Om jag hade tid skulle jag...

 

 

Den här amerikatillverkade skrivmaskinen från 1920 är av märket Royal. Den kommer från Försäkringskassan i Nyköping.

 

Skrivmaskinens historia innehåller en uppgift om att en maskin konstruerades redan 1714 … ”men det är osäkert om det rörde sig om en skrivmaskin”. Flera skrivmaskiner såg dagens ljus under 1800-talet men ingen kom i produktion. Så gjorde emellertid dansken Malling-Hansens skrivkula från 1867. Den första "moderna" skrivmaskinen - med tangentbord, typarmar, färgband och vals - konstruerades av amerikanen Christopher Sholes år 1873. Den skrev bara stora bokstäver och typarmarna slog på undersidan av valsen. Man kunde alltså inte genast läsa det man hade skrivit, vilket brukar kallas "osynlig skrift".

 

Rubriken för denna lilla betraktelse känns något provocerande för en pensionär som egentligen har all tid i världen. Med den utgångspunkten borde jag fördjupat mig i ämnet skrivmaskiner och då i synnerhet Royalmaskiner. Som ni säkert upptäckt har jag inte tagit mig den tiden. Jag har som vanligt skjutit upp mitt skrivande och sitter nu med skägget i brevlådan. Av någon anledning finns det alltid aktiviteter som får förtur. Om jag får någon tid över ska jag säga till mig själv på skarpen:

 

- Skjut inte upp till morgondagen vad du borde gjort i förrgår!

 

 

Om jag hade tid: skulle jag bygga en vattencykel

 

 

  

Klockan på bilden ovan är ett så kallat Amerika ur. Den är tillverkad av Waterbury Clock Co och den har använts av Gustav Nyberg i Nyköping. Givare är Siri Klinth i Täby. Jag har en särskild känsla för ur av den här sorten. Min morfar som avled i början på 1950-talet drygt 90 år gammal var helt blind sedan ungdomen. Han hade en klocka av den här typen men glaset framför urtavlan var borttaget. När han ville veta hur mycket klockan var så kände han på visarna hur de stod.

 

Ända sedan mina tidiga tonår har jag haft en önskan om att bygga en vattencykel. I en katalog från AB HOBBEX i Borås hittade jag en ritning hur man bygger en vattencykel. Jag skickade efter den där ritningen men det blev inte av att bygga någon vattenfarkost då. Omkring 30 år senare var jag på resa med familjen och kom till Borås. Undrar om HOBBEX finns kvar tänkte jag. Jodå, firman var kvar och jag gick in och frågade efter en ritning på en vattencykel. De hade ritningen kvar i lagret och jag köpte den.

 

Det visade sig att den nya ritningen var precis likadan som den jag fått mig tillsänd när jag var grabb. Två båtformade, smala pontoner byggda på spant och klädda med härdad masonit skulle monteras parallellt med tillhjälp av två smäckra bräder. En damcykel skulle monteras med hjälp av rör och vinkeljärn uppe på pontonerna varefter ett roder skulle monteras med förbindelse till cykelstyret och en propelleraxel skulle infästas mot drevet vid cykeltramporna. ”Växeln mellan propelleraxeln och vevpartiet är ett kronhjul och pinjong från en gammal Ford. Dessa delar kunna inköpas från en bilverkstad eller en bilskrotningsfirma” stod det i beskrivningen.

 

Det var väl där det gick snett. Under tonåren och arbetslivsperioden har det inte funnits tid att bygga någon vattencykel. Nu som pensionär skulle det ju möjligen finnas tid men då är det problemet med kardanknuten från en Ford. Jag tvivlar på att det går att få tag i den sortens reservdelar nuförtiden.

 

 

Om jag hade tid: skulle jag cykla i Italien

 

 

Tidigare i mitt liv så hette det alltid, det där skulle ja göra om jag hade tid. Nu har man en hel del tid men nu saknas det två andra saker, ork och lust. En dröm som aldrig blev av, blir av, är följande. Jag skulle ta min cykel med på flyget. Flyga längst ner på tåspetsen på den italienska stöveln, eller till Sicilien och cykla hem. Gärna med någon kompis. Så fort jag nämnde cykelfärden så försvann en kompis som inte hade tid. Trots att jag talade om trevliga människor pittoreska byar, stora städer med mycket folkliv så blev alltid svaret, du jag tror inte jag har tid. Ännu är inte den här färden genomförd. Cykeln står och rostar ihop, och nu saknar jag ork och lust och jag skyller på att jag inte har tid.

 

Vad är tid? Tror man på en evighet så finns ingen tid. Den som tog hand om klockan på bilden trodde inte heller på att det finns någon tid att bry sig om. Allt som skulle ha kunnat visa svensk normaltid är avlägsnat. Ingen pendel, inga lod finns kvar. En tom huv av mässing med två stillastående visare, och ett träfodral som är angripet av skadeinsekter. Tiden är ur led. Och inte heller är det någon nytta att göra som Marcel Proust ge sig ut på, ”På spaning efter den tid som flytt”. Den tid som flytt kommer aldrig tillbaka, men nog skulle det vara trevligt att få tillbaka de allra bästa stunderna.

 

Om jag hade tid så skulle jag ta mig upp på en äng högt upp i fjällen och leta upp en Isranunkel och lite Fjällbrudar. För att inte bli beskylld för några onaturliga böjelser kan jag tala om att Fjällbrud är en blomma som på latin heter Saxifraga Cotyledon. Bägge blommorna är värda lite ansträngning och tid.

 

 

Om jag hade tid: så skulle jag segla

 

 

Min morfar seglade som jungman med fullriggare på de stora haven och en av hans söner (min morbror) var i många år maskinchef på salig Sveabolagets stora lastfartyg. Men själv är jag i princip landkrabba. Min marina erfarenhet kommer i huvudsak från kanadensaren Urga av masonit, som jag köpte för lönen från första sommarjobbet 1947. Paddlandet utövades i huvudsak på Stångån i Linköping. 

 

Därför var jag länge förundrad över att segelbåtar kan gå mot vinden. Sommaren 1989 fick jag emellertid av gamla arbetskamrater en seglarvecka i Blekings skärgård som present. Äntligen alltså dags att få en förklaring. Det var riktigt trevligt och intressant. Och sanningen visade sig ju vara att man inte kan segla rakt mot vinden – man måste hålla litet åt sidan för att kryssa sig fram. Elementärt, min käre Watson.

 

Tyvärr blev det ingen fortsättning på den tänkta seglarkarriären. Golfklubborna på fast grön mark tog över. Att kombinera dessa båda säsongsbundna aktiviteter låter sig inte göra – därtill räcker inte tiden.

 

Men kanske vore det en bra idé att växla in på seglarspåret igen. Där kan man visserligen gå på grund när sjökortet inte stämmer med verkligheten. Men man missar nog inte målet lika ofta som på golfbanan.

 

 

 

Om jag hade tid: skulle jag läsa mer

 

 

Hemkommen från bokmässan i Göteborg bara måste jag läsa ”Vägen mot Bålberget” av Therese Söderlind, Niklas Rådströms ”Boken” och några titlar till. Lite senare får Alice Munro nobelpriset i litteratur. Jag blir otroligt glad, sätter upp svenska flaggan på husgaveln och ser fram mot ”Brinnande livet” och ”Tiggarflickan”. Jag reserverar dem alla via bibliotekets e-tjänst och placeras i kö, ja i flera.

 

Så sker det märkliga. Även om antalet läslystna framför mig varierar så blir nästan alla ”mina” böcker tillgängliga samtidigt. Så stressande! Ingen hinner läsa tjugofyra timmar per dygn och de mest åtråvärda alstren får inte lånas om. 

 

Bokmärken är tidsbesparande. Man hittar snabbt den sida man läste senast, särskilt om markören är täckt med pärlor, ankare, namn och årtal. Detta vackra handarbete ägdes en gång av Thorborg Wahlberg, Malmköping. Under åren 1942-1966 skänkte hon omkring 375 olika föremål till museet, husgeråd, dräkter, smycken och det här bokmärket broderat med Hilde 1866. Thorborg var fjärde barnet till bruksföreståndaren K Wahlberg vid Stafsjö bruk och modern just Hildegard, född Norstedt.

 

Trots Thorborgs gåvor vet ingen riktigt vem hon var. Kanske du har en aning? Ta dig då tid att  kontakta Sörmlands museum!

 

 

RSS 2.0