På glid - Minnen från Långholmen

Veckans tema "På glid" avslutas med minnen från Långholmen. Inlägget är också premiären för Seniorbloggens senaste tillskott, Britt-Mari Waijnstad!



På glid kan ju betyda olika saker, jag kan ju ta en skidtur och glida fram! Helt underbart när det är några minus och solen skiner!

Lika njutbart är det nog inte att hamna på glid - det om något är väl att vara i ett utanförskap! Det utanförskap som våra förtroendevalda pratar mest om idag är knappast de som hamnat på glid utan de sjuka och gamla.

Så fort ämnet på glid kom upp så gick mina tankar till min tid på Långholmen. När jag sen fick se lådan med alla batonger i museets förråd mindes jag nätterna på Långholmen ..... Vi utrustades  med batonger och walkie-talkie och satt i en sk glasbur under nattskiftet. Varje timme fick vi gå upp och skriva vår signatur i en klocka - så risken att somna var obefintlig. Jag arbetade på kvinnoavdelningen och under natten hade vi även kontroll över den manliga sidan för att upptäcka ev fritagning.

Idag kan jag inse att ansvaret egentligen var alldeles för stort för en 20-åring. Många nätter var det jag som hade huvudansvaret för verksamheten - då tyckte jag inte att det var något speciellt med det, men idag inser jag att ansvaret för människor på glid är stort och inte så lätt alla gånger.

Batonger är ett slagvapen och har använts av poliser, kriminalvård och vaktbolag länge. Förr var betongerna oftast i hård gummi med en metallisk kärna. Batongerna på bilden är av denna typ. De började användas i Sverige på 1960-talet. Dessa kommer från polisen i Eskilstuna och ingår numera i museets polissamling. 

Idag använder man oftast en expanderbar batong eller en fjäderbatong. Den expanderbara batongen kräver speciell utbildning och ett personligt tillstånd. Den är byggd på sk teleskopteknik, alltså är den utfällbar. "Syftet" med den expanderbara batongen är att slå av muskelfibrerna i överarmar och ben. Den gamla gummibatongen orsakade ofta brutna ben samt stora blödningar i musklerna.

Om jag som privat person skulle använda batong så är det olagligt och räknas som gatustridsmedel enligt knivlagen!! De poliser som idag finns i våra polisbilar bär inte batong-men väl pistoler och det är förmodligen en följd av samhällets utveckling - då allt blivit farligare.

För mig var det givande och intressant att besöka museets föremålsarkiv. Det var första gången men inte den sista!!
Själv är jag så nöjd och glad med att inte vara på glid..............

/Britt-Mari Waijnstad

På glid - mot utanförskap och brottets bana



Den huvudbonad jag bär då och då ser likadan ut som på bilden, de som tillhör Eskilstunapolisens samling och har använts vid olika brott. Syns enbart ögonen minskar risken att bli identifierad.

Lyckligtvis har jag aldrig använt ”rånarluvan” i kriminellt sammanhang, men det kunde ha blivit så. Hemska tanke! Nu i mogen ålder far tankarna runt – varför gick det som det gjorde?

En lekkompis under skoltiden kom att bli en av landets värstingförbrytare i modern tid och har tillbringat merparten av livet internerad. En till synes vanlig kille som drog på sig luvan och under vapenhot rånade banker och gjorde en mängd andra brott.

Det började med lindrigare förseelser och småstölder. En gång snodde han en cykel (eller lånade den som han sa) och skjutsade mig. När vi, vid annat tillfälle, passerade en affär som skyltade med fiskmjärdar utomhus tog han helt frankt en av dem och gick. Det gjordes utan rånarluva. Han ville spela tuff, visa att han vågade. Jag började känna oro och undrade om jag var feg. Våra vägar skildes. Han gick mot allt grövre brottslighet och jag vågade inte hänga med.  Var det rädslan för att mor och far skulle få reda på något?  Kunde det bero på den uppfostran jag fick? Hos oss var det viktigt med hedersamt leverne.

Vi växte upp i utkanten av en bruksort, min kamrat bodde mer ensligt. Föräldrarna var skilda. Modern, en parant kvinna tyckte man redan som barn, var rätt ofta borta från hemmet men gav honom fickpengar. Han köpte godis och bjöd runt som om han försöka köpa sig acceptans i pojkgänget. De mest hårdföra serietidningarna lästes hellre än läxorna. Han blev kriminell men inte jag.

Nå, men min luva då, jo den använder jag vid jakt efter gäss och ringduvor, fåglar är skarpögda.


På glid - Med spark


Först en kortis från Hemliga Dassboken:

-          Vet du hur man ser att någon har fått en spark där bak?
-          Nää!
-          Medarna sticker ut!


När jag var liten åkte jag mycket spark. Vägarna sandades ju inte då så det var bra sparkföre hela vintrarna. Speciellt roligt var det att åka spark på skaren i början av mars. Då kunde man åka var som helst på åkrarna och fort gick det! Alla elever åkte då spark till skolan.  På rasterna satte vi ihop sparkarna till långa tåg med en elev på varje spark. Vi körde friskt i backarna kring skolan. Det var roligt.

En föregångare till sparkstöttingen var den så kallads drögen. I Nordisk familjebok från 1911 anges den som ganska vanlig i Sverige. Drögen var en ganska kort och bred kälke som var försedd med fyra upprättstående stöd, två korta där fram och två något högre där bak. Den användes i dagligt bruk som lastkälke.

Den första sparken med stålmedar var Orsasparken som lanserades 1909 och producerades av Erik Timander och Anders Bertas i Orsa. Medarna var i fjäderstål av patenterad konstruktion försedda med en knorr i framänden. Sparkstöttingens gyllene år inträffade på 1940-talet. Då tillverkade enbart J Malmqvist & Son AB i Växjö, som var det största företaget, cirka 135 000 sparkar per år. Vid Vansbro Sparkfabrik tillverkades som mest 13 000 till 15 000 sparkar om året. Tillverkningen vintern 2008/2009 rörde sig om cirka 5 000 stycken. Säsongen 2010-2011 producerades närmare 8 000 sparkar. Orsasparken har upphört att tillverkas. Den har sedan starten producerats i 900 000 exemplar.

När min arbetskamrat flyttade från sin villa i Stigtomta till stan så ville han göra sig av med en sprillans ny spark. Jag köpte den av honom och använde den flitigt. När jag för några år sedan skulle ut på Kyrksjön i Björnlunda på vattenprovtagning så tog jag med sparken på biltaket. Vattenprovtagningen gick bra men när jag skulle köra in bilen i garaget efteråt glömde jag sparken. Det brakade till rätt ordentligt och av sparken blev det bara medarna och lite kaffeved kvar. Det var jättetråkigt! Jag har kört sönder en barnvagn också på samma sätt. Tursamt nog var det inget barn i vagnen!

Sparken på bilden ovan är en barnspark skänkt till museet av Inga-Lisa Johansson i Nyköping.


På glid - Man kan vara på glid även utan valla



Att åka Vasalopp utan glid tyder på att det är felvallat. Men det finns andra betydelser av ordet glid.

Galenskaparna sjöng om en flicka i Madrid. Där var det en annan sorts glid. Nyköpingssonen Ulf Peder Thorvaldsson Olrog var nog inte på glid. Han hade trots det bra vallat då hans sånger var kända och sjungna i alla stugor. I balladen om herr Rosenbloms spelemän verkar det dock som om sällskapet kommit på glid. Vad skall man annars tro när han sjunger, ”Vi har varit på turné och har kommit lätt på sne”. Rosenblom längtar hem till mor men hittar inte hem från det gråa Oxelösund. Edvard Rosenblom var Olrogs alter ego men vilka var de andra spelemännen? Jag var flyktigt bekant med en gubbe i Oxelösund som påstod att det var han som stått modell för Karl Herman. Men efter att ha hört honom spela munspel sent en kväll när festen var nästan slut tvivlar jag på den uppgiften..

Ulf Peder Olrog var nog den Nyköpingsbo som var mest känd i Sverige undet tiden 1940 – 1970. Dagens ungdom vet nog inte vem han var. Han grundade Svenskt Visarkiv, var underhållningschef på radion och dessutom skrev han ett femtiotal visor. Det var nog bra glid i den pennan.

Bild över "det grå Oxelösund" år 1965, fotografen är Olle Hagelroth.


På glid - 1950-talets drömbilar


Den här leksaksbilen i svart plast med grå inredning, svarta gummidäck och silverfärgad grill är av märket Plymouth. Ett amerikanskt bilmärke som tillverkades av Chrysler Corporation åren 1928-2001. Namnet togs efter den kända Plymouth-klippan, där resenärerna på det engelska pilgrimsfartyget Mayflower landsteg 1620. Plymouthbilarna gjordes för den breda publiken och blev snabbt mycket populära.

1955 kom Plymouth med V8-motor och det härliga muller som förbinds med en glidande framfart. En riktig raggarbil alltså, i gott sällskap med Chevrolet, Ford, Dodge och andra amerikanare. Varv efter varv gled de runt på kvällarna också i stora och små svenska samhällen, stundom till förargelse för vän av ordning samt en och annan polis. Visst kunde det vara högljutt i såväl fram- som baksäte, där uppraggade brudar med blonderat hår tagit plats. Det talades om ungdom på glid, varmed inte enbart avsågs den fysiska framfarten på gatorna.

Men det var ytterst ovanligt att raggare på 1950- och 60-talet buskörde sina bilar, i stället vårdade de sina fordon klart bättre än medelsvensson. Och den som 2011 besökte bilkvällarna i Nyköpings hamn kunde notera att skötseln av de amerikanska bilarna från fordom fortsatt  - och att de numera gamla raggarna blivit stadgade medborgare med familj som gärna visar upp sig.

Om man vill uppleva riktig glidarbils-nostalgi rekommenderas den härliga amerikanska filmen ”Sista natten med gänget” från 1973 regisserad av George Lucas Den handlar om ett gäng ungdomar som gått ur high school sommaren 1962. En skildring av ungdomsliv och drömmar, som vi seniorer på ett eller annat sätt upplevde då det begav sig.


På glid - I fäders spår för framtids segrar


Under de senaste årens snörika vintrar har förutsättningarna för skidåkning varit extremt goda. Finemang för en gammal glidarnörd som undertecknad! Att åka skidor på längden är en lustfylld och för kroppen skonsam motionsform. En massrörelse som i år lockar över 60000 deltagare till de olika loppen som Vasaloppet arrangerar. Som en del av denna massrörelse blir jag blir helt matt bara av att tänka på alla träningsmil, som jag borde ha genomfört. De senaste veckorna har det ju t o m funnits snö att glida fram på här i Nyköping.

Det finns många saker som kan störa friden vid skidåkning. Värst är nog en misslyckad vallning. När glidet är bättre bakåt än framåt är det inte kul. När jag åkte som barn var även klädsel och utrustning en ständig källa till förtret. Kalla fötter och tappade skidor hörde till vardagen. Dåtidens skidor och bindningar var riktigt usla. Den läderspännrem som skulle hålla fast pjäxan i bindningen gled ner och lossnade väldigt ofta. Barnskidorna från Edsbyn, som jag fann i museets magasin, är klart representativa för dåtidens elände. Tänk om nutidens funktionskläder, sköna pjäxor, lättviktsskidor och säkra bindningar hade funnits! Och tänk om jag hade haft tillgång till nutidens vallor och kunskap om dess ultimata användning, vilket glid och fäste hade jag inte kunnat få till!

När solen skiner, en vindstilla förmiddag i februari med minus fem leker livet i de spår som NOKs veteraner erbjuder på Ekensberg. Ovan nämnda förtretligheter tillhör forntiden. Det är här och nu som gäller. Jag åker 16 km utan att bli särskilt trött och efteråt får jag en smått euforisk endorfinkick. Med ett par veckor kvar till mitt åldersanpassade Vasalopp börjar jag känna viss optimism. Bara jag får vara frisk ska det nog funka trots begränsad träning. Väder och vind kommer naturligtvis att ge perfekta förutsättningar. Sak samma med skidornas glid och fäste. Med denna målbild kommer jag att njuta hela vägen från Oxberg via Hökberg till Eldris och efter 30 km i perfekta spår glida in under den klassiska målportalen i Mora -  med ett trött leende på läpparna.


På glid – skogens väsen försvinner


Statyn, bara 40 cm lång, står längst bort på en hylla i museets föremålsarkiv. Den flyttade in 1957, som en gåva från Iris och Gustaf Edlund från Nyköping. Materialet är brons. Vem som tillverkat gjutformen och fått den flytande legeringen att glida ner i den är helt okänt, liksom när det skedde.

Här syns två skogsvarelser från grekisk och romersk mytologi, den manliga faunen och den kvinnliga nymfen. Kanske hon är en dryad, ett väsen som hör samman med ett bestämt träd och som dör då detta tappar sin kraft.  Makterna straffar den som har orsakat tragedin eller förstört växterna omkring.

Vårt nordiska skogsrå är inte lika känsligt för miljöingrepp. Det bryr sig mer om mannen med yxan än om granen som glider bakom honom, den som snart ska tyna bort i en julgransfot.

Antikens fauner och nymfer har fått symbolisera fruktbarheten. Ett bevis är familjen som här leker på och vid ett träd, inte sant? Fast i mitt huvud förvandlas stammen till en gungbräda… figurerna är så moderna, inte alls äkta. En riktig faun ska ju ha getens svans, ben och klövar och dryaden likna ett träd med kvistar i håret. Här har nymfen till och med svårt att hålla sig kvar! Hon själv, folktron och myterna, är på glid ur vårt medvetande.


RSS 2.0