På god fot: Med en toffla av trä

Idag är det "trändigt" att bära träskor. De får gärna vara silverfärgade, ha 9 cm hög klack och öppen tå. Just sådana tillverkas i Sverige.



Allt började med att två unga tjejer, Emy Blixt och Cilla Wingård-Neuman, köpte upp ett träskolager från 70- talet och inspirerades till att lansera ett nygammalt mode. Nu, några år senare, finns deras skor av märket Hasbeens både här hemma och ute i världen. Visst är det roligt!

Träskon eller trätofflan har en lång historia, redan de gamla romarna… Och modellerna varierade. En del var helt i trä med urgröpta hål för foten, likt de berömda från Nederländerna. Andra hade hela överstycken och eventuella remmar i läder.

I Sverige blev den här sortens skodon förknippade med lantbefolkningen i Skåne och Halland, men under 1700-talet kom efterfrågan också från norr.     

Gruvarbetare och stenhuggare har gått på trä, liksom nordsvenska vallflickor. Moderna sjuksköterskor gjorde det innan Foppatoffeln i plast blev populär.  

"Riktiga" trätofflor finns att få tag på men man måste vara uppmärksam. Ibland har den tjocka sulan av al delvis byts ut mot polyuretan!

Skorna på bilden, med sina tunna träplattor, ser ut som sandaler. Men skenet bedrar. Det är galoscher från 1800-talet! Högreståndsdamerna ville skydda sina empireskor av siden när de skulle ta sig från de fina salongerna ut till vagnarna, förspända med hästar, som väntade utanför. Botten är ledad med gångjärn av läder. Samma material finns i tåhätta, häl och remmar.

Duger de lika bra som traditionella träskor? Nja, i varje fall inte för oss som lever på god fot med stor fot.


På god fot: Trendsättaren Dr Martens



Inför en London-resa i mitten av 1980-talet blev jag ombedd av yngste sonen att åt honom i en speciell butik inhandla ett par skor av märket Dr Martens. Själv brukade jag vid besök i den brittiska huvudstaden alltid söka upp en Clarks-affär för att så att säga sko mig. Men det var tydligen viktigt med just Martens åt sonen som för övrigt heter Mårten (!) och vid den tiden var trummis i ett punkband.

Butiken var proppfull med svartklädda ungdomar av båda könen som provade Dr Martens-skor av olika modeller, alltså inte bara den svarta högskaftade känga som visas på bilden. Som medelålders kände jag mig litet utanför, men lyckades finna den beställda sorten i rätt storlek. Sonen blev mycket lycklig.

Nu har jag inhämtat att detta skomärke grundades efter kriget av den tyske militärläkaren Klaus Maertens. Han förbättrade designen på armékängor – men 80 procent av de första tio årens försäljning gick till kvinnor över 40! När skorna lanserades i England 1960 ändrades stavningen till den alltjämt gällande och de blev en symbol för arbetarklassen. Därav populariteten bland punkare. Dessvärre förknippas märket också med skinheads och nazister. På företagets hemsida sägs emellertid att även andra så kallade trendsättande grupper burit boots från Dr Martens, såsom mods, hardcore, grunge och britpop.

Personligen har jag aldrig burit några Dr Martens-skor eller kängor. Men de är säkert mycket goda och sköna att ha på fötterna under vandringen genom livet.



På god fot: Halmskor



Om man vill hålla fötterna goda, sätter man på sej ett par halmskor, de skyddar mot kyla, om man tar dem över sina vanliga skor, t. ex OM jag säger Om, man är en ”torgmadam” och står på torget en kall vinterdag och säljer hemkokt kola.

Nej det här blir inte bra, kan inte förstå varför jag valde ett par halmskor? när temat är på god fot, hade ju faktiskt kunna hittat på något annat, men valt är valt.

Halmskorna är flätade och hopbundna med snören, så många fler uppgifter om dem har jag inte. De är skänkta av Ida Johnson Nyköping.

Medge ändå att de ser ganska häftiga ut, undrar stillsamt vad folk skulle säja om jag gick ut på stan iklädd dessa. Då om någon gång skulle jag nog bli betittad. Kul tanke.

Undrar också om de är varma? Förmodligen.


På god fot: Med hästen



När jag ser den här stöveln i föremålsarkivet ser jag för mig en odalman gående på åkern bakom en enskärig plog förspänd med en kraftig arbetshäst. Tömmen hänger snett över axeln. Den upplöjda tiltan blänker av den feta leran. Jag tror att den frammanade bilden kommer från någon tavla jag sett någonstans. Vem konstnären i så fall är vore intressant att veta.

Mannens stövlar är av kraftigt skinn. De är smutsiga, skavda, veckiga och lite mögliga. De har varit med länge för de har en extra halvsulning i läder. Troligen har han kraftiga raggsockor inuti stövlarna. Sockorna är hemstickade av grått härligt svenskullgarn.

Den här mannen lever på god fot med sin arbetskamrat. Hästen lunkar fram i sin egen takt. Tömmen finns där men behöver knappast användas. De två är helt överens med vad som skall göras och hur det skall gå till. Vändningarna vid fårans slut går smidigt. Hästen vet för han har gjort detta många gånger. Med en enskärig plog blir det så.

Det blir många timmars arbete och mannen hinner med många tankar. Vad rör sig i hans huvud? Blir sådden bra, kommer det lagom med regn och hur kommer skörden att bli? Eller så filosoferar han över livet i allmänhet.

Hästen då? Har han några tankar i sitt huvud. Längtar han hem till spiltan? Det finns ju människor som påstår sig kunna tala med djuren och också läsa deras tankar.

När kvällen kommer lunkar de två kamraterna hem nöjda med dagens arbete.


På god fot: Skon som är döpt efter en slamkrypande fisk med ögonlock

Den 2 februari 1957 blev slamkrypare ett begrepp och inte bara en liten fisk.

I ”Tiotusenkronorsfrågan” i TV skulle den lille gossen Hannerz svara på en fråga om en liten slamkrypande fisk. Gossen gav ett svar och det bedömdes som fel men frågan var felformulerad och nu hade slamkrypare blivit mer än fisk.



Allt som var oriktigt eller felformulerat var slamkrypare. Icke helt trovärdiga personer blev också slamkrypare. Fotbeklädnaden på bilden kallades för slamkrypare. Det ansågs inte vara riktiga skor. Överdelen var gjord av ett kraftigt tyg, sulorna av gummi och så var det ett blixtlås fram. Den som har försökt att sparka till en fotboll med slamkrypare på fötterna glömmer det aldrig. Tåfjutt gick inte, skon var för mjuk, stortån flyttades upp i höjd med knäet. Ett vristskott kunde gå an om inte bollen träffade mitt på dragkedjan, om detta hända hoppade man på ett ben en längre stund. Skon var emellertid varm och skön så länge den var torr.

På Raspens beskrivning av slamkryparna står det att de får användas i pedagogiskt syfte.
För alla studerandes skull hoppas jag att det inte gäller för fotbollsövningar.

Gossen Hannerz växte till sig och blev professor Ulf Hannerz.
Ordet slamkrypare har mer eller mindre gått tillbaka och är nu igen namn på en fisk.


På god fot: Pampuscher



Ja epitetet ”god” kan ju tolkas på olika sätt. Men jag vill tänka mig ”torr, varm och därmed på god fot”. Detta tillstånd uppnår man under förutsättning, att å vardera foten pådrages ”svart herrpampusch i vävburen gummi med dragkedja”. Se ovan!. Detta efter att man tagit en titt ut genom fönstret och konstaterat att utomhus råder snöslask och halka. De lackskor som man tidigare ifört sig kan ingalunda sägas vara korrekt fotbeklädnad för en rask promenad till kvällens konsert på Culturum. Nej då är enda alternativet pampuscher av ovan avbildade modell med välkända märket TRETORN. I dem går man lugnt och stadigt – ”refflad sula” – och kommer sålunda fram med torra lackskor endast något brydd över var pampuscherna skall förvaras under tiden som konserten pågår. Jo självfallet i klädgarderoben med en klädnypa som håller dem samman – de är ju också märkta med mina initialer – OH. Ingen förväxling kan ske!

I den utmärkta boken av Birger Stolpe: ”Stora ordsnoken” – (cop. 1984) står under uppslagsordet ”På fötterna” följande om ”Pampuscher”.

”…ett ord på avskrivning i facksammanhang, men skobutikernas kunder använder det ibland. …Det kommer från lågtyska pampusje, bambuschefotbeklädnad”.



RSS 2.0