Tema på rad: "Tillverkade år 1720 i valnöt"

 

De står där i Raspen-magasinets hyllor – på rad. Och inte en rad utan rad på rad, rad på rad. Stolar, stolar – massor med stolar, höga, låga, snygga, fula. Sörmlands museum är berömt för den utsökta samlingen av stolar från alla tider i alla genrer och epoker. En helt enorm skatt och ett studiematerial för alla intresserade. Här kan du finna den modell du själv har i ditt hem och som du undrat över från vilken tidsepok den är.

Gården dessa stolar har stått på heter ÄS. Ett gods i Julita socken, D-län. Har tillhört Julita kloster under medeltiden. Flera adliga ägare – den sista släkten var von Hallwyl som ägde egendomen 1889 – 1916 då delar av inredningen skingrades.

Turligt nog förstod grevinnan Wilhelmina von Hallwyl att denna enhetliga samling stolar i senbarock tillverkade år 1720 i valnöt, med svängda framben, svarvade krysslåar och praktfulla ryggstöd med snidat krön – den skulle hållas ihop. De följde inte med till Stockholm – då det Hallwylska palatset år 1920 etablerades som statligt museum. Istället överlämnade hon stolarna som gåva till Sörmlands museum.

Och nu står de där – vederbörligen inregistrerade var och en med noteringen att de är signerade TW. På rad!

 


Tema på rad: "Kätting"



Länkarna i en kedja sitter på rad. En kedja är enligt Wikipedia en teknisk anordning som består av ett antal sammanfogade länkar. Grövre typer av kedjor kallas ofta kätting. Det föremål jag hittade i samlingarna är en typisk kätting.

Det finns en mängd olika typer av kedjor. Rullkedjor är en typ av sluten länkkedja som vanligtvis används för kraftöverföring mellan olika maskinelement. Den vanligaste är cykelkedjan. Så finns det tandkedjor som består av tandade element som griper in i kedjehjul ungefär som en kuggstång som griper in i ett kugghjul. Och så har vi ju sågkedjor till motorsågar som jag har jobbat med idag.

Själv jobbade jag med kättingar när jag som ung höll på att köra timmer och massaved med kälkar efter häst i skogen. Det var ett styvt jobb att lasta timret och far min lärde mig många knep att överlista de tunga stockarna. När lämpligt mycket virke lastats på kälkarna band man om kättingar om lasset. Kättingen spändes med en så kallad spännbjörn – en speciellt utformad krokigt järnstycke på 60-70 cm och en kedja med krok i vardera änden.

Man kan i det här sammanhanget associera till kedjebrev. Det är förbluffande hur snabbt det i teorin blir ett stort antal mottagare. Ta ett exempel med ett kedjebrev som skickas till 10 mottagare med instruktioner att skicka det vidare till 10 nya mottagare, etc. Efter bara fem sådana omgångar kommer brevet att ha nått 100 000 mottagare. Efter tio generationer är vi uppe i 10 miljarder – flera än det finns människor på Jorden.

Man kan också associera till kedjehus som är en typ av radhus, sammanlänkade med någon bibyggnad till exempel ett garage. Så blev det plötsligen hus på rad och återgång till det ursprungliga temat: På rad.


Tema på rad: "På postkontoret"



Vi sänder våra brev med e-post, hämtar våra pengar från en apparat i väggen och paketen som vi beställt hämtas i en bensinmack eller affär.

Det fanns en tid då alla dessa aktiviteter kunde utföras på ett enda ställe – nämligen postkontoret. Där fick man ställa sig på rad framför en lucka försedd med ett skyddande glas.

Raden av kunder kunde många gånger bli mycket lång i synnerhet vid månads- och kvartalsskiften. Pengar vandrade fram och tillbaka över disken.  Då skulle hyres- och elräkningar - om än motvilligt - betalas. Vid jultid var det paketen och julkorten som dominerade.

När kön framför postluckorna var lång gällde det att välja ”rätt” kö. Idag får vi ofta höra ”Du står som nummer två i kön” när vi väntar i telefonen. Då tänds hoppet att snart komma fram. Vad hände i postkön. Endast en kund före med ett enkelt inbetalningskort i handen.

På disken hamnar en packe sedlar och dessutom en påse med mynt i en salig blandning. Allt ifrån fem-, tioöringar till enkronor. En hel dagskassa från affären. Att i det läget byta kö var meningslöst. I de andra kassorna stod långa rader av kunder. Då gällde det att hålla humöret under kontroll.

När turnummer så småningom infördes vid postkontoren slapp man stå i rad och vänta. Men väntetiden blev konstaterat längre.


Tema På Rad: "TYPER PÅ (PA)RAD"



Före datorernas intåg i den grafiska branschen härskade blyet. Det kunde gjutas till spegelvända bokstäver i olika stilar, storlekar och tjocklekar. Från början som enskilda ”typer” vilka plockades samman till rader av flinka handsättare, senare för löpande så kallad brödtext till hela rader i en sättmaskin. Maskinsättare var då ett högt ansett yrke. Den skribent som slarvat med manuskriptet och ville ändra på ett och annat när korrekturet kom från sättaren stod inte högt i kurs hos den senare. Även smärre korrigeringar kunde innebära att långa stycken fick sättas om för att raderna skulle bli jämna. Det påverkade ackordet.

    Från den sålunda blysatta texten kunde tryckning ske direkt om upplagesiffran var hanterbar och kravet på snabbhet modest, t ex för böcker. För dagstidningar krävdes dock tillverkning av så kallade matriser från blyraderna samt därifrån gjutning av stereotyper som kunde monteras in i tryckpressen.

    Bildens ”typkassettskåp” av grön metall har 19 utdragbara lådor med en massa blytyper. Förvisso väger hela skåpet som man brukar säga bly, bara att dra ut en enda låda kräver betydande manna- eller kvinnokraft. Det har tillhört bokbindare Stig Wärmling i Gnesta och representerar en tid som faktiskt inte är så väldigt avlägsen men ändå känns väldigt museal.

   Blyraderna ligger alltid tätt intill varandra och låses fast för att inte hamna på sned. Att ”läsa mellan raderna” var på den tiden, som var och en förstår, inte så lätt.


Tema På Rad: "Raden av barn och barnbarn är den finaste raden"



Stolarna på bilden har en gång stått på Nyköpings Teater och är tillverkade av NK:s verkstäder. Sådana här stolar står alltid på rad i rader och bara att se dessa stolar väcker angenäma minnen till liv. Söndagarnas matiné med Tarzan eller Den siste mohikanen sedda från första bänk.

Lite längre fram i tiden insmugen på en barnförbjuden föreställning. Om damerna i filmen var påklädda gick det bra men sådana filmer som Extas var absolut tabu. Det där att sitta på första raden var en sport, alla pojkar skulle sitta där. Man fick ju se filmen före dem som satt bakom.

På teater är det fint med parkett men första raden är inget att sträva efter. På vissa teatrar ser man de agerande underifrån. Då är det bättre med fond rad 1, balkong 1 rad 1 är OK men balkong 5 rad 1 är helt värdelöst. Man ser allt ovanifrån.

Den vanligaste raden är kön och den längsta kön var alltid matkön i det militära. Om man gnällde allt för mycket blev man kommenderad att ställa sig sist. Det kunde även hända om man sa något om det som serverades som inte var berömmande.

Tipsrad är det som aldrig blir som man trott så det är inte heller något trevligt, och skulle det sedan hända någon gång att den blev som man trott så är vinsten så liten att man inte tror det. Raden av barn och barnbarn är den finaste raden, den är oersättlig.


Tema På Rad: "Svarta stenkolsprismor"



Det här vackra diademet, eller halsbandet om man så vill, har ägts av Cecilia af Klerker på Catrineborg i Vadsbro socken. Hon var statsfru åren 1902-1910, under kung Gustav V:s och hans hustru Viktorias tid. Troligt är att föremålet använts vid många högtidligheter, kanske också en del tragiska.

  Material som stenkol, eller billigare svart glas, förekom ofta i gamla tiders sorg- eller begravningssmycken. Sådana var rätt populära under 1800-talet, men modet fick rejäl fart tack vare en annan kunglig Viktoria, regent i Storbritannien.

  Hennes älskade prins Albert dog i tyfus 1861. Drottningen var förkrossad, anbefallde svarta accessoarer till hovets sorgdräkt och klädde sig mörkt resten av livet.

  Idag väljer vi alla slags färger både när och var som helst – nästan. Det anses modigt att bära svarta smycken när man gifter sig!


Tema På Rad: "Det vill jag kalla för kärlek"



Temat denna gång är "på rad" och också det en svår uppgift. Vad tar man som objekt? Går runt på Sörmlands museums föremålsarkiv ”Raspen” och söker och söker, men det finns för mycket att titta på och koncentrationen är inte med mej.

Hittar slutligen en räfsa med pinnar på rad. Den är en så kallad Fästmöhärv. Rikt ornerad, huvudet har avfasade kanter, skaftet närmast huvudet tillplattat, därför åttkantig så långt som dekoren finns, därefter runt.

Huvudets mittfält är dekorerat med rutor i ristning, sidorna har ristade sicksackband. Skaftet har en virvelhjul, en rosett, tre hjärtan i uddsnitt, karvsnitt och ristning. Dessutom samma dekor som skaftet, målad i mörkblått, rött och grönt. Märkt C M N D.

Denna räfsa kommer från Svärta och är tillverkad av Eric Ersson till hustrun Catarina Maria Nilsdotter. Eric Ersson levde 1785 - 1877 och var bonde, smed och snickare. Han var även verksam som kyrkvärd i Svärta under 25 år.

Räfsan är mycket fin och välbevarad, och med tanke på att den är tillverkad i början av 1800- talet så är det helt otroligt. Att lägga ner så mycket arbete på ett bruksföremål till sin fästmö, det vill jag kalla för kärlek.


RSS 2.0