På resande fot: "Sicilien"



Jag längtar till Italien, eller rättare sagt Sicilien, den härliga ön i Medelhavet.

Första gången jag for dit var 1983, har varit där ytterligare 6 gånger. Det var ändå något alldeles speciellt första gången. Nytt och spännande, min första utlandssemester. Bara det att flyga, toppen, jag älskar att flyga, har inte förstånd att vara rädd, för ner kommer man ju alltid.

Resan startade från Arlanda, känslan när motorerna rusar, ljudet som nästan är öronbedövande, pirret i magen när planet lyfter… det är underbart jag är på väg. Under resans gång har vi varit sysselsatta med att äta, det ett äventyr i sej. Fönsterplats, klart väder, vad kan man mer önska?

Alperna… så häftigt, städer, byar, vägar, bilar i miniformat. Det mörknar, så när Rom passeras syns alla ljus, otroligt vackert. Något annat som var vackert var också att se Etna som just då var lite orolig, glödde och sprutade, spottade och fräste, se det ovanifrån, magiskt och hisnande. Efter nästan 4 timmar i luften landar vi i Catania.

Nu vidtar bilfärd till Alcamo Marina där vi ska bo. Under den resan ser vi återigen Etna som fortfarande är orolig och vi ser hur glödande lava flyter utmed bergsväggen, fantastiskt. Det är natt så vi ser inte mycket av landskapet vi åker igenom så när det sen ljusnar så är allt omkring oss otroligt förunderligt… höga berg, blommor, ett blått hav, det finns inte ord att beskriva.

Har tur för min kusin är gift och bosatt med sin familj på ön, det är hos henne vi bor och har gjort alla gånger som vi varit där. God mat, gott vin, trevligt umgänge, mycket att se, mycket att göra, måste ju hinna med allt. Kan tänka att jag betedde mej som ett barn på julafton, det var bara så fantastiskt synd att tiden (en vecka ) gick så fort.

Resan hem var inte lika trevlig, kände mej sjuk hade svårt med astman, tyckte allt luktade svavel och det var jättejobbigt. När jag sent på kvällen kom till Nyköping tog jag taxi hem. Chauffören frågade varifrån jag kom? ”Sicilien.” Där har det varit ett stort utbrott på Etna idag, såg du något av det? ”Nej”. Det var ju därför jag mått så dåligt förstod jag då. Det har inte hindrat mej från att åka dit flera gånger, man blir aldrig mätt på Sicilien. Sista gången var för 2 år sedan, då reste jag från Skavsta till Trapani. Perfekt. Behövde inte mycket bagage och skulle mycket väl kunnat använda det jag fann på Raspen.

Det är ett skrivschatull av trä med läderväska på bilderna. Schatullet innehåller skrivbräda och en löstagbar inredningshylla. Skrivpapper i locket. Specialsydd läderväska med fyra spänntampar och en bärrem. Innehåller även syattiraljer som svart och vit tråd, nål, liten knapp i siden. Bläckhorn, en glasflaska inmonterad i grönmålad metall och klädd med svart vaxduk. Pennor i svanplym, väl använda. Flaska med Rysske Öfverläkaren, Thielmans Cholera Droppar från Apoteket Lejonet i Norrköping. Allt har tillhört Brukspatron Govert Indebetou på Forssa bruk utanför Katrineholm och är från mitten av 1800-talet.

Dåtidens Laptop.

Innehåller det mesta man behöver på sin resa. Jag som alltid skriver dagbok dessutom så skulle det vara idealiskt. Ska nog låna schatullet vid nästa resa om det går för sej. Tack för all hjälp på Raspen – Ni är fantastiska.


På resande fot: "Jordemor var efterlängtad"





Äldre tiders barnmorska fick gå eller åka hästskjuts till blivande mödrar. Med sig hade hon en stor väska med instrument, läkemedel och förband.

Elsa Holmberg kände de flesta församlingsbor i Vadsbro, Blacksta och Forssa. Många av de yngre var ”hennes” ungar, födda under åren 1914-45 då hon var distriktsbarnmorska i Sörmland. Kvinnor i födslovärkar kände lugn och tillförsikt när de såg Elsa komma. Hon var klädd i blå blus och vitt förkläde. I handen bar hon den väska av pegamoid som syns på bilden. Resan kunde ha varit både lång och besvärlig, särskilt vintertid. En del gårdar låg avlägset (vilken lycka när bilen kom!).

Elsa slutade sin tjänst 56 år gammal och blev hedrad med Patriotiska sällskapets guldmedalj i andra storleken. Vid ceremonin kallades hon för ackuschörska, ett åldrigt ord för barnmorska. Andra är jordemor och jordegumma från det fornnordiska ”jod”, avkomma.

Barnmorskorna saknade till en början medicinsk utbildning. De lärde sig förlossningskonsten av äldre personer, kanske sin egen mor. Yrket hade ingen högre status inom läkarkåren. Johan von Hoorn, som ordnade förlossningsväsendet här i landet, kallade utövarna för fyllekärringar!

Tyskan Catarina Wentin förstod dock sitt värde. Hon hjälpte Ulrika Eleonora att krysta fram den blivande Karl XII och krävde titeln Kunglig barnmorska, fri bostad och hög lön. Det blev rabalder.

Med tiden kom landsomfattande regler inom obstetriken. Jordemödrarna fick undervisning av läkare och också rätt att använda förlossningstänger, något som varit ett manligt privilegium. De behövde ett hjälpmedel för att klara svåra förlossningar. (Läs mer här i bloggen i inlägget på tema ”Grymt”: http://seniorbloggen.blogg.se/2010/february/grymt-harriet.html)

I
dag föds de flesta barn på sjukhus och barnmorskorna har högskoleexamen. Nu vet vi att också en ”orörd” kvinna, utan egen erfarenhet av att föda barn, mycket väl kan klara jobbet. Precis som en man!


På resande fot: "Journalistens tunga följeslagare"



På tåget från Nyköping till Stockholm brukar det inte ta många minuter förrän yngre medpassagerare tar fram sina små bärbara datorer och kopplar upp sig på Internet.

Antingen ska de meddela något mer eller mindre viktigt till omvärlden – kanske blogga! – eller titta på en spännande film.  Några förbereder mötespromemorior. Däremellan kollar de inkomna sms på mobilen samt ringer och berättar att de just har passerat Vagnhärad.

Dylika faciliteter fanns inte när vi seniorbloggare var på resande fot i motsvarande ålder, på 1950-talet. Ville vi göra anteckningar eller skriva en artikel på tåget var det papper och penna som gällde. Enstaka personer var dock utrustade med så kallade reseskrivmaskiner, i princip mindre varianter av vanliga skrivmaskiner av märket Remington eller Olympia, försedda med väska. Själv hade jag en som hette Imperial Good Companion och den fungerade utmärkt (om färgbandet var fräscht) under nästa fyra decennier. Men korrigeringsmöjligheterna var obefintliga varför man fick formulera sig rätt och stava korrekt från början.

För många journalister på resande fot var reseskrivmaskinen en god men tung färdkamrat. Sportjournalister, som snabbt skulle leverera en läsbar text om ”den viktiga drabbningen”, hamrade på pressläktaren med ”pekfingervalsen” ned sina referat. Dessa nådde sedan redaktionen genom att journalisten per telefon läste in sin text på en vaxrulle – varefter någon annan skrev ut den på papper som lämnades till sätteriet där texten skrevs av igen!

I särskilt brådskande lägen fick den resande sportjournalisten extemporera, det vill säga läsa in en text utan förberedelser. Från VM i bordtennis 1957, som arrangerades i Stockholm, minns jag med viss avund den mycket kände kollegan Peter Wilson från engelska Daily Mirror. Han var ständigt på resande fot mellan stora evenemang jorden runt. Varje kväll när deadline närmade sig ringde han till London från en närbelägen bar och mumlade fram några diffusa synpunkter på dagens sporthändelser. Dessa formulerades av en spökskrivare och lästes dagen efter av miljontals engelsmän under rubriken ”Peter Wilson says”.

Någon reseskrivmaskin sågs Wilson aldrig släpa på.


På resande fot: "Veva inte för hårt – tänk på att fjädern kan gå sönder!"



Så ljöd uppmaningen till oss ungdomar som kurat ihop oss i sjöboden på landet medan regnet smattrade mot taket.

Det var dags för grammofontimmen och ur skåpet plockades fram den ena 78-varvaren efter den andra. Repiga, närmast sönderspelade, ömtåliga lackskivor inhandlade på 1920-talet av föräldrarna. Men som trots att det gått tjugofem år sedan de inköpts, fortfarande fascinerade oss barn. Några nya, moderna med tidens musik fanns inte i skåpet, ty intresset för att lyssna på grammofonmusik hade avtagit markant hos föräldragenerationen.

Men vi förstod att så inte alltid varit fallet. Nej, resegrammofonen hade spelat en väsentlig roll för det seglargäng som lade ut från Nyköpings hamn på 1920-talet. Ute på ön i kvällningen tog man fram den medhavda grammofonen och spelade ”La paloma” och Folke Andersson i ”Ökensången” för att inte nämna talskivorna med Calle Johansson och Fridolf Rhudin. Att vara på resande, om inte fot så i alla fall på köl, och kunna lyssna på musik närhelst man hade lust. Det var en nyhet för 1920-talets rätt mogna ”ungdomar”. Bara veven var med!

Ja, säg inte allt som börjat på ”rese-” utan att det därför betydde att man var på resande fot. Det handlade väl egentligen om att prylen var ”bärbar” – att den kunde fällas ihop och smidigt tas med eller ställas undan utan att damma igen. Så var det med reseskrivmaskinen, reseradion och några fler saker som jag inte kommer på. Möjligen ”resesekreteraren” men det är tveksamt! Någon rese-tv har jag inte sett och resedatorn heter numera ”lap-top” . I det senare fallet handlar det verkligen ofta om att brukaren är ”på resande fot” eller möjligen ”räls”.


På resande fot: "Icke gjorda pilgrimsvandringar och andra resor"



Om foten reser så får den övriga kroppen följa med. Vandrare kan man kalla för fotresenärer, men då används bägge fötterna. För att en pilgrimsvandring skall uppfylla de högt ställda kraven så skall den företas utan skodon.

Eftersom jag vill uppfylla alla ställda krav så har det inte blivit någon pilgrimsvandring för mig. I äldre tider fuskade man, att använda sandaler var en mindre synd. Att rida på en häst var en större synd, men det sägs att den Heliga Birgitta och hennes man fuskade genom att rida bitvis.

Om man nu skall företa en pilgrimsvandring och inte hänger upp sig på det där med fusk så vill jag rekommendera ett litet behändigt fordon, till exempel som det på bilden. Man sitter relativt skyddad för väder och vind och man gränslar den precis som en häst, dessutom sitter man på en sadel. Vad jag kan förstå så är detta fusk inte en större synd än att rida på en häst. En absolut fördel med vespan är att man kan klara tio gånger så lång sträcka per dag jämfört med hästen.

Resan bör göras under sommartid. På vintern med halt väglag skall vespan stå uppstallad på ett skyddat ställe. Den breda fotplåten gör att man vid en vurpa kan skada sina fötter på ett mer allvarligt sätt än vid fotvandring. Fotvandring på vintern skall man undvika om det är möjligt och att spänna på sig skidor är helt emot skaparens avsikt. Om det hade varit hans avsikt hade vi fått större fötter så vi kunnat undvara brädlapparna.

Det här skulle ju handla om den röda vespan så det väl dags att ta den med i handlingen. Vespan började byggas i Italien i slutet av 1940-talet. Namnet vespa (geting) fick den för att formen påminner lite om en geting. Till Sverige kom vesporna runt 1960 och blev då ett populärt sommarfordon när man skulle åka till jobb eller att handla. Som familjefordon slog den aldrig igenom här, vi har inte så flexibla trafiklagar som i Italien.

Den mest nerlastade vespa jag sett körde på en smal landsväg i Italien, sex personer åkte på den. Far i huset körde, ett barn ungefär 8-10 år stod framför far, ett mindre barn satt i fars knä, bakom far satt två barn och sist satt mor och höll krampaktigt i fars jacka. Hon skulle ju inte ramla av själv och hon måste hålla i så att barnen som satt mellan mor och far blev kvar på sadeln.

Det är ganska roligt att köra en vespa och ett par som är nyförälskade kommer varandra nära när de åker på en vespa med limpa.


På resande fot: "Vetenskapliga upptäckter"



När Carl von Linné skulle anträda sin resa till Lappland år 1732 packade han en väska av läder ½ aln lång (1 aln=0.5938 m).

Den var försedd med öglor på ena sidan för att kunna binda fast den på sig. De kläder han packade var en 1 skjorta, 2 halvärmar, 2 nattkappor, bläckhorn, pennhus, mikroskop, perspektiv (= kikare), florshuva mot myggen. Dessutom en hop inhäftat papper att lägga örter i, en kam samt Flora Uplandica och Characteres generici.

Så beskriver Linné sin packning i “Lapplandsresan år 1732“. Packningen förefaller vara stor i förhållande till den lilla väskan. Han hade troligen haft stor glädje av en ryggsäck av den modell som bilden visar. Den är av bomull och försedd med en stor och två mindre fickor. Den har en utvändig metallram (mes) men ingen midjerem.

1700-talets vetenskapsmän gav sig ofta ut på resor för att utforska världen. Linné hade många lärjungar som han sände ut på långa resor som sträckte sig över flera år. Som exempel åkte Carl Peter Thunberg (1743-1828) till Japan för att kartlägga och samla in växter.

Resan gick först till Sydafrika där han stannade tre år och fortsatte sedan till slutmålet Japan. Han var där i sexton månader och verkade samtidigt som läkare. För att besöka Shogunen - den världsliga härskaren - reste han 70 mil och den resan tog 3-4 månader.

En annan lärjunge var Daniel Solander (1733-1782) som skickades till England för att sprida kännedom om Linnés sexualsystem. Han passade på att följa med James Cook på en världsomsegling och skulle då utforska Nya Zeeland, Australien och Söderhavet och den resan blev en stor framgång. Var det dåtidens sistaminutenresa?

Vilka strapatser dessa fantastiska män fick uppleva under sina resor och ändå hann de med att utforska så mycket. Kunskaper som också vi kan ta del av.

En modern form av resenärer är så kallade backpackers. De ger sig ut på långa resor ofta till mycket avlägsna platser liksom Solander. Packningen är minimal och ryms i regel i en ryggsäck av modernare modell än bildens. Det är ett resande med låg budget.

Hur mycket de kommer i kontakt med lokalbefolkningen varierar säkert och om de gör några vetenskapliga upptäckter är ett frågetecken. Linné och hans efterföljare har ju betat av det mesta. En och annan ny fågel och diverse insekter upptäcks fortfarande men är det av backpackers? Troligen inte.


RSS 2.0