Pension

 

 

Att släktforska ger lite perspektiv på hur livet var förr. 1913 beslutade riksdagen om folkpensionering för i stort sett alla. Före det fick den som inte hade någon möjlighet att arbeta söka dra sig fram med att socknens fattigvård bidrog med mat och husrum. De gamla bodde i fattighusen eller gick på roten för att bo några månader i taget på olika gårdar. Fattighjon var inte bara gamla människor, utan också änkor med barn eller t o m en och annan ung flicka som fått barn utan att vara gift, s k oäkta barn. De blinda eller med annat handikapp fick också tillbringa sin tid på fattighusen, bland gubbar och gummor, många i samma rum.

 

Bilden föreställer en fattigbössa, som brukats av Lästringe Gamla Fattighus. Tillverkningsår saknas. Den är skänkt av August Trolle-Löwen från Gärdesta i Lästringe. En fattigbössa fanns vid alla kyrkor, strax utanför eller inne i kyrkan. Vid Vrena kyrka satt bössan fastsatt på en stolpe som stod i en vägkorsning.

 

Indelningsverket för soldater fanns ända fram till 1901 då det ersattes med allmän värnplikt. En soldat hade en viss ersättning per år från kronan samt ett litet torp som han skulle sköta. Han hade också rätt till viss säd, ved och annat in natura. När soldaten var i fält fick hustrun hjälp att sköta torpet och grödorna. Men vad hände då om soldaten inte kom hem från kriget. Jo, då fick hustrun gå från torpet med barnen. I bästa fall kanske någon släkting hade plats för henne. En ny soldat skulle in på torpet i stället för den som stupat i fält. Någon gång fick änkan möjlighet att gifta om sig med den nya soldaten.

 

1807 instiftades i Södermanland en fond av socknarna och med en gåva från kronprinsen Carl Johan. Fonden fick namnet ”Fonden för nödlidande Krigsmans Enkor”. Avkastningen kunde efter ansökan utdelas till änkor, en slags pension. Under 1800-talets senare hälft, då kriget inte skördade offer, fick soldaterna avsked p g a ålder. Vissa hade då gjort sig förtjänta av gratial, penningunderhåll, från Vadstenas statliga krigsmanshuskassa. De som inget fick därifrån kunde då söka pengar ur Enkornas kassa, vilken ombildats till ”Krigsmans Cassan för Södermanlands län”. Sista indelte soldaten var Carl Albin Stenqvist som 1978 mottog sista utbetalningen ur kassan, 1 200 kronor. Han avled 1979 i januari, 97 år gammal.

 

Den som är intresserad kan läsa mycket mer om detta i boken ”Veterinärväsende och Krigsmanskassa”, skriven av Tommy Eriksson och utgiven av Landstinget Sörmland 1988.

 

 

 

Pension

 
Bildens montage av ogiltiga sedlar kommer från Eskilstunapolisens samlingar.
“SLM 35543 - Sedel,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/322624.
 
 
Ofta hör jag yngre kamrater som drömmer om den arbetsfria tillvaron. Ett långt arbetsliv i ett alltmer uppskruvat tempo tar ut sin rätt. Man vill trappa ner och byta ut det dagliga trälandet mot fritid med mer lustbetonad aktivitet. Det här är en radikal förändring efter 40 - 45 år i lönearbete eller som företagare. En del skjuter upp den formella pensioneringen några år. De kan tycka att jobbet ger mera än alternativet. Andra upptäcker att pensionen blir så låg att man får gneta på. Lättast har kanske den heterogena skara som inte uppfattar att man jobbar. Jag menar de som får betalt när de ägnar sig åt ett eller flera stora fritidsintressen. Slutligen några som jag brukar kalla "oumbärliga klubben". De orerar gärna om hur betydelsefull insats de gör. Ibland kan man tro att arbetsplatsens  framtid står och faller med dessa - enligt eget förmenande - unika arbetstagare.

Var och en får naturligtvis bli salig på sitt sätt. För egen del är jag mycket nöjd med min pensionärstillvaro. Arbetslivets stress och press är ett minne blott. Jag ägnar mig mest åt nöjsamma saker varav en del t o m ger lite blygsamma arvoden. Pensionen kommer punktligt varje månad och ger en hyfsad levnadsnivå. Jag lever i en tid då utbetalningarna kommer in på mitt bankkonto. Jag behöver inte oroa mig för falska sedlar. Se, en sak mindre att oroa sig för! Dessutom stärks jag i min övertygelse att det inte var bättre förr. På folkpensionens tid var det minsann kontantutbetalningar som gällde. Kommer ihåg när lantbrevbäraren kom med pensionen till mormor. Vi talar då om tidigt 1950-tal.


 

Pension som levebröd

Jättunahemmet i Flen. Vårdhem 1909-95.

 

Jättunahemmet i Flen öppnades av landstinget i Sörmland 1965 och byggdes för en modernare syn på hur utvecklingsstörda skulle tas om hand. 20 år senare avvecklades hemmet då en ny omsorgslag antogs som innebar att de omhändertagna personerna, som mest 350 personer i alla åldrar, flyttade till egna lägenheter eller gruppboenden.

 

Då som nu är personer som bor på gruppbostäder enligt LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, beroende av samhällets insatser såväl för sin försörjning som för stöd och hjälp i sitt dagliga liv. 1968 kom omsorgslagen som bestämde att människor med utvecklingsstörning hade rätt till ett bättre liv. 1993 LSS, som är en rättighetslag som ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Ett stort problem är att personerna saknar arbetsförmåga och därför blir helt beroende av socialförsäkringssystemen för sin försörjning med små möjligheter att påverka sin disponibla inkomst.

 

I maj 2014 skriver ordföranden för FUB. Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, Thomas Jansson, i en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken Utvecklingsstörda personer fångade i fattigdomsfälla:
”För att alla ska kunna ta aktiv del i vårt samhälle krävs åtgärder, men utan ekonomiska möjligheter går det inte. En klok person har sagt att det är på hur ett land behandlar sina svaga som man ser hur starkt det är. Till syvende och sist är det faktiskt en demokratifråga och en fråga om människors lika rättigheter i en rättsstat.”

 

I sin bok ”Från tvångströja till frihet via Jättunahemmet” citerar författaren Ylva-Kristina Sjöblom en fd anställd vid hemmet:
"Jag opponerade mig mot att man talade om de utvecklingsstörda som så och så många stycken. Jag frågade en gång om vi jobbade på en styckegodsavdelning. Det var ju personerna vi jobbade med!"

 

1968 fick alla barn med utvecklingsstörning skolplikt, 1969 fick personer med epilepsi gifta sig, 1981 beslutade riksdagen att teckenspråket är dövas första språk, 1989 försvann omyndighetsförklaringen. 1994 kom den personliga assistansen och 1999 den första diskrimineringslagen som gällde funktionshinder. Vår syn har förändrats på människor med funktionsnedsättning men likaväl är personerna då som nu beroende av samhällets försörjning oavsett om det kallas förtidspension eller försörjningsstöd med små möjligheter att påverka sin ekonomi pga av arbetsoförmåga och liten möjlighet att välja sitt boende.

 

 

 

RSS 2.0