Radermachersmedjorna - Perspektiv på svensk industriutveckling

Rademachersmedjorna i centrala Eskilstuna (från Axel Florins samling)

 

Under seniorbloggarnas besök i Eskilstuna fick vi förutom Retuna även besöka Radermachersmedjorna. Åsa Egeld från Eskilstuna Stadsmuseum gav oss en intressant inblick i historien kring de gamla smedjorna.

 

Vi fick lära oss att smedjorna byggdes på 1650-talet och var en del av Carl Gustavs stad som Eskilstuna hette på den tiden. Kung Karl X Gustav (som var född på Nyköpingshus) ville anlägga smedjor för klensmide och nuvarande Eskilstuna blev platsen för dessa. Arkitekten som utsågs av kungen var Jean de la Valleé. Han ritade från början en ”stadsplan” med 120 smedjor av sten. Vi vet nu att det bara blev 20 smedjor av trä. Några av dessa finns fortfarande kvar. Kungen behövde en drivkraftig ledare för sina smedjor och blickarna föll på Reinhold Radermacher i Riga.

 

Han kom från Nederländerna men drev en smides-manufaktur i det dåvarande svenska Livland. Det gick åt en hel del övertalning för att få honom att nappa på projektet i Eskilstuna. Han skulle bland annat få ensamrätt på tillverkning av ett stort antal produkter och efter en tid föll han till föga och antog utmaningen.

 

Hans privilegier innebar att han kunde tillverka manufakturvaror av järn, koppar och mässing. Det var i princip en massproduktion av exempelis knivar, saxar, synålar, lås och beslag men även lättare vapen och vapendelar. Privilegierna var personliga och  de som arbetade där var närmast livegna. Varje smedja hade lärlingar och gesäller inneboende och vi fick också se hur en sådan smedja med bostadsdel kunde se ut.

 

Utan att fördjupa mig närmare i historien så gjorde Karl den X Gustav och före honom Gustav II Adolf sig kända som krigiska kungar. Därigenom bidrog de även till utvecklingen av stål- och metallindustrin i Sverige under 1600-talet. Karl den X Gustav genom utvecklingen i Eskilstuna, som beskrivits ovan. Gustav II Adolf  behövde också både pengar och vapen för sin krigföring. Han var drivande när det gällde att få Willem de Besche och Louis de Geer att ”importera” de erkänt skickliga vallonska järn- och stålarbetarna. Med vallonerna infördes vallonsmidet i Sverige som kom att bli grunden för vår moderna svenska  stålindustri. Det är dock en annan historia som förtjänar en egen blogg.

 

 

 

Rademachersmedjorna

 

 

Så många vackra hus bevarade från en tid då allt gjordes för hand, långt före industrialiseringen. Med en mästersmed och lärlingar som arbetade tillsammans i en mörk liten smedja. Några gossar som bar in ved och någon som skötte den stora bälgen, det fanns förresten två stycken bälgar till den stora smedjan. Här gjordes bara klensmide, d v s spik, synålar, åderlåtningsjärn, stigbyglar, handtag och gångjärn mm.

 

 

 Ämnet för tillverkningen, som köptes in, var en järnten på cirka en meter, ganska kraftig. Den hettades upp i elden och bearbetades på ett städ, vilket var fastsatt på en stor stubbe. Smedjan hade ett fönster och man kunde sätta för luckor, delvis eller för hela fönstret. I andra hus fanns hantverk av andra slag.
 
 
 
Man var tvungen att få lite mat i sig också, kanske pannkakor eller bröd gräddade i en trepannelagg. Ingen av oss hade tidigare sett en sådan lagg.

 

 

 

Reinhold Rademacher hade sin smidesmanufaktur här från 1650-talet. Han hade tidigare sin verksamhet i Riga och blev ”handplockad” av Karl X Gustav. I Eskilstuna planerades 120 smedjor, som skulle byggas i sten, men det blev bara 20 st., i stället byggda i trä med boningshus och fähus. Nu finns bara några hus kvar, mycket vackert bevarade med gamla vackra detaljer kvar, såsom gångjärn och handtag på dörrarna t ex.

 

Julmarknad hålls 28 – 29 november, det vore kul att åka dit igen och insupa julatmosfären i den historiska miljön.

 

 

                                                                            Foto: Eva Sandström

Rademachersmedjorna - Hit men inte längre!

 

 

I en av Rademachersmedjorna i Eskilstuna finns en något märklig möbel – en kökssoffa som kan se både välkomnande ut men även talar om att ”hit men inte längre”. Men mera om det kommer lite längre fram.

 

Seniorbloggarnas höstutflykt till Eskilstuna innefattade även ett besök vid Rademachersmedjorna – ett av stadens mest välbesökta mål för såväl turister som kommunens egna invånare. Inte minst vid alla festliga arrangemang som hålls under året.

 

Det var också här som Eskilstunas första museum såg dagens ljus. Året var 1906 och i dag för ett besök på museismedjan Berglindska smedjan oss tillbaka till 1600-talet. Här får vi stifta bekantskap med såväl smedjan som bostaden med rum för både mästaren, hans gesäller och lärlingar så som det en gång såg ut.

 

 

  

Man behöver inte ha mycket fantasi för att leva sig in i hur här en gång i tiden gesäller/lärlingar stod och med hjälp av de enorma bälgarna blåste liv i ässjan, järnet hettades upp för att sedan under öronbedövande ljud hamrades ut till knivar, spikar, gångjärn och till och med ljusstakar.

 

Även för den yngsta generationen har man ordnat med en ”egen” smedja – Smetuna – som är en lek-och lärmiljö där barn upp till 10 år i autentisk miljö från mitten av 1800-talet kan låtsas att de är någon av dem som arbetar i smedjan eller bara vara familjemedlem i hemmet.

 

För den som inte upplevt den unika miljön vid Rademachersmedjorna, där än i dag flera hantverkare har verksamhet, är ett besök att rekommendera. Musei- och leksmedjan är dock bara öppet några månader under sommaren.

 

Så var det historien om kökssoffan. En väl sliten möbel som det skulle vara roligt att få höra vad den har varit med om. Vilka som suttit i den och vilka som inte fått sitta där. Soffans ryggstöd går att fälla framåt och man kan tro att det är för att göra den bredare eller användas som sängplats. Tro det eller inte, men det fälls fram för att tala om för en besökare att han/hon inte är välkommen att sitta där.

 

Det här berättade vår kunniga ciceron, Åsa Egeld, som livfullt gav en beskrivning över livet vid smedjorna och tillkomsten av Eskilstunas första museum.

 

 

                                                                            Foto: Sven-Erik Ohlsson
 

Rademachersmedjorna i Eskilstuna

Reinhold Rademacher (originalet finns i Eskilstuna stadshus)

 

Smedjorna har fått sitt namn efter grundaren Reinhold Rademacher som med omfattande personliga privilegier förmåddes att flytta från svenska Livland till Sverige av dåvarande regenten Karl X Gustaf. Rademacher, industriman från Riga och bördig från Nederländerna, var redan väletablerad och innehade privilegium på finsmidesmanufaktur i Kirkholms skans i Livland men verksamheten ansågs hotad av Ryssland som var på frammarsch i området och som Svenska Livland gränsade till. Området hade tillfallit Sverige genom stilleståndet i Altmark 1629 och avträddes senare till just Ryssland genom freden i Nystad 1721.


Året var troligen 1658 då Reinhold Rademacher satte sina fötter i Eskilstuna eller Carl Gustafs stad som platsen då fick heta efter namnet på Sveriges regent. Planerna för verksamheten var stora och Rademacher bjöd in både valloner och tyska smeder att verka i smedjorna eller gevärsfaktoriet som det kom att kallas. En äldre benämning på gevärsfabriker som under stormaktstiden inrättades på flera håll i landet för att förse landet med vapen i de olika krig som fördes. Som motprestation erhöll oftast städerna stadsrättigheter eller stadsprivilegier utfärdade av kronan vilket var en förutsättning för att städerna skulle ha juridisk rätt att bedriva sin verksamhet och erkännas som stad.


Planen för Carl Gustafs stad var att inrätta 120 smedjor uppförda i sten och stadsplanen ritades av den fransksvenske arkitekten Jean de la Vallée som från 1651 fått titeln kunglig arkitekt. 1659 stod de första smedjorna färdiga och då inte i sten utan uppförda i trä. De resterande 100 kom aldrig att uppföras utan förblev en pappersprodukt.


Jean de la Vallée var den förste svenska konstnär som fick statligt finansierad utbildning på konstcentra i Paris och Rom och hans främsta verk och insats anses vara ombyggnaden av Stockholms slott.


Reinhold Rademachers omfattande privilegier blev så småningom en broms för utvecklingen och efter hans död övergick, i början på 1700-talet, verksamheten i privat ägo och Carl Gustafs stad återtog det tidigare namnet Eskilstuna.


Inte heller städer och stadsprivilegier fick ett evigt liv. 1971 avskaffades begreppet stad och stadsprivilegier definitivt i och med den stora kommunreformen och idag finns inga städer i juridisk mening kvar i Sverige.


Flera kända verk av de la Vallées hand, slott, palats, kyrkor, står dock fortfarande kvar och fyller sin funktion på flera platser i landet, inte minst i huvudstaden, och är liksom smedjorna i Eskilstuna värda att besöka och uppleva.

 

 

 

RSS 2.0