Resa: En av de största resorna

 

 


Den största resan i svensk historia beaktat antalet resenärer eller emigranter är den stora utvandringen till Amerika från mitten av 1840-talet framtill 1930-talet då depressionen gjorde att utvandringen kraftigt avtog. Totalt utvandrade 1.2 miljoner svenskar till Amerika i hopp om bättre ekonomiska förhållanden, religiös tolerans och politisk myndighet.


Under 1800-talet hade Sveriges befolkning ökat kraftigt beroende på, som Esaias Tegnér uttryckte det, ”Freden, vaccinet och potäterna”. Efter det finsk-ryska kriget 1808-1809, som krävde stora förluster i människoliv, deltog inte Sverige i några äventyr som orsakade stor åderlåtning av svenskt soldatblod.


Vaccinering mot smittkoppor började användas i Sverige 1801. Följden blev en minskad dödlighet. Detsamma gällde om andra orsaker till dödlighet. Inte minst betydde kosthållningen en hel del. Potatisen tillförde ett viktigt antal kalorier och vitaminer. Framför allt vitamintillskottet, som utan att man visste varför, skapade motståndskraft mot många sjukdomar och bidrog därmed till minskad dödlighet.


Freden, vaccinet och potäterna medverkade till att antalet överlevande födda ökade samtidigt som dödssiffrorna i förhållande till folkmängden sjönk. Sveriges folkmängd började stiga kraftigt ett kort stycke in på 1800-talet och därmed påverkades möjligheten att försörja sig i landet.


Så många packade sin amerikakoffert och anträdde resan. En koffert, egentligen en kista, är större än en resväska och har ofta handtag på sidorna och är inte avsedd att bäras manuellt. Den ska transporteras på till exempel en järnväg eller, för som amerikaresenärerna, ombord på en båt. Kofferten kan vara inredd som en garderob med plats för hängande kläder och ha lådor.


Överhovjägmästare Claes Adam Lewenhaupts resväska var avsedd till förvaring av grevens uniform med tillbehör. Inte en koffert men väl en garderob i en resväska. Greve Lewenhaupt, som var den siste fidiekommissarien på Claestorps fidiekommiss östra Vingåkers socken, Katrineholms kommun fick säkert resa en hel del i tjänsten som överhovjägmästare.


Historiskt var överhovjägmästaren anställd som chef för Kungliga hovjägeristaten och skulle bland annat utöva tillsyn över kronans parker och lämna årliga föreskrifter om jakt och skjutande med mera. Överhovjägmästaren hade rang näst efter överhovstallmästaren som innehade en av de allra förnämsta rangplatserna vid det kungliga hovet. Att ha en väl transporterad uniform att tjänstgöra och vara prydlig i var viktigt i ämbetet.
Amerikakofferten var också den packad med omsorg och innehöll det viktigaste för ett fortsatt förhoppningsvis bättre liv där borta. Men emigranternas klädsel var uniform och bestod av de kläder man stod och gick. Välpressad var man inte vid ankomsten till det nya livet.

 



Resa: En oförglömlig resa

 

 

Det var tidig höst 1965 när jag var på resa i Polen. Det anordnades en kongress i limnologi där (läran om sötvatten) i Warszawa och jag och min chef på jobbet fick tillåtelse att delta. Då passade min fru och jag på att resa en vecka före kongressen och åka runt lite i landet. Jag hade då en grön Volvo Duett som vi reste i. Färden gick med färjan från Ystad till Swinouijscie i nordvästra Polen och sedan for vi via Poznan till Warszawa. Detta var ju under den kommunistiska tiden i Polen och vi såg mycken misär i landet. Vi åkte visserligen på motorvägar som Hitler byggt genom landet men de var i ett bedrövligt skick. Det växte gräs i mitten på vägen och vår resa fördröjdes av många hästfordon som i maklig takt färdades där. Sent på kvällen kom vi fram till vårt hotell och då var vi väldigt trötta.

 

Vi såg det stora Kulturpalatset där jag en vecka senare skulle delta i min kongress och sedan den fint återuppbyggda ”Gamla Staden” med café Krokodyl. Dagen efter reste vi söderut via Random till Krakow där vi upplevde det stora Mariatorget med sin marknad. Vi gjorde även en utflykt till Oswiecim, det avskyvärda koncentrationslägret Auschwitz. Vi besåg denna fruktansvärda plats som ligger cirka 60 km väster om Krakow. Det blev en oförglömlig och hemsk upplevelse. Att gå in under den ökända portalen med ”Arbeit macht frei” var nog hemskt men att sedan gå runt bland de gamla fånghusen och se detta museum över mänsklig förföljelse var en pina. Vi såg de oändliga raderna av sovkojer, gaskamrarna, krematorieugnarna, hela väggar med uppsatta namn och fotografier på fångar, montrar med enorma mängder av ihopsamlade väskor, skor, hår och glasögon. Det var i sanning en ohygglig upplevelse. Efter besöket kastade min fru bort de skor som hon haft på sig – hon kunde inte bära dem eftersom de var ”smittade av mänskligt vanvett”.

 

Vi tog sedan en tur till Zakopane i Tatrabergen i landets sydligaste del. Återfärden norrut gick via Wroclaw tillbaka till Swinouijscie där jag skulle hämta min chef för färd tillbaka till Warszawa. Men under natten före avresan blev det inbrott i min gamla Duett och vi blev av med alla reseförnödenheter inklusive en gitarr som jag släpat med mig. Med en masonitskiva i bilens högra sidoruta fortsattes sedan resan åter till Warszawa till en givande kongress . Denna resa blev för oss oförglömlig.

 

 

 

 


Resa: Det finns olika slags resor

 
 
Varje dag företar vi i regel en resa. Den må vara kort, kanske till affären och handla. Den må vara längre, en resa mellan hem och arbetsplats. En resa till varmare länder, en resa för att uppleva äventyret då och då under året. Vår egen resa genom livet är väl den största vi gör.
 
I barndomen var nog första resorna bakpå mors pakethållare, liggande i en liten trälåda, väl fastspänd, då hon åkte med mig till sjuksyster i samhället för att göra kontroller, väga, mäta och ge mig vaccinationerna. Min längsta resa är till Peru och Bolivia där jag var förra året. En oförglömlig och fantastiskt intressant resa där man fick en inblick i hur livet är i ett latinamerikanskt land. Reslängden har alltså ökat!
 
I femårsåldern upplevde jag nog de värsta resorna jag kan minnas. Pappa och jag gick från gården upp till busshållplatsen och åkte till tandläkaren. Jag hade många hål i mina små mjölktänder. Mamma var livrädd för tandläkaren och kanske hon berättat något om sina hemska upplevelser då hon som 20-åring fått alla tänder i underkäken utdragna med mycket dålig bedövning. Kanske hade jag hört om det och var därför skräckslagen.
 
Väl inkommen till tandkliniken fick man sitta i det kalla väntrummet ”för barn” med akvariefiskar att titta på. Jag skakade i hela kroppen när mitt namn blev uppropat, jag fick den stora bedövningssprutan och svimmade nästan. Men så småningom var det klart och vi gick till leksaksaffären och jag fick välja ett pussel och sen åkte vi hem igen. Totalt blev det sju pussel och inget av dom har jag kvar. Nu har min tandläkarskräck gått över och jag tar sällan någon spruta vid lagningar.
 
Jag ska nämna mitt val av föremål, en amerikakoffert från 1949, skänkt av Bertil Nyman. Han har lämnat in en hel samling av föremål och skrivit en berättelse till dem. Gå gärna in på hemsidan och läs mer om samlingarna (Här kan du läsa mer om just Bertil Nyman och hans amerikakoffert >>). Ja, utvandrarnas resa var för det mesta enkel till Amerika, men Bertil han kom hem igen han.
 
 

Resa: Resan till mitt yrkesval

 

 

Redan under pojkåren väcktes mitt intresse för fåglar. Jag letade fågelbon och plockade ägg till en samling. Det första funna andredet var särskilt roligt - vackra simfåglar var åtråvärda.

 

På ledig tid under skolåren hjälpte jag till på lantbruk. Jobb som bonddräng efter avslutad skolgång var det aldrig någon allvarlig fundering kring. Istället blev det arbete på snickerifabrik i fem år med tillverkning av köksinredning. Under den tiden stakades ett annat yrkesval ut mer på allvar. Flygvapnets propaganda om möjlighet till en framtid med flygande start till pilotyrket lockade. Ingen onödig skolgång behövdes och betalning var det från första utbildningsdagen. Men resan avbröts innan den startat – ett defekt färgseende punkterade framtidsdrömmen.

 

Blicken riktades åter mot naturen med skogsutbildning som ny vision. Rekommendationen hemifrån var att ”lära sig prata och bli riksdagsman”. Att bli skogvaktare såg jag som ett mer realistiskt försök. Efter samtal med en kamrat på folkhögskola höjdes ribban och siktet riktades mot skogshögskolan för att bli jägmästare. Ånyo kursändring efter ett praktikskede vid Öster Malma jaktvårdsskola. Att få jobba mer allsidigt med djur och natur istället för att räkna skogskubikmetrar verkade roligare. Och så blev det!

 

I Jägareförbundet fick jag samverka med Sörmlandskustens jaktråd, som bildades 1954. Det blev åter kontakt med sjöfågel. Tack vare mästerlotsen Lars Sandin, Oxelösund som då var ordförande i kustrådet, fick jag också pröva sjöfågeljakt i skjutskårar på kobbar i Hävringe skärgård med vettar som lockfåglar. Det gav fantastiska upplevelser! Cirkeln från barnaåren var på något vis sluten. Vid åsynen av museets vettar vällde minnen fram. Den på bilden är en kniphane och har inlämnats av tidigare mästerlotsen Karl Gustav Sundström, Oxelösund.

 

 

Resa: Att resa i början på 1950-talet

 
 
 

 

På bilden ser vi en gammal Plymouth i form av en leksaksbil, som har lämnats in av en säljare på AB Nyköpings Automobilfabrik (ANA). Plymouth var ett amerikanskt bilmärke, som importerades i delar för att sättas samman på ANA i Nyköping.

 

I början på 1950-talet hade vår familj (liksom de flesta familjer ) ingen bil, vilket innebar att resor normalt begränsade sig till den sträcka vi kunde tillryggalägga med cykel. Någon gång per år åkte vi i alla fall till mormor och morfar och släkten i Katrineholm. Resan dit kunde vi antingen göra med tåg eller  buss.

 

Tågresan innebar att vi fick ta tåget på TGOJ-banan, som gick mellan Oxelösund och Flen. Denna bana var egentligen en malmbana för transport av malm från gruvorna i Grängesberg till järnverket i Oxelösund. Det gick även en del persontrafik på banan mellan Oxelösund och Eskilstuna via Flen. Banan trafikerades av ånglok eftersom den inte var elektrifierad vid den här tiden. Det var givetvis mycket spännande att stå på plattformen i Nyköping när ångloken anlände. Man blev nästan omsluten av rök och ånga från loket. Det fanns fortfarande 3:e klassvagnar med sitsar av trä på dessa tåg. I Flen fick vi byta till ett modernare tåg på den sedan länge elektrifierade SJ-banan, som tog oss vidare till Katrineholm. Hela resan tog en väsentlig del av dagen, eftersom det ofta var en längre väntetid vid bytet i Flen.

 

Busslinjen trafikerades av EGE-trafiken mellan Nyköping och Katrineholm. Även här behövde man byta buss i Björkvik, med väntetid som följd. Sträckan från Nyköping till Katrineholm är bara cirka 7 mil. I dag tar det maximalt 1 timme att ta sig dit med bil. På tidigt 1950-tal tog det, hur man än gjorde, en väsentlig del av dagen.

 

Min morfar hade bil sedan början av 1900-talet. Han drev en kombinerad taxi- och verkstadsrörelse. Det var stora amerikanska bilar som gällde, eftersom de var rejäla och robusta. Man kunde starta på 3:an och köra på alla typer vägar på landsbygden.

 

I början av 1950-talet hade min morfar en stor amerikansk Pontiac - en rejäl bil. Vid ett besök hos oss i Nyköping, så skulle vi passa på att göra en resa med bilen under dagen. Jag framförde genast att vi kanske skulle kunna åka till Furuviksparken, som jag hade sett bilder från i någon tidning. Jag hade ingen aning om att Furuvik låg vid Gävle, vilket knappast var möjligt att nå – speciellt inte under en dag. Mina föräldrar och min morfar kom istället överens om att den stora resan skulle gå till Trosa, som ligger cirka 5 mil norr om Nyköping.

 

Vi kom iväg på den spännande resan, som gick längs gamla kustvägen mellan Nyköping och Trosa. Vägen var så krokig på den tiden, att min morfar påstod att han ”mötte bakvagnen på bilen” i kurvorna. Vi kom till slut fram till Trosa och tittade oss omkring där. Jag kommer ihåg att jag tänkte att så långt åt detta håll hade jag aldrig varit förut – trots att vi inte kom till Furuvik. Resan tog hela dagen, så det blev ”sena kvällen” innan vi kom tillbaka till Nyköping.

 

Med dagens ögon, betraktar vi antagligen inte ens dessa händelser som resor.

 

 

 


Resa: fördelarna med att cykla

 
 
Den här veckans ämne fick mig att tänka på Cykeln! I Raspens A-hall finns en damcykel som är svartmålad och är ifrån 1920-talet, förmodligen omgjord under 1940-talet. Gösta Rotefalk , cykelreparatör har skänkt original cykeldelar från 1920 talet, så cykeln är komplett utrustad
Cykeln saknar både trähandtag och en pakethållare fram.


Berättelsen om  mina föräldrars första semester  1949 har vi hört hur många gånger som helst. De cyklade från Stockholm till Sundsvall och där i Stöde träffade de en familj som de fick sova hos.
Det blev upptakten till en livslångvänskap. Vi barn var ofta där på våra skollov och deras dotter kom ibland till oss.


Överhuvud taget var cykeln det sätt allra helst min mamma förflyttade sig på. Hon bodde inne på Södermalm och flera gånger i veckan cyklade hon och hennes vänner till Björknäs paviljongen för att dansa.  Att cykla till Johannesdal i Vårberg gjorde hon ofta eftersom hennes familj
hade en sportstuga där.


Jag tar gärna fram min cykel och cyklar både för nyttans och glädjens behov. Att kunna ta sig fram med cykel är ju både smidigt och lätt. Ett plus är ju förstås att man inte släpper ut avgaser.


Här i Nyköping finns det många cykelbanor, men det är beklämmande så lite trafikkunskap många cyklister har! Tyvärr cyklar många på gångbanan och inser inte att man som cyklist framför ett
fordon och är skyldig att följa de regler och lagar som finns.


Men nu är våren äntligen här och cykeln nypumpad-så det är bara att ta på sig
hjälmen och trampa iväg - det är ju faktiskt en riktig behaglig känsla!
 
 
 

Resa: Första andetaget är början till döden

 

 

 

Turen till Rom eller klättringen mot högre status känns futtig i förhållande till den resa som går från vaggan till graven. Målet är detsamma för oss alla och rubriken ovan, ett italienskt ordspråk, är tänkvärd, inte sant?

Bilden visar ett par barnkängor från 1917 eller däromkring. De är av brunt skinn och har burits av Margareta Nordström på Mälby säteri. Intill syns skodon av ett annat format, från 1990 och Vilhelmina Alwert från Stjärnhov. De båda paren  ska symbolisera livets början och livets slut. Tiden mitt emellan kommenteras på följande sätt:

 

Det finns mer i livet än att öka farten. Mahatma Gandhi

Att leva är inte tillräckligt. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också ha. (H C Andersen)

Livet är för kort – för att vara tråkigt! Lars Molin

Livet är inte bara en lek utan också en dans på rosor Okänd

 

 

Resa: Glöm inte maten!

 
 
 

Resor kan vara av många olika slag. Att resa till en solig plats med palmer och sandstrand eller till ett tempel i Egypten är en form av resor där målet är mer eftersträvansvärt än resan. Klassresa är en ganska stationär resa men betydelsefull för den som gör resan. Min första egna resa gick från Ängelholm till Eskilstuna. Jag var 17 år och flyttade hemifrån. Jag var ganska obevandrad i Sveriges geografi, jag bytte inte tåg i Flen utan i Södertälje. Egentligen var det SJ:s fel på deras karta var inte TGOJ:s järnväg utsatt. TGOJ var ju privatägt. Ganska omtumlande för en 17åring att inte ha någon övervakare utan ha full frihet att göra dumheter och själv komma underfund med det.

 

En annan resa råkade jag ut för på tidigt 60-tal. Vi var ett gäng datafolk som skulle flyga till Stuttgart för att testa ett nytt datasystem på en helt ny datamaskin. Denna resa var helt fantastisk, små tvåmotoriga propellerplan. Dagen var absolut klar med klarblå himmel över hela den del av Europa som vi skulle flyga över. Tjänstebil till Arlanda efter tidig frukost hemma. Frukost på Arlanda. Första planet gick till Köpenhamn, frukost ombord. Andra planet till Hamburg, frukost ombord. Tredje planet till Frankfurt med lunch ombord. Fjärde planet från Frankfurt till Stuttgart med förstärkt lunch ombord. Ett gäng övermätta svenskar installerar sig på hotellet. Det blev bestämt att vi skulle träffas i hotellets restaurang för en kvällsbira och kanske något lite att stoppa i sig till ölen. Schwedenplatte skulle enligt en tysklandsexpert vara lämpligt, bara lite bröd och lite charkuterier och tyska korvar. Till alla läsare som skall åka till Tyskland, beställ inte Schwedenplatte om ni inte är vrålhungriga. Det som serverades på platten hade räckt till en normal svensk familj i flera dagar.

 

Flygturen var fantastisk, planen gick på bara 2000 meters höjd och det klara vädret gjorde att man hade en fantastisk utsikt över landskapet. Man kände sig nästan som en Nils Holgersson.

 

 

 

 


RSS 2.0