Tema Riktigt gammalt: "Vinflaska från Mastvraket"



Allting är relativt – i synnerhet bedömningen av vad som är riktigt gammalt. Barnbarnet berättar upprört om ett möte med någon misshaglig person som karakteriseras med omdömet ”en urgammal jäkla gubbe – minst 75 typ”, men kommer snabbt på sig då morfar säger ”i min ålder”?  Nej, han var mycket, mycket äldre än du!

Riktigt gammal måste man kalla denna vackert formade flaska av grönt, något blåsigt glas. Den är funnen tillsammans med några andra liknande på Mastvraket. Om det spännande maritima fyndet kan den vetgirige läsa i Sörmlandsbygden, årgång 1999, sidan 77-86.

Det är en vinflaska som troligen har förvarats i en låda eller på en hylla i närheten av skepparens koj. Det står på inregistreringsblanketten. Jo, jo – det gällde att ha kontroll på ”gudsgåvorna”. Hur vinet smakade vet man inte, men det är noterat att vatteninnehållet är bevarat.

Men hur gammal är flaskan?  Det står faktiskt inte på nämnda blankett. Men av informationen som dykarentusiaster och marinarkeologer forskat fram om Mastvraket så var det ett holländskt fraktfartyg som gick på grund utanför Oxelösund. Det hände på 1700-talet.  Då har vi en någorlunda säker datering på flaskan om jag hugger till med tillverkningsår cirka 1715.

Det måste väl kallas ”riktigt gammalt”.


Tema Riktigt gammalt: "Fat i fajans"



”Fat, fragment av botten. Glasyr insidan vit heltäckade med blom- och fruktmönster i blått. Holländsk typ.”

  Så lyder Sörmlands museums notering om den här porslinsbiten. I förvaringslådan på Raspen finns fler mindre skärvor, också de ”hittade” av en grävskopa när man byggde Domus på Västra Storgatan i Nyköping 1961-62.

  1700-talsfatet har varit 32 centimeter i diameter. Vad har man serverat på det? Vilka har ägt det och hur gick det sönder? Ingen vet säkert.

  Materialet är i alla fall fajans, ett ganska skört lergods överdraget med tennglasyr. Den koboltblå dekoren ska likna kinesiskt porslin, på modet i och med ostindiehandeln.

  Det var staden Delft som från mitten av 1600-talet blev centrum för nederländsk fajansproduktion. Dess storhetstid varade drygt ett sekel.

  Den äldsta fabriken De Porceleyne Fles grundades 1653 och lever än, som Royal Delft. Man arbetar enligt traditionella metoder och handmålar de vackra mönstren med tydliga penseldrag som kan studeras genom lupp och garanterar ”äkta vara”.

  Det finns rätt mycket ”falskt” Delftporslin på marknaden. Har vasen eller krukan signerats med Delfts, observera s-et på slutet, är den en kopia, och bara 40-50 år gammal!


Tema Riktigt gammalt: "Ljuster"



Ljustret på bilden skall ha hittats på botten av Bråviken när man muddrade där någon gång. Detta ljuster kan emellertid inte tillhöra kategorin ”riktigt gammalt” ett riktigt gammalt ljuster kan inte vara av stål.

Ett riktigt gammalt ljuster är ett helt vanligt spjut som en pricksäker stenåldersmänniska slungade ner mot en helt lugnt simmande fisk. Sådant fiske förekommer ännu i dag på platser söderut.

Asarna använde även ljuster och de måste ju vara riktigt gamla. Ett av deras ljuster vore något för vilket museum som helst. Jag tror att det var Loke som ljustrade en fisk som inte var en riktig fisk. Tyvärr har jag glömt hur den sagan var, det kanske inte var Loke och det var kanske inte ett ljuster.

Senare invånare i detta land har ljustrat både lake och ål och troligtvis även annan fisk. Följande är förbjudet numera. Man har en båt med en eldkorg i aktern. Man fyller korgen med ved och en mörk oktoberkväll ror man ut på havet. Tänder på veden och en stund senare simmar det fullt med ål i ljuset, fast inte numera. Ljustret slungas ner i ålstimmet och om man har tur kan det sitta ett par tre ålar i ljustret. Det går även att fånga andra fiskar än ål men det är bara ål som kan användas till ”ålagille”.

Att det blev förbjudet att ljustra såhär berodde på att många fiskar sårades utan att fastna i ljustret.

Om någon vet hur det var med asarnas ljusterfiske så hör av er.


Tema Riktigt gammalt: "Svärdet i Björnlunda"



Riktigt gammalt är ett bronssvärd som finns i museets samlingar. Det är mycket vackert och välbevarat trots att det är funnet vid en utdikning av en mosse.

Det här svärdet ger mig anledning att berätta om det svärd som påträffades i Björnlunda år 1976 och som tillverkats i Ungern. Det var en bonde som fann det vid ett torp som heter Mosstugan. Det kom upp ur jorden i samband med en täckdikning hösten 1975.

Vid vårbruket 1976 fastnade svärdet på en harvpinne. Bonden såg att det var något som fastnat i harven. Det såg ut som en stor märla för svärdet hade blivit böjt av harvpinnen. Han kastade in föremålet i traktorn och harvade vidare. När han kom hem och tittade på sitt fynd såg han att det var något om liknade ett svärd.

Han rätade ut det genom att lägga det på ladugårdsbacken och stampa på det. Så småningom visade han svärdet för styrelsen i Björnlunda hembygdsförening som tog kontakt med Historiska museet.

Tydligen var svärdet mycket unikt. Hille Jaanusson vid museet sa: ”Det här svärdet är det vackraste man kan få se”. Visserligen var det något tillbucklat men tack vare bondens ”rådighet” var det i alla fall någorlunda rakt. Museipersonalen skulle aldrig ha vågat göra något liknande!

Enligt Wikipedia är svärdet av brons och var ursprungligen 70 cm långt, men idag saknas spetsen på 10 cm. Klingan har en svängd kontur och är dekorerad med inpunsade linjeband, trianglar och streck. Även handtaget är rikt ornamenterat. Svärdet låg ca 50 cm under markytan och var inbäddat i torra eklöv och kvistar. C14-analys har visat att svärdet är ca 3 500 år gammalt. Det vill säga att svärdet är från bronsålderns första period 1700-1500 f.Kr.

Det blev framställt fem kopior på bronssvärdet som överlämnades till bonden som tack. Bonden hade vänligheten att överlämna en av dessa kopior till hembygdsföreningen, så i en av stugorna vid Björnlunda hembygdsgård hänger svärdet till allmänt påseende.

Hembygdsföreningen har även låtit tillverka små miniatyrsvärd för smyckesändamål både i silver och i brons. Hängsmycken, örhängen, broscher och slipsnålar är de smycken som tillverkades. Nu börjar föreningens lager att tryta.


Tema Riktigt gammalt: "NYCKEL SOM KASTADES I SJÖN"



Som Nationalencyklopedin påpekar har en nyckel två funktioner: Dels att upphäva den spärrande koden i låset (genom nedskärningar i metallbladet), dels att överföra vridkraften från handen till låshuvudets regel.

   Nycklar till riktig gamla lås brukar se ut som den på bilden: Tillverkade av järnplåt som smitts i ett stycke. Stammen är ihålig och rund. Ax och pipa är av samma plåt som vikts och fogats samman i axet.

   På den gamla goda och hederliga tiden var det, åtminstone på landsbygden, vanligt att man hängde en sådan nyckel till sitt hus på en spik utanför dörren som ett tecken på att ingen var hemma. Nutidens nycklar är tekniskt mycket avancerade och hålls i säkrare förvar av ägaren. Trots detta dräller det av nycklar på polisstationernas hittegodsavdelning.

   En mytomspunnen nyckel ägdes av greve Magnus Per Brahe på Rydboholms slott i norra Storstockholm. Han var den siste av landets första grevliga ätt och dog 1930. Vid begravningen i den näraliggande Östra Ryds kyrka krossades ättens vapensköld och stängdes dess gravkor för gott. Under högtidliga former sänktes därefter bitarna av skölden och nyckeln till koret i Kyrkvikens vatten utanför slottet av ärkebiskop Nathan Söderblom.

   Kanske liknade denna riktigt gamla gravkor-nyckel den på bilden. För en modern låssmed (eller rentav en skomakare med nyckelmaskin) skulle det förmodligen vara enkelt att göra en användbar kopia.


Tema Riktigt gammalt: "En sked och ett mynt"



Den här skeden ser verkligen gammal ut. Den är av brons och har eventuellt spår av förgyllning på skedbladet. Den kommer från 1920-talets grävningar antingen på Nyköpingshus eller Västra Kvarngatan.

Sådana här skedar - oftast av silver - kallas supskedar och användes först av högreståndspersoner. De kopierades av allmogen men gjordes då av trä, men hade samma form som silverskedarna. Vem har använt just denna sked? Ingen vet.

Riktigt gammalt är också det mynt jag fann i mitt potatisland. Plötsligt stöter potatishackan emot ett metallföremål. Vid närmare granskning och rengöring visade det sig vara ett mynt. På ena sidan syns två ”dalpilar” och årtalet 1778 samt 1 ÖR S.M. På andra sidan ett krönt G III samt tre kronor. Det var alltså ett kopparmynt från Gustaf III:s tid som jag hittade.

Hur har detta mynt hamnat i mitt potatisland? Givetvis far tankarna iväg. Vem har förlorat detta mynt? Var det en fattig bonde för vilken myntet hade stort värde, eller en rikeman som det inte hade särskilt stor betydelse för. Det får jag tyvärr aldrig veta.

När jag tittar på myntet minns jag i alla fall att potatisskörden blev stor.


Tema Riktigt gammalt: "Konsten att slipa en sax"



Sisare, eller ullsaxar/bygelsaxar som de också kallas, har hittats i arkeologiska utgrävningar som daterats till cirka 300 f. Kr. och framåt in genom hela medeltiden. Så nog är det här föremålet riktigt gammalt, det kan man gott påstå.

  Sisare och saxar var viktiga verktyg och fanns i olika storlekar. De stora har använts till fårklippning, medan de små verkar ha använts vid sömnad och broderi. Numera används liknande även inom Bonsai-odling och fiskeflugstillverkning.

  Denna sisare har ovalt ögla med rektangulärt tvärsnitt, handtag med kvadratiskt tvärsnitt, ena skänkeln är avbruten i spetsen. Defekt och korroderad (rostig). Något årtal finns inte, men den härstammar från medeltiden.

  Hur skulle jag klara mej utan sax undrar jag? Har flera stycken som jag använder vid olika sysslor, ett mycket bra verktyg. Dock är det ganska svårt när de blir slöa. Minns när min saliga man skulle slipa en sax till mej, han lade ner stor och noggrann möda med att slipa den.

  När han sedan skulle prova sitt arbete genom att klippa i tidningspapper vek detta sig. Han hade slipat fel, så han gjorde inget bra klipp. En parantes kanske, men det var ganska kul då. Han köpte en ny sax kan jag tillägga.


RSS 2.0