Så lekte vi: Leken med genom livet

 

 

Hon tillhörde en familj med uttalat leklynne - Ingrid Larsson, som föddes 1920 och växte upp på öster i Nyköping. Dockor blev för henne ett stort intresse, som fortsatte genom åren. De skapade med god inlevelse och gott handlag utomordentligt noggrant gjorda kläder till dockorna. Ingrids mor och mormor ville att även pojkar skulle leka med sådant – familjen ville vara föregångare och moderna. Så berättade Stina Palmberg- Eriksson, som i museets arkiv visade favoritdockan Kerstin med fullständig garderob.

 

Mer skojigheter i det vardagliga livet är kanske att rekommendera. Det ligger nog en poäng i den här nyköpingsfamiljens tro på att låta barnasinnet få ta plats även i vuxenlivet. Ett skratt förlänger ju livet! Det gäller nog inte minst människor som dagligen får kämpa för sin överlevnad. I samband med insamlingen till Världens barn nyligen visade SVT en snutt om hur vuxna personer som clowner underhöll svårt utsatta barn, men också vuxna, i Burma. Det gick inte att ta miste på publikens uppskattning.

 

I familjen Larssons samling ingick även den i plysch sydda ”gosehunden” King, som liknade en liten oemotståndlig dvärgpudel. Vovven var också en av Ingrid Larssons favoriter. Hon lekte med hunden som barn, men behöll den i möblemanget genom livet.

 

Under senare år har på försök både hundar och katter med lämpliga mentala egenskaper inlemmats i äldreomsorgen. Gamla människor finner ro och underhållning i att kela med dessa tillgivna djur. I framtiden väntar robotar som gosedjur, de blir väl lite mer som leksaker. Familjen Larsson förefaller ha varit framsynta.

 

 

Så lekte vi: Långt före datorerna

 

 

Det här är ett skrivbord – beskrivet också som en herr-rumsmöbel! -  tillverkat av papp och papper, med två hurtsar, skrivbordslåda och skiva. Att sitta vid det är dock svårt, eftersom det tillhör ett dockskåp från 1926 . Skivan är 95 mm lång och bordet 67 mm högt.

 

   Med dockskåp har jag aldrig lekt, därtill var könsrollerna på 1930-talet alltför åtskilda. Däremot har jag minnen av andra modellbyggen i papp, stundom efter mallar som förekom i dåtidens veckotidningar. Man kunde också gå till specerihandlaren och be om en sockerlåda i trä (alldeles gratis), såga den så att säga på snedden och bygga upp små landskap i papier maché med träd och annat inuti. Med dagens vokabulär var vi nog kanske kreativa.

 

   Så småningom försköts byggandet till modeller av flygplan och båtar med balsaträ, japanpapper och lim. Det var långt före plastens intåg i leksaksaffärerna. Och ännu längre före datorer och surfplattor, som numera innehåller det mesta för kreativa lekar. Kanske inte bara på gott.

 

 

Så lekte vi: Hästar, lådbilar och fallgropar

 

 

Jag var ensambarn på gården när jag växte upp. Men ibland när det kom någon kamrat från granngårdarna och då lekte vi ofta häst. Det gick så till att vi till tömmar tog ett snöre på cirka tre meters längd och knöt ihop ändarna. Snöret placerades bakom nacken på den av oss som skulle agera häst och sedan drogs det under vardera armen. Sedan sprang vi – ”hästen” före och körkarlen efter och han smackade och ”ptro-ade” i högan sky. Jag hade fått överta ett par små skogskälkar i barnformat av min bror och ibland så spändes ”hästen” för dessa kälkar och körkarlen fick åka. Vi gjorde små vedavverkningar också i närmaste skogsparti och sedan körde vi hem veden på kälkarna till käre fars förtjusning. Att vi råkade avverka på mark som inte tillhörde gården det brydde vi oss inte om. Farbror Kalle som bodde i det hus där vi nu bor snickrade en fin vagn åt mig och den användes flitigt vid hästlekarna. Leksakshästen ovan är från Nyköping och skänkt av Magdalena Wachmeister.

 

Och så byggde jag lådbilar. Jag skaffade barnvagnshjul hos lumpsamlare Nyman i Gnesta och byggde ganska avancerade fordon med rattstyrning och broms. På sommaren 1946 när jag var tio år och hade brutit vänsterbenet vid en cykelolycka då byggde jag en lådbil som mina kompisar fick köra mig i. Den hade inbyggda framhjul under en motorhuv tillverkad av ribbor och gamla pappersäckar.

 

En annan rolig lek var att gräva fallgropar. Marken kring gården är mycket sandig och därmed lätt att gräva i. Det hände att jag grävde en ganska ordentlig grop och täckte den med kvistar och tidningspapper. Sedan strödde jag sand över alltsammans och väntade på ”fångst”. Men som tur var fanns det ingen ”Kommandora” att tillgå i trakten som hos Emil i Lönneberga så jag fick rasera fallgropen på egen hand.

 

 

Så lekte vi: Docka till flicka, bil till grabb

 

 

Nyköpingsflickan Ingrid Larsson, född 1920, älskade sina dockor Kerstin, Maj, Vera och alla de andra. De var så fina i kläder som hennes mor och mormor hade sytt. Och Ingrid lekte och lekte … En av dockorna var Kurt. Han hade huvud och armar av celluloid och tygkropp. På bilden bär han en svart jacka med vit krage och luva med rosa tofs. Ingrid övertog honom från sin bror, som fick honom när föräldrarna ville utjämna könsrollerna i barnkammaren. Deras förhoppningar kom på skam. Kurt fick mest ligga ensam i sin låda.

 

  Åren gick … Varken syrran och jag hade traktor eller ångmaskin, däremot en pytteliten kaffeservis. Och grannens grabb lekte med modelltåg.

 

  Så kom 70-talet… Jag och andra småbarnsföräldrar köpte dockvagnar till grabbarna och bilar till flickorna i protest mot alla könsbundna prylar.

 

  Ungefär samtidigt kom den svenske genetikern Arne Müntzingmed en forskningsrapport som visade att redan tremånaderspojken har en speciell rumsuppfattning. Senare i livet blir han troligen intresserade av teknik, bygge och matematiska problem. Och att inget kan hindra en flicka att bädda ner tennsoldaterna i docksängen så att de ska få varmt och gott!

 

  Vi småbarnsföräldrar bestämde oss i alla fall för att bannlysa ord som ”flick” eller ”pojk” – det dög med leksaker, punkt och slut!

 

  Idag minns många manliga stjärnkockar sin egen lilla leksaksspis och nog kan man fundera kring vilka leksaker hon hade, hon tjejen uppe i den stora grävmaskinen.

 

 

Så lekte vi: armborst, pilbågar och bollekar

 

 

Rubriken antyder att min barndoms lekar hade inslag av vapen och våld. Det är förvisso sant men ändå något missvisande. Ett hugskott, en tanke jag fick när jag snabbt skulle välja ut ett föremål ur samlingarna. Vi hade just fått en inspirerande miniföreläsning om dockor med fantastiska garderober. Så jag kom att tänka på självupplevda, inte lika oskyldiga lekar.

 

Bildens armborstpil i järn saknar beskrivande text. Om den använts för krigsändamål eller som jaktvapen vet vi inte. Armborst var vanliga under 1400- och 1500-talen före handeldvapnens genombrott. Nu för tiden används armborst i Sverige endast som sportskyttevapen. I somras hölls för övrigt i Visby det sjätte världsmästerskapet arrangerat av Svenska Armborst Unionen.

 

Min barndoms kontakt med skjutvapen och smällare styrdes upp av en äldre kamrat. Han var en hejare på att tillverka väl fungerande farligheter med pilbågar av eneträ som specialitet. På vårt hemliga gömställe i skogen fick en och annan fågel sätta livet till men oftast var det prickskytte mot olika föremål, som vi ägnade oss åt.

 

I övrigt dominerade idrottsanknutna lekar. Det var matcher på mitt kära ishockeyspel – ett ALGA-spel i trä, som var min favoritleksak under många år. Men mest var det utelekar. Det var fotboll, friidrott, bollek och skidlek.

 

Som glad pensionär har jag fortfarande stort utbyte av olika motionsaktiviteter året runt. Under barmarksperioden är jag ofta på golfbanan och under vintern är det skidspåren som lockar. Inspirerad av stjärnorna går det hela ibland lekfullt enkelt.  

 

 

Så lekte vi: Det var en tid då det inte fanns dator och Ipad

 

Hur klarade vi oss? Ingen PC, ingen TV endast en kanal i radion. Vi var nästan på samma nivå som Barna Hedenhös. Göra djurfigurer eller människoliknande figurer av pinnar och kottar eller av ekollon, det har nog alla i vår ålder gjort. Det är ganska lustigt nu när man gör det till barnbarn och barnbarns barn upplevs det av dem som något mycket roligt. De håller på att flytta kottkor och kotthästar ut från och in i en lagård av enbart pinnar. När man själv vuxit ifrån kottar och pinnar blev det istället kojor i skogen. Gud nåde den typ som försökte riva ner en koja. En sådan handling ledde omedelbart till krigsförklaring och förövaren räknades som fredlös. Att leka inomhus var nästan något okänt. Rasterna i skolan skulle upplevas utomhus på skolgården. Att få sitta inne på en rast var tillåtet om det var under -40 grader, snöstorm eller åska och hagelskurar. Vanligt regn eller snöbyar räknades inte till oväder. Kortspel på skoltid var lika förbjudet som rökning och renderade i en kvarts kvarsittning.

 

Går det att leka med en ångmaskin utomhus? Jodå, men inte så bra. Ångmaskinen var en leksak som man använde inomhus. Med en ångmaskin och lite Mekanodelar kunde de mest fantastiska och vansinniga konstruktioner byggas. Ångdrivna mekanovagnar kunde gå långt och ganska fort. Metatabletter gick åt så veckopengarna nästan aldrig räckte till matinébiljetter. Att få extra fart på en metatablett är fullt möjligt med lite rödsprit. Kronbrännvin har nästan samma verkan, men när Tor Sigvard och jag försökte använda Martell konjak blev det liv på Tors pappa. Ångmaskinen gömdes en hel vinter.

 

Ångmaskinen på bilden har nog aldrig fått någon Martell. Den framlevde ett lugnt liv på Västra Skolan i Nyköping. Det mest dramatiska var nog något bränt lärarfinger. Denna ångmaskin har inte heller byggts ihop med Mekano. Mekano leker man inte med, med Mekano bygger man.

 

 

RSS 2.0