Så litterärt: Ett plagg för tuffingar



Om trenchcoaten lär oss Nationalencyklopedin dels att ordet betyder skyttegravs-rock, dels  att den är en tvåradig rock av impregnerad bomullsgabardin som ursprungligen (under första världskriget) användes inom brittiska armén. Tyget tog Thomas Burberry patent på redan 1879.


Detta  klassiska plagg återkommer ständigt i av modevärlden uppdaterade versioner för både herrar och damer. Innan kriminalromanernas centralfigurer blev poliser med alkoholproblem eller journalister med trassligt privatliv bars trenchcoaten av de piprökande privatdetektiver som suveränt löste mordgåtan i sista kapitlet.


Egendomligt nog finner man Stieg Trenter, en av de absolut största svenska deckarförfattarna, alldeles intill uppslagsordet trenchcoat i Nationalencyklopedin. Jag vet inte om hans problemlösare Harry Friberg (med fotografen K.W. Gullers som förlaga) bar trenchcoat, men jag har svårt att tänka mig något annat. Notera för övrigt att Trenter stavade sitt förnamn på samma sätt som den nu i samma bransch världsberömde Stieg Larsson skrev sitt i vuxen ålder!


På samma sätt är jag ganska övertygad om att Folke Mellwigs privatspanare John Hillman var klädd i trenchcoat. Alldeles säkert är det emellertid att Peter Sellers i sin roll som kommissarie Clouseau i Rosa Pantern bar trenchcoat. Samt att den tuffaste av dem alla, den amerikanske privatdetektiven Mike Hammer skapad av Mickey Spillane, hårdhänt tog itu med sina fall iklädd detta klassiska plagg.


Spillanes böcker har sålts i mer än 130 miljoner exemplar. Förvisso inte någon djupsinnig litteratur, men ändå i en bokform som får motivera mitt val i Föremålsarkivet denna gång. Just detta exemplar är köpt 1959 på Annerstedts i Nyköping och har sannolikt inte någon annan litterär anknytning.



Så litterärt: En skål för Emil



Alla minns väl berättelsen om hur Emil i Lönneberga fastnade med huvudet i en soppskål. Han ville åt den sista slurken köttsoppa som fanns där i botten. Vilket förfärligt rabalder det blev. Hur skulle man få loss honom? Bäst att ta fram spiskroken och slå sönder kärlet, men… det hade kostat 4 kronor (idag knappt 200). Det skulle bli billigare att fara till doktorn i Mariannelund.

  Soppskålen på bilden har aldrig varit med i någon av Astrid Lindgrens berättelser, men nog ser den ut att passa ett huvud. I föremålsarkivet hos Sörmlands museum sägs den vara från 1950-talet och i Wedgwoodstil med gulvita reliefer på utsidan.


  Det är figurerna där som för tanken till britten Josiah Wedgwood, 1730-1795. Han lanserade det berömda jaspergodset, oglaserat och ofta lavendelblått med just upphöjd vit antikinspirerad dekor. Josiah kom från en gammal krukmakarfamilj och var en nydanare. Efter många års forskning och experiment kunde han starta en egen porslinsfabrik i Stoke-on-Trent och tillverka kannor och skålar av sitt nya stengods. Det blev berömt över hela världen.


  Riktigt gamla Wedgwood-föremål är mycket värdefulla och inget man använder till vardags. De får beundras i montrar på Victoria och Albert Museum i London. Där kan ingen sörpla buljong! Risken att få en soppskål över ögonen är troligtvis helt obefintlig.


Så litterärt: Tomten


Det hör till att föräldrar följer med sina barn till julavslutningen i skolan. Barnen framträder och visar upp sina förmågor. Det kan vara sång i kör eller solo. De har övat in någon liten teaterpjäs med tomtar och pepparkaksgubbar och så ska någon läsa en dikt. Vilken? Givetvis "Tomten" av Viktor Rydberg. I detta skede fick jag alltid ångest.

Varje gång jag hör denna stämningsfulla dikt går tankarna tillbaka till den muntliga tentamen för studentexamen. Där satt vi fyra abiturienter med vår lärare och en censor utsänd av Skolöverstyrelsen. Läraren meddelade att ämnet vi skulle avhandla var just Viktor Rydberg. Han vände sig till den ende ynglingen i denna församling och bad honom att berätta vad han visste om Rydberg. Han rabblade upp allt han läst in från "Eddan till Ekelöf". Det gick som ett rinnande vatten. Men det han berättade var allt om Johan Ludvig Runeberg! Vi övriga hade redan uppfattat fadäsen och drabbades av black out. Sedan drogs uppgifter om Rydberg ur oss med stor möda. Var Rydberg liberal eller konservativ? Fel svar men det rätta lirkades fram till slut.

Vad hade Rydberg skrivit var nästa fråga. Dödstyst i salen. Hjärtat dunkade i bröstet och så klämde jag fram "Tomten". Den siste atenaren, Singoalla och Vapensmeden - allt var som bortblåst.

Denna episod har förföljt mig sedan dess. Skolavslutningarna är över men då kommer Sveriges Television med filmen "Tomten". Då går jag ut i köket och lagar till något gott.

Hur gick tentan? Jo, vi blev godkända med kommentaren: De kunde ju lite i alla fall.

Någon kommentar till bilden behövs väl knappast.



Så litterärt: Tomtebobarnen



Djupt under tallens rötter
en TOMTE har sitt bo………

Så börjar en av de allra bästa rimsagor jag vet, och kan nästan utantill. Vet inte hur många gånger jag läst den för mina barn/barnbarn när de var små. Barnen var delaktiga och fick säga ”rimmet” när vi läste. Är som jag kanske talat om, tvillingmamma, det var väldigt viktigt att de fick  säga rimmet var annan gång, det är klart att ibland blev det bråk, men då slutade mamma läsa tills de bad... fortsätt… fortsätt. Det är förstås TOMTEBOBARNEN jag tänker på.

HATTSTUGAN också en favorit som slutar ”Men efteråt så fick de honungskaka.”
Var tvungen läsa hela sagan, hur trötta än barnen var, väldigt viktigt att få höra de sista orden och att försöka byta ut till någon annan kaka gick inte. Det skulle vara HONUNGSKAKA.

Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå.

Putte i blåbärsskogen.

Olles skidfärd.

Den lilla lilla gumman.

Petter och Lotta.

Osv. osv. osv. det finns en hel mängd sagor och det är ELSA BESKOW som skrivit och ritat. Elsa Beskow 1875 – 1953. Tycker det är så litterärt allt som hon skrivit. Lätt för barn att förstå och det är i barnaåren intresset för litteratur föds. Har läst väldigt mycket under mitt liv, skönlitteratur, men fråga mej inte om författarnamn det har glömt. Är numera periodare när det gäller att läsa, kan inte ligga och läsa som jag gjorde förr, ser inte. Får jag tag i en bok med bra stil så sträckläser jag den, sen kan det dröja flera månader till nästa gång.

För att återgå till Elsa Beskow, det finns hur mycket som helst att skriva om henne, men det tänker jag inte göra, för det finns att läsa om intresset nu har väckts. Lycka till.

Slutar med några strofer ur EN VÅRVISA.

-Ge rum, jag vill opp
sa Rabarberknopp
Så sprängde han med sin röda topp,
men jorden sa stopp:
-Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!

Tycker det är så litterärt. Sök gärna fortsättningen så får Du se hur det går.


Så litterärt: Rödluvan



Detta är en korg i rotflätning. Den är liten och elegant – med lock och ett handtag. Den är av en konstruktion som möjliggör att halva locket kan fällas upp vilket är praktiskt då de ting som förvaras i den ligger skyddade tills de plockas upp.

En saga man hörde som barn var den om Rödluvan och vargen. Jag är helt övertygad om att detta är en korg som Rödluvan använt!

Rödluvan – den lilla flickan som kallades så efter en mössa som hon fått av sin mormor. Hon var på väg – ensam – genom skogen med den lilla korgen full av godsaker till sin mormor som låg sjuk. Trots mammas varningar att gå raka vägen till mormor vek hon av för att plocka blommor. Denna folksaga – vida spridd i många versioner – är mest känd genom Perrault och bröderna Grimm.

Ja – korgen är en litterär symbol!



Så litterärt: Diana



Det är konstigt med ord. Litterat kan betyda en litteraturstuderande. I förrgår var det en lagfaren rådman. Det jag skriver är inte litterärt, möjligtvis kan man ironiskt kalla mig för litteratör. Det har funnits skrivande personer som med sina skrifter åstadkommit våldsamma förändringar av vårt samhälle. Karl Marx med sitt kommunistiska manifest var en av dessa.


Harriet Beecher Stowe skrev om Onkel Tom och förändrade med denna tårdrypande roman hela den amerikanska södern. Kanske var boken orsak till inbördeskriget. Niccoló Machiavelli skrev sin bok fursten och efter det så försökte alla furstar att handla så som fursten i boken hade handlat. Erik XIV och Johan III hade nog läst noga men ej förstått. Det där med att ej förstå är ju ett problem.


Under kanske 3000 år har nästan alla skolelever plågats av Iliaden och Odyssén. De skall ha skrivits av en blind diktare, eller är han en litterär uppfinning. En annan stor skrivare var Cicero. Förutom i de skrifter som han skrivit om sitt eget modiga handlande när Catilina försökte göra en statskupp skrev han en hel del som är läsvärt. Han skrev massor med brev, mer än 500 är bevarade. Flera av hans tal finns bevarade. Störst betydelse har nog hans filosofiska verk haft. Cicero har varit en plåga för skolpojkar i alla tider. Massor med ord och uttryck i vårt språk har en gång sagts eller skrivits av Cicero. Det är inte illa av en person som Jacob Burckhardt beskrev som en människa utan insikt, åsikt och avsikt. Burckhardt var mannen som uppfann begreppet renässans.


Stackar Diana som finns avbildad här ovan. Egentligen hette hon Artemis men när hon blev tvångsförflyttad till Rom tvingades hon till ett namnbyte. Damen framställdes oftast nästan naken och i sällskap med en hund. Carraramarmor var det enda som dög till att avbilda henne.


I marmor hade hon nästan evigt liv men hur är det med damen här. Hon är huggen i ek och övermålad med plastfärg för att det skall se ut som marmor. Hennes rygg är maskäten och hon har skador i huvudet. Gudar och gudinnor skall ha evigt liv men att det behövdes plastfärg för att upprätthålla myten hade jag ingen aning om.



RSS 2.0