Samfärdsel - i slinkigt väglag

 

År 1977 flyttade vi i familjen från Bergshammar utanför Nyköping till mitt föräldrahem Sandbäcken en mil från Gnesta. Det blev resor till jobbet i Nyköping på 35 kilometer enkel resa. Vi hade två bilar då för min fru jobbade också i Nyköping. Men det blev både dyrt och trist att åka så mycket bil så jag började att åka buss ganska snart. Under de drygt tjugo år som jag åkte buss till jobbet blev det en sammanlagd körsträcka på cirka 32 000 mil eller 8 varv runt jorden. Så den vägen känner jag väl.

 

Bussresorna gick nästan alltid bra. Men visst krånglade det ibland. En morgon på väg mot Nyköping tappade bussen det vänstra bakhjulet i full fart strax före avtagsvägen till Öster Malma. Bussen säckade ner och gnistorna yrde om bakvagnen. Men bakhjulet rullade vidare förbi bussen, snuddade vid den så kallade ”Synagogan” (busskuren vid Öster Malmavägen) och sedan vidare ned i slänten bakom. Vid ett möte hade det kunnat gå illa.

 

Ronald var en duktig och trevlig bussförare. Vid en hemresa med svår halka och snöyra frågade jag honom vad han tyckte om att köra buss i detta busväder. ”Det är jättekul” sa han. ”När det är sommarväglag då kan ju vem som helst köra buss men i det här slinkiga väglaget då kommer bussvanan fram”.

 

En gång i slutet av maj fick vi ”soppatorsk” (slut på dieseln!) Det var i en kurva strax norr om Runtuna. Den mycket erfarne bussföraren hade glömt fylla på i tanken. Vilken nesa! Men vi passagerare fick oss en stunds trevlig väntan i gröngräset vid vägen tills ersättningsbussen kom. I samma kurva hände det en grinig, halkig vinterkväll att bussen, som stannat för avstigning, långsamt gled av vägen och ner i diket på andra sidan. Bilden ovan har jag hittat i museets arkiv med material från Olle Brennius. Den visar ungefär hur det såg ut när bussen glidit av vägen!

 

Denne Olle Brennius arbetade på Sörmlands Läns Trafik AB och 1986 började han dokumentera länets busshistoria. Med åren blev det ett mycket omfattande material som nu är i museets ägo. Jag hade nöjet att åka med i Olle Brunius buss några gånger på hemväg från jobbet. Vi kom i samspråk och en dag hade han med sig ett material på över 10 sidor som jag fick av honom. Jag uppskattade gåvan mycket för det var en trevlig läsning och många bilder kring busstrafikens historia i Södermanland.

 


Samfärdsel - Ett främmande ord

 

I Sigge Hellbergs efterlämnade papper och handlingar kan man hitta  oväntade aktstycken. Till dessa hör onekligen 1942 års upplaga av den militära handboken Motorfordonsinstruktion (MotorI), som han sparat i sin bokhylla.

 

   Tack vare min bakgrund som kapten i reserven vet jag att arméns handböcker faktiskt är riktigt bra för den som vill få grundläggande kunskaper i ett visst ämne. Soldaten i fält (SoldF) från början av 1950-talet var rent av banbrytande i sin pedagogiska uppläggning.

 

   I MotorI får vi i inledningen veta att arméns fordon ”framdrivas av förbränningsmotorer. I dessa omvandlas den i bränslet kemiskt bundna energien till mekaniskt arbete genom en förbränning av bränslet – flytande eller gasformigt – och luft”. Glasklart, eller hur?

 

   Vi får också veta att arméns motorfordon ”med hänsyn till användningen indelas i automobiler (!), bussar, traktorer, stridsvagnar, pansarbilar och motorcyklar.”

 

   I Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) definieras ”samfärdsel” som transport och trafik inom visst område.  Med område avses troligen ett geografiskt sådant. Jag har aldrig hört en militär befattningshavare använda ordet under tjänsteutövning med ovan nämnda typer av motorfordon, även om så kallad samverkan skulle förekomma.  Och numera är det ju synnerligen tunnsått med såväl soldater som militära fordon att färdas i. Så ordet blir alltmer främmande, kanske inte bara för militärer.

 


Samfärdsel - Första kvinnliga busschauffören

Så har jag då varit i Å-huset... Spännande hus och mycket trevligt.. Vi gick ner i biblioteket tillsammans med Josefine och började titta på dagens ämnen. Fastnade för Busstrafiken - ett stort ämne som fortfarande är aktuellt....

  

Omnibuss är det latinska ordet för buss - som betyder "för alla" eftersom den är byggd för att ta många passagerare. Den första motorbussen i trafik i Sverige gick i Stockholm 1899, men lades ner efter 10 dagar pga protester från allmänheten. Ett kort försök gjordes även i Jämtland 1899 men även det fick läggas ner.... Efter världskrigets ransoneringar kom en stor expansion av motorbusstrafiken runt om i Sverige under 1920 talet.

 

Tänk så tiderna förändrats.... när mormor föddes utanför Björnlunda så var det häst och vagn till Björnlunda, där blev stambanan klar och togs i bruk 1862 - fast om hon hade pengar att åka tåg med är en annan sak.... När mamma och hennes systrar föddes så utvecklades motorbusstrafiken snabbt och fort.....

 

Den första kvinnliga busschauffören hette Buss-Berta och körde mellan Visby och Kappelshamn under 1927-1934. I Stockholm var min moster en av de första kvinnliga busschaufförerna och jag minns att jag var lite extra stolt när jag åkte med henne..... En liten tant knappt 150 lång körde genom stadens gator.... ( även en farbror var busschaufför så det var ett yrke för många...)

 

Idag åker vi kors och tvärs både inom och utom landet. De flesta familjer har minst en bil många har flera.... Tåg och bussar har ett antal avgångar varje dag och ofta flera i timmen... Pendeltågen rusar fram och när de fungerar är det bra - men förseningar är tyvärr många pendlares vardag...

 

Vilken skillnad från att ha "lunkat" framåt på en vagn bakom en häst - det tar den tid det tar.... Mot dagens snabba ryck..... det gäller att allt ska fungera, vi har jobb, möten, barn som ska hämtas, byten av tåg...... allt ska klaffa och det gör det inte alltid.... Stressnivån är hög - man kan liksom känna hur det ligger en spänning i luften när rösten ur högtalaren på perrongen ropar:

 

Tåget är försenat........

 


Samfärdsel - Buss på väg

 

 

Maken och jag har köpt en begagnade bil med hög frigång. Den ger bra överblick över ”gröpper” och dikesrenar. Man känner sig som en riktig busschaufför där bakom ratten.

 

  Den som säkert delade den här upplevelsen var föraren av Sveriges första motorbuss i trafik. Han fanns i Stockholm 1899, men jobbet försvann efter bara 10 dagar. Allmänheten protesterade. En senare anställning västerut hade varat längre. Mellan 1911 och 1915 gick nämligen en busslinje mellan Tanums station och Grebbestad. Också i Jämtland gjordes en del försök, men det var först på 1920-talet som kollektivtrafiken kom i gång på allvar.

 

   Broschyren på bilden är från Södermanlands Läns Trafik AB (1977-1994) Företaget skötte transporter med linjebuss, rälsbuss, båt och hydrokopter, färdtjänst och bokbuss. Olle Brennius, som arbetade på SLT, har dokumenterat den här tiden. Materialet finns nu på Sörmlands museum.

 

  Visst är bussen ett tryggt färdmedel!? Nja…Forskare från Lunds Tekniska Högskola konstaterar att risken för skador är stor. Under fyra år har cirka 1 600 bussresenärer fått uppsöka akutvård, då enbart i Skåne. Vanligaste orsaken var att man trillat omkull ombord, vid på- och avstigning eller på väg till och från busshållplatsen.

 


Samfärdsel - Bussar

 

Även innan Otto hade uppfunnit sin motor fanns det olika former av busstrafik. Diligenser som hade bestämda turlistor körde mellan olika städer, här hemma hos oss redan på 1600-talet. Nere på kontinenten fanns det redan före 1500 sådana här ”busslinjer”. Hur komforten var kan man läsa om i boken ”Mozart, Ett underbarns resa i 1700-talets Europa”. När underbarnet skulle spela piano på kvällen kunde han inte sitta på pallen. Lite bättre blev det när de bensindrivna bussarna kom i början av 1900-talet. 1906 kom det förordningar om hur bussar skulle vara utrustade och vilken utbildning chauffören skulle ha. Den första bussen i Skuru togs i drift 1920, 18 passagerare, i rusningstrafik kunde en del personer få sitta på taket.

 

Min personliga erfarenhet av bussåkande börjar nog omkring 1940. Det fanns ingen bensin till privat bilåkande, inte heller till bussar. Bussarna hade gengasaggregat, de kom senare även för personbilar. En bussresa på här tiden avbröts med ganska täta mellanrum då chauffören skulle ut och fylla på kol eller bara röra om grytan. Ofta sa det ”poff” i aggregatet och då kom en sotig och ilsken busschaufför tillbaks in i igen. Barn fick tillsägelse att inte skratta eller kommentera den sotiga gubben. Jag åkte ganska ofta buss till min mormor. Före gengastiden stannade bussen alldeles utanför mormors hus. Med gengasdrift körde bussen uppför den långa backen innan man stannade, hade bussen stannat utanför mormors hus hade han inte orkat upp för backen. Den resa som man idag med bil kör på 15 minuter tog under gengastiden en timme. Jag var under långa tider vaccinerad mot bussresor men har upptäckt att det är bra när man skall åka till Stockholm, inga avgifter för parkering, inga vägtullar och till skillnad från tåget så går bussen oftast enligt turlistan.

 

 

RSS 2.0