Samma sak: En elektrisk spis



Motivet för samma sak blev en elektrisk spis. En spis med två plattor och ugn. Emaljerad front, vit. Sidor av gul masonit. Överdel svart emaljerad plåt som går att lyfta. Årtal framkommer inte av beskrivningen, men skulle tro att den är från 1950-talet.
I min barndom var det en vedspis av märket Näferqvarns Bruk som gällde. Som väl alla vet vid det här laget så bodde jag på landet när jag var barn. När jag sedan kom till stan då var det gasspis. Jag var livrädd för den, till en början, men vande mej snart. Rädd för lågan, och lite rädd för lukten, för det var en speciell doft i köken där gasspisar förekom, sötaktig. Var lite rädd att lågan skulle slockna utan att man märkte det, vad hade hänt då?? Dödsfall, förmodligen.

Nu, tillbaka till spiseln jag egentligen ska skriva om. Den är tillverkad i Norrahammar en kommun i nordvästra Småland vid bruket där, som var anlagt år 1877 och ägdes av Husqvarnakoncernen.
Överdelen som går att lyfta var en smart del, lätt att städa, tänker jag som gammal husmor. Däremot är jag lite tveksam till att sidorna är av masonit. Var det lämpligt med trädetaljer på en spis, för mig rimmar det dåligt. Tunn plåt hade varit bättre. Så är det nu, kollade min nuvarande spis alldeles nyss.

Ugnen i spisen har en plåt i blå emalj med vita prickar. Dessutom är ugnen väldigt ren, så jag funderar lite om det har gräddats bröd och lagats gratänger och dylikt i ugnen. Spisen är endast 49.5 cm bred och 61 cm djup så några stora stekar har nog inte tillagats. Ingen spis för en familj på 4-5 pers.

Nedtill på spisen, en ram av trä. Undrar återigen om det var så lämpligt, och om det gick att dra fram spiseln vid städning eller om man spillde sås och sånt. Nutidens spisar är ju försedda med hjul, bra detalj.

Det måste ändå varit bra för alla matlagande  människor när den elektriska spisen gjorde entré i hemmen, modernt och bra.



Samma sak: Förtjust i mat

När vi fastnade för detta tema och slutligen gemensamt valde den elektriska spisen - tillverkad på Norrahammars bruk, som ingick i Husqvarnakoncernen - då gick tankarna på mitt kommande bloggande kring den i diverse krumbukter. Vilken är min relation till detta föremål?



Ja mat har jag alltid varit förtjust i och på den vägen är det. Äta det kan jag men laga mat är inte min starka sida. Jag skulle tänka mig att av spisens två plattor skulle jag använda endast den ena – den mindre – för att koka ägg alternativt värma vatten till att hälla i Melittapåsen med kaffepulver i. Det är allt!


Jag noterar att den enda plåt som man kan använda i den pyttesmala ugnen – den är av ”blå emalj med vita stänk liksom planet under spisplattorna” – detta enligt museets huvudinformation på blankett.

Det tyder på en konstnärlig ambition hos tillverkaren som förmodligen ville pigga upp husmor när hon stod inför dagens matlagningsigångsättning. Eller också var de vita stänken ditsatta för att hon inte skulle stressas av spilld mjölk eller något vitt kladd – stänk som stänk menar jag!


Samma sak: Elspisen var välkommen

Vilken glädje det var när elspisen kom in i de svenska köken under mitten av 30-talet. Husmödrarna var saliga. Tänk att slippa den sotiga vedspisen eller värmeskåpet, så svårt att baka i!

Min arbetskamrat Karin Rehnberg, konsumentjournalist på ICA-kuriren, läste etnologi vid Stockholms Universitet. 1986 skrev hon en uppsats just under rubriken När husmor fick elektrisk spis. Ur den har jag saxat några kommentarer från en enkät, som Karin refererade till. Den var gjord i Söderhamn 1936.


Fru Söderlund:
Tänk bara det att städse ha rena kokkärl, man kan ju till och med sätta dem på en duk.

Fru Bolin uppskattar lönsamheten:
Visst är det billigt. En stek på t ex 3 kg kostar cirka 6 kronor och behöver 2 kilowattimmar för att bli färdig. När priset per kWh är 6 öre kostar alltså värmen 12 öre. Steken kostar alltså 50 gånger mer än värmen.

Fru S Johansson hinner mer än förr:
Min elektriska spis är en pärla. Den skulle jag icke vilja mista. Och för en husmoder, som icke har hjälp, är den ovärderlig. Man kan sköta en hel del andra göromål samtidigt som man håller på med matlagningen.



Mat lagad på elplatta ansågs bli särskilt god och fisken, kokt i elektrisk ugn i jämn, inställd temperatur, var en delikatess. Den som skulle hantera vedspisens hetta, utan eldar-begåvning, förstörde ofta både ingredienser och rätternas smaker.

Idag har den elektriska spisen fler finesser än värmereglage som på Norrahammars modell. Dagens släta spishällar är enkla att sköta, induktionstekniken är snabb och effektiv. Det har blivit lätt att laga mat. Och herrar trivs i köket!? Allt det där ska man vara glad för! Liksom att husmödrar, detta tappra släkte, är självständiga individer utan fru-titlar.



Samma sak: Egen härd är guld värd



Vid arkeologiska utgrävningar är fyndet av en eldstad mycket värdefullt. Av en sådan plats kan uppenbarligen  mycket utläsas t ex vad våra förfäder mumsade i sig. Eldstaden användes för matlagning, uppvärmning och belysning. Det gjorde också den murade öppna spisen. I en sådan hittar man inte så mycket spår av vilken mat som lagades i grytorna som stod på hällen. Däremot sätter den öppna spisen sina spår i priset på sommartorpet. Det gör också en järnspis modell äldre. Många slängde ut sin Näfveqvarns- eller Skoglundsspis när den elektriska spisen kom på marknaden. Något som många ångrar de gånger elnätet kollapsar.

När husmor fick en elspis liknande den på bilden var lyckan fullständig. Inget mera sot i kökstaket och ingen aska att raka ut en eller flera gånger i veckan. Dagens spisar har snarast blivit mer en statussymbol   än en plats för matlagning.


År 1929 kom den optimala köksspisen på marknaden. Den uppfanns av Gustaf Dahlén, AGA-fyrens uppfinnare. AGA-spisen är en tung koloss på 400 kg (det krävs stabilt bjälklag). Den är gjord av gjutjärn och var ursprungligen avsedd att eldas med koks. Den finns nu även för ved, gas, olja eller el. Den brinner dygnet runt  och de två plattorna samt de 2-4 ugnarna är således alltid varma. En är avsedd för kokning (400 grader) och en för sjudning (200 grader). Ugnarna är rejält tilltagna. En ugn kan härbärgera en 13-kilos kalkon eller sex kycklingar eller fyra lammstekar.

England blev AGA-spisens egentliga hemland. Man kan se den i engelska tv-filmer som utspelar sig i gamla slott. Skam om inte köket har en AGA-spis.

Människorna har alltid samlats kring eldstaden och den är en central del av hemmet. Tänk på Per och Kersti i Carl Snoilskys dikt  ”På Värnamo marknad”. De drömde om en egen härd men det gick om intet. De fick vänta i ytterligare sex år.


Samma sak: Spis och lite tankesaltomortaler där om

Först den obligatoriska barnbarns tanken härom, när seniorer skall göra något de känner sig osäkra inför så tillgriper de ett barnbarn.

Jag gjorde ofta vandringar i stan med det då femåriga barnbarnet. Vi hamnade ganska ofta på läroverkets gård. Hon skulle se den nakna pojken. Pojken ifråga råkar vara en staty av Prometheus. Prometheus skapade ju människorna och stal dessutom elden från Zeus och gav den åt människorna. Zeus blev ju sur och straffade Prometheus på det grymmaste sätt. Barnet frågade vad människorna skulle ha elden till och jag förklarade att man kunde värma sig, man kunde låta elden lysa upp i det hus man bodde i och så kunde man ju laga mat över elden. Det moderna och kloka lilla barnets kommentar till min förklaring var. Var dom dumma på den tiden, skall man ha ljus trycker man på en knapp och maten sätter man in i mikron och när det säger pling är det klart. Eld kan man bara ha när man skall grilla.



Det här handlade inte om spis eller spisa. I gamla tider var spisen ett centrum där hela familjen samlades. Det var inte en sådan där torr och tråkig sak som spisen på bilden. Från första början var det som när Prometheus kom med elden. Senare blev det en öppen spis som fram mot medeltiden försågs med skorsten. I Skåne fanns det något som jag tror kallades för utläggare. Från början var det en öppen spis sammanbyggd med en bakugn. Storleken var mastodontisk. Senare byggde man in en gjutjärnsspis i anläggningen. Värmen som spreds från dessa jättelika anläggningar värmde ett helt hus.

Allt det varma, värmande och lysande har ersatts med elektrisk manick som bara kan värma sig själv. Det ljus den sprider omkring sig inskränker sig till en liten röd lampa.


Det var bättre förr. När de fått fart på utläggaren var det skönt med en eftermiddagslur i värmen från spis och ugn.


Samma sak: En spis för novisen



För sextio år sedan ansåg många fortfarande att kvinnans plats var vid spisen. I stort sett skulle hon ensam sköta matlagningen i familjen, möjligen med undantag för kaffekokandet. I tyskspråkiga länder lär husmödrar ha tagit det som ett underbetyg på sin kokkonst om den äkta maken försökte ta hand om bestyren i köket.

1950-talet klassiska radioprogram ”Novisen vid spisen” med stjärnkrögaren Tore Wretman och programtjänstemannen Folke Olhagen ville väl egentligen ändra på den egendomliga fördomen att män inte kan laga mat. – men kanske befäste den i stället!  Ämnet befanns vara så lustigt att läroverkspojkarna i Linköping vid sin traditionella Majkarneval ägnade ett bejublat nummer åt det år 1951, för övrigt med undertecknad som Novisen.

Den smala (495 mm) elspis med två plattor och minimal ugn av märket Norrahammar vi sex bloggare valde i Föremålsarkivet för veckans tema var modern vid den här tiden. I många hem fanns då gasspisar, som egentligen är bättre att laga mat på eftersom temperaturen kan regleras bättre. Men elspisen var framtiden i Folkhemmet, och den har onekligen utvecklats sedan dess fram till dagens induktionshällar (som sägs vara lika bra som gasspisarna!).

Och med spisarna har intresset för matlagning onekligen gått framåt, åtminstone om ska döma av utbudet i televisionen där maten snart står den vanlige medborgaren upp i halsen.

Men visst har även herrar i alla tider kunnat laga mat. Vem har hört talas om kvinnliga stjärnkockar?



RSS 2.0