Skola: Skolplanschen som pedagogiskt verktyg

 


Den första barnskolan som inrättades i Sverige anses vara den som inrättades i Sigtuna 1617 men det dröjde ända till 1842 innan riksdagen fattade beslut om obligatorisk folkskola i Sverige Skolstarten skedde vanligtvis vid sju års ålder men folkskolestadgan föreskrev att barnen skulle börja före slutet på sitt 9:e levnadsår.

Någon läsundervisning fanns från början inte i folkskolan, utan eleverna förutsattes ha fått den grundläggande undervisningen i hemmen. Det visade sig dock inte fungera, utan de flesta elever som kom till skolan hade inte de erforderliga kunskaperna. Därför infördes 1858 småskolan som med 1882 års folkskoleplan blev tvåårig.

Då blir också skolplanschen ett sätt att med hjälp av illustrationer försöka förmedla kunskap i skolorna. Från 1890-talet till 1970-talet var de vanliga i skolsalen och elevernas blickar riktades mot skrivtavlan som blev den gängse platsen för planscherna. Vanliga förekommande motiv är bland annat växter, djur, årstider, främmande miljöer, historiska händelser och att bibelns texter illustrerades och tolkades.


På bildens skolplansch ser vi ett korsningsschema av en ko, en mall för sannolikheten att en avkomma blir en viss färg, får ett visst mönster eller en viss byggnad. Denna princip, dihybrid mendelklyvning detta schema, uppfanns av Gregor Mendel.


Gregor Mendel var en augustinermunk i brunn i Österrike som levde mellan 1822 0ch 1884 som av vissa anses vara fader till genetiken. På sin fritid odlade Mendel ärtor i klosterträdgården. Han studerade sina ärtor noga och upptäckte att det fanns höga och låga plantor, plantor med runda ärtor och plantor med knöliga. Det fanns gröna ärtor och gula, grå fröskal och vita, vita blommor och röda och så vidare. Nedärvningen av dessa egenskaper fascinerade Mendel, så han började leta efter några lagar som nedärvningen följde.


Skoplanschens illustration över Dihybrid mendelklyvning, enklare uttryckt korsning med dominans inom ärftlighetslära, var inte avsedd för vare sig småskole- eller folkskoleelver utan användes inom vårdskolan för utbildning av sjukvårdspersonal. Men sannolikheten att en avkomma blir en viss färg, får ett visst mönster eller en viss byggnad den gäller för alla varelser och alla åldrar.

 

Skola: Influensmaskiner och elektriska stötar

 

När vi i seniorbloggsgruppen bestämde temat ”Skola” vid vårt sista möte för terminen letade jag fram den fina influensmaskinen som ingår i samlingen Västra skolan i Nyköping. Jag minns så väl den maskin som vi hade i vår skola. Jag tyckte maskinen var fin och intressant men den var hemsk också.

 

Vad är då en influensmaskin? Det är en elektricitetsmaskin av äldre typ som fortfarande används för undervisningsändamål. Två ebonitplattor med beläggning av stanniol får rotera mot varandra drivna av en vev. Härvid uppkommer genom influens mellan de båda sidornas stanniolbeläggningar laddningar, vilka uppsugs av borstar och upplagras i två så kallade leidenflaskor, elektriska kondensatorer bestående av glasflaskor beklädda med stanniol på både ut- och insidan. De två flaskorna är kopplade till metallkulor och mellan dem kan bildas kraftfulla elektriska gnistor. Influensmaskiner lär ska kunna ge spänningar på över 100 000 volt och gnistorna ger upphov till kraftfulla smällar.

 

Vad är det då som är så hemskt med en sådan maskin? Jo våran magister i skolan lät oss elever stå i en stor ring och hålla varandra i händerna. De elever som stod först och sist i kedjan skulle hålla händerna på en kontaktyta på maskinen. När det kom en gnista mellan metallkulorna kom det också en stöt genom oss elever och vi hoppade högt av pur förvåning. Den där övningen var ganska otrevlig och jag undrar om det inte kunde vara farligt också.

 

 

Skola: Skolan var ibland psykiskt påfrestande

 

 

 

 

Det här är en bock som väcker obehagliga minnen. Gymnastikredskapet är en gåva från Flens kommun och ingår i en samling föremål från Sigridslunds nedlagda skola i Årdala. Enligt beskrivningen är den ”av trä, med fyra träben, höj- och sänkbara. Benen markerade från 1 – 8. Stoppad grå sämskskinnsdyna upptill. Metallbeslag runt benen. Blå skylt på sidan märkt: Skrivrit.”

 

Ordet gymnastik härstammar från grekiskans gymnos som betyder naken. När gymnastiken utvecklades under antiken, som träningsform inför männens kommande krigiska insatser, var också klädedräkten minimal. När jag började folkskolan 1952 hette skolämnet ”Gymnastik med lek och idrott” och krävde i regel särskilda kläder och skor. Redan i ettan betygsattes prestationerna på den tiden och mitt betyg efter vårterminen 1953 blev ett godkänt B.

 

Min första kontakt med bock och plint kom i trean. Jag ogillade dem från början. Övervikt och ovighet gick bara inte ihop med dessa redskap. Att inte klara av de enklaste hopp var jättejobbigt när kamraterna skuttade över och tyckte det var kul. I femman och sexan var problemet tillfälligt ur världen då min dåvarande skola saknade gymnastiksal. Men i realskolan utvecklade jag närmast fobi mot redskapsgymnastik. Ett år var det särskilt besvärligt. Vår vikarierande lärare var elitgymnast och plågade oss med mycket redskapsgymnastik – vi som helst ville spela korgboll eller ägna lektionstiden åt olika friidrottsgrenar. Det var fortfarande mycket besvärande att inte våga hoppa. Ibland fick jag simulera skada för att slippa visa upp min klumpighet.  Att ”hoppa över” gymnastiken blev min strategi när bocken hade plockats fram.

 

Först i gymnasiet försvann min bockrelaterade ångest. Vår idrottslärare struntade blankt i redskapsgymnastik. Med liv och lust gick jag in för fotboll, handboll och friidrott och såg verkligen fram emot att lämna skolbänken för stimulerande fysisk aktivitet.    

 

 

Skola: De första möblerna man mötte i skolan

 
 

Att börja skolan, vilken minnesvärd händelse. Nu är det inte lika spännande. Ofta har nutidens barn vant sig vid en annan miljö än hemmet, de har gått på förskola. Men för 50 år sedan var många mammor hemmafruar och barnets första mötet med skolmiljö var nog med skräckblandad förtjusning.

 

Skolbänken var det första man träffade på, senare också gymnastikredskap. Den här modellen av ribbstol är ett kombinationsredskap. Det fanns en skollärare i Vrena på 1800-talets slut August Flodkvist. Han tyckte att skolbänkarna var omoderna och tog patent på bl a en ställbar skolbänk, en hopfällbar hyvelbänk och denna ribbstol. Företaget fick namnet Vrena Skolmöbler och ombildades 1944 till Verkstads AB Patentbänken. Tillverkningen började 1897, man marknadsförde sig och blev vida känd. 1910 byggdes en verkstad och ett flerfamiljshus till arbetarna vid fastigheten Vilsta i Vrena. Sonen Thure tog över vid faderns död 1934. Företaget lades ned efter brand 1962 och man hade då också tillverkning av affärs- och köksinredning, brandstegar mm. Flera modeller finns bevarade i museet.

 

Många av konstruktionerna är geniala och beskrivningar till samtliga finns fortfarande kvar hos Vrena-Husby Oppunda hembygdsförening.

 

Mitt eget möte med verkstaden skedde troligen vid 6 månaders ålder då min far började arbeta en tid i fabriken. Vi fick hyra arbetarbostad också, men far fick sen arbete vid flygfältet i Stigtomta och dit gick flytten. Nästa möte med skolan var 1953 i Fjällskärs skola. Småskolan, klass 1 och 2 och storskolan klass 3 och 4. Vi hade dessa skolbänkar men jag kan inte minnas att de var ställbara. Ribbstolar fanns vid ena sidan i klassrummet så gymnastik var det väl inte så mycket. Mest brännboll och andra utelekar.

 

Nu slipper man gå i skolan men vetgirigheten har slagit klorna i mig. Då är det tur att man har gott om tid och kan få förkovra sig i det man har intresse av.

 

 

Skola: Skolinredning från Verkstads AB Patentbänken i Vrena

 

 

Vad kan väl vara bättre symboler för skolan än skolbänken i skolsalen och snickarbänken i träslöjden. Den ena symboliserar det teoretiska lärandet och den andra det praktiska.

 

Snickarens hyvelbänk eller snickarbänk har sett relativt lika ut genom tiderna. För länge sedan tillverkade snickaren sin egen snickarbänk. Snickarbänkarna har oftast två spännanordningar av trä med svarvade gängor. Bänken är tillverkad av något hårt träslag, som bok, ek eller ask.

 

Skolbänken har genomgått större förändringar. Förr i tiden satt stolen och bänken ihop, men på 1950-talet gick skolan över till separata bord och stolar eftersom många barn hade svårt att nå fram till bänken.

 

Bilden ovan på hyvel- och snickarbänken är tagen på en modell, som finns i Museets rikhaltiga arkiv och kommer från Verkstads AB Patentbänken i Vrena.

 

Den driftige folkskolläraren August Flodkvist i Vrena, såg, att framför allt 1800-talets skolbänkar var opraktiska för barnen i skolan. Han konstruerade därför en ny typ av skolbänk, som var ställbar och kunde anpassas efter barnens storlek vartefter de växte.

Han konstruerade även en ny sorts hyvelbänk till skolan. Hyvelbänken som August konstruerat och patenterat erhöll senare 1:a pris vid utställningen i Stockholm 1909.

 

Efter att fått patent på sina konstruktioner, började han 1897 tillverka dessa i Vrena. Hyvelbänken, som kallades ”patentbänken” blev en succé och fick ge namn åt den verkstad som August startade. Verksamheten var från början utarrenderad till en snickare, men från 1904 drev August den i egen regi. Från början tillverkades skolmöblerna rent hantverksmässigt, men omkring 1910 uppfördes en ny verkstad med moderna maskiner och det blev så småningom till en liten industri.

 

August Flodkvist dog 1934, men verksamheten drevs vidare till 1944, då den ombildades till Aktiebolag och levde sedan vidare med sonen Ture Flodkvist som verkställande direktör. Företaget tillverkade framför allt skolmöbler och hyvelbänkar, men även slöjdmaterial, inredningar till gymnastiksalar samt affärs- och köksinredningar. Verksamheten i Vrena lades ned på 1970-talet.

 

 

Skola: trafikkunskap som håller än

 
 
 
 

Den här läroboken på bilden från STR om trafikkunskap är från 1968 - året efter högertrafikomläggningen.  Boken med tillhörande dokument för körutbildning har lämnats in av Gudrun Anselm i Nyköping.  Genom utbildningsmateriel kan man följa trafikreglers utveckling över tid. Idag är bestämmelser som rör vägtrafik omfattande och komplext och pedagogiken i teorin har skruvats i omgångar.

 

1962 fick jag mitt körkort för personbil och det var förhållandevis lätt överkomligt. Läraren var en lugn och sympatisk person som drev en egen körskola. Hans fritidsintresse var antika föremål, om det nu hade något samband med hans lärande i trafikkunskap.

 

Utbildningen började med teorilektioner med en inte allt för omfattande kursbok. Den innehöll förstås bilder av vägmärken och texten till Vägtrafikförordningen. Jag minns en portalparagraf ungefär så här; ”Du ska visa hänsyn till medtrafikanter och anpassa hastigheten efter rådande trafikomständigheter”. Det genomsyrade lärarens budskap. Likaså tryckte han på vikten av att hålla uppsikt och inte ta andra trafikanters uppträdande för givet. Det var mycket lärorikt. Formalia som t.ex vägmärkens betydelse fick vi mest läsa själva. Han betonade också grundligt de drastiskt ändrade trafikförhållanden som blir följen av dimma, halt väglag och mörker.  Ett uppträdande med ansvar och omdöme var grundvalen. Undrar om betydelsen av det egna ansvaret lever kvar idag?

 

För min del känner jag inget behov av täta rader med skyltar visande olika hastighetsgränser som kantar vägarna. Påbjudna maxfarter går upp och ner som en jojo. Med sju timmars körning på skolan och 51 år med kortet på fickan har det flutit på bra - trots ökat trafikflöde och oräkneliga skyltar. Min trafikkunskap verkar hålla än men frågan är om jag skulle förstå innehållet i dagens kunskapsbank om trafik och klara ett teoriprov.

 

 


Skola: Det sker ändringar då och då

 

 

 

Jag har ett svagt minne av att min lärarinna i första klass en gång hängde upp en plansch liknande den på bilden. Det måste ha varit en modernare variant som hon hade. På baksidan av den här tavlan finns ord med gammal stafvning t.ex. att sång är Ljufvligt. Tavlan är tillverkad 1907 och användes i Västra Småskolan. Fridtjuv Berg var ansvarig för en stavningsreform 1906 då man avskaffade stavning med fv, hv och dt. Men inköparen kanske fick denna tavla billigt och struntade i stavningsreformen. Jag har en gång blivit anklagad för felstavning då jag inte skrivit på det gamla sättet.

 

Jag hade varit och hälsat på min farmors föräldrar och som tack för våfflor till lunch och en del annat som jag fått skrev jag efter mors diktamen ett tackkort. Vid nästa besök hos Janne och Matilda fick jag reda på att de tyckte det var trevligt att jag skrivit ett kort till dem men jag hade stavat fel. Janne och Matilda var båda födda på 1850-talet och var upp mot 90 år när det här hände. Matilda sa att jag stavat fel, vilka ord det var som var felstavade vet jag inte men det var väl något ord där hon lärt sig att det skulle vara fv eller något sådant. Nu är det jag som reagerar när jag får brev eller mail med ord som oxså eller Tja som hälsning. Men jag säger inget för en dag kan det vara rätt orden kan ha kommit in bland nya svenska ord. Janne dog 1942 och Matilda 1945.

 

 

Skola: "Slöjdens betydelse"

Tygbiten blev en skrynklig trasa under våra fuktiga fingrar. Smörkniven slipades nästan bort. Vi lärde för livet.

Duken på bilden, i aidaväv med trädda stygn i rad och på snedden, ingår i Sörmlands museums samling Eskilstunahemmet, föremål och berättelser från ett arbetarhem under 1950-70-talen. Många känner nog igen det trådiga materialet, om inte rött så kanske vitt, eller snarare grått efter lång och ihärdig hantering. Andra minns stygnen bättre, de raka som här men också syslöjdens stjälk-, langett- och den svåra kedjesömmen.

   Också pojkarna slet, krampaktigt till en början, men till slut blev kniven ljuvligt len, nyckelskåpen fick fina utsmyckningar och periskopet funkade. Slöjden i skolan omtalas i 1882 års folkskolestadga. Då var det inte tal om att gossar skulle lära sig sy, nej för dem gällde manliga sysslor vid exempelvis hyvelbänken. Flickorna skulle däremot fostras till dugliga husmödrar. De måste kunna sticka, lappa och laga.

   Inom gosslöjden såg skolfolket de pedagogiska fördelarna. Pojkarna behövde röra på sig och det var bra att varva boklig undervisning med övningar i att hantera olika verktyg. Varje kommun bestämde själv om slöjden skulle införas i skolan.  Först på 1950-talet blev ämnet obligatoriskt.

   I Stockholms Stads Hushållstekniska Realskola tog man realen i sömnad (och i hushåll). Första året sydde jag ett förkläde och huckle att använda i skolköket. Fyra år senare väntade slutprovet. Vilken nervositet det var när examensuppgifterna togs fram ur ett förseglat kuvert. Trettiofyra bleka tonårstjejer stod och bad: Snälla Gud, gör så att vi slipper manschetter eller skjortkragar!

   Det hjälpte. Uppdraget blev att sy ett nattlinne utan ärmar med en inte alltför knepig halsringning.Vi klippte till, tråcklade, rynkade och fållade – allt på tid och under tystnad. Skolpojkar har nog aldrig förfärdigat några nattlinnen, men kanske en väst. 1962 föreslogs nämligen att pojkar och flickor skulle få välja mellan textilslöjd och trä- och metall.

   1980 års läroplan tar ett steg till. Slöjden blir ett enda sammanhållet ämne och alla skolungar får arbeta i både mjuka och hårda material under olika perioder av sin grundskoletid. Idag poängteras också själva processen från idé till färdigt alster. Den ska locka fram ett intresse för olika material och metoder samt öka självtilliten och initiativförmågan.

Får du en chans att vara med på barnbarnens slöjdlektioner, så ta den! Det är härligt att se pojkarna trä på symaskinsnålar eller stå och pressa vid strykbrädan. Och flickorna klarar både borr- och och slipmaskin med den äran. Ingen kan väl tro något annat?


Skola: "Pling, pling, pling"

Skolklockan ringer. Lektionen kan börja.

På min tid när jag gick i skolan, på landet. B-skola. Fröken stod på trappan och ringde i klockan. I tamburen fick vi ställa upp i led och tåga in i klassrummet, stå kvar i  gången mellan bänkarna tills fröken sa till att vi fick sätta oss. Psalmsång (Din klara sol går åter upp). Bön. Givetvis stod vi upp under tiden. Sitta ner igen. Upprop, om alla var närvarande.

Dagens första lektion kanske var religion, då var det att vi (elever) kanske lärt oss en psalmvers utantill och fick redovisa genom att läsa upp den, givetvis stående bredvid sin bänk. Hade som barn lätt att lära mej utantill vilket var min bleka räddning när jag en gång läst på fel psalmvers. Fick börja läsa och läste vad jag trodde var rätt, men när jag läst färdigt säjer fröken, det var bra läst, men fel psalm jag lärt mej. Ja, ja det var bara att sätta sej ner och blyg och skamsen som jag var.

När sen alla läst upp den rätta versen, viftar jag och knäpper med fingrarna, ”fröken, fröken , nu kan jag den”. Fick tack och lov läsa den, helt rätt, hade lärt mej den under tiden mina kamrater läst upp sin version. När det sedan var dags för examen eller rättare sagt skolavslutning för terminen och föräldrar och överläraren var på plats, talade fröken om hur duktig jag varit och jag fick läsa psalmversen på nytt. Vem var stolt då??? Gissa 3 gånger. Min kära mor och jag. Ja, helt rätt. Kan den fortfarande. ”En dyr klenod en klar och ren, vi unnats här att äga.” Däremot har jag glömt den vi egentligen skulle lära oss, visst är det märkligt.

Skolan var inte så trevlig alla gånger, som jag tidigare sagt var jag blyg och ett bra offer för mobbning som var lika svårt då som nu, det var inte bättre förr. Ett ämne som jag var bra i var sång/musik, hur jag nu tordes detta. Andra ämnen var, svenska, uppsatsskrivning, välskrivning. Det värsta ämnet var lek/ idrott, hade astma och orkade inte som mina skolkamrater springa, spela brännboll, åka skidor eller vad det nu var. Jättejobbigt.

Det är också väldigt jobbigt när jag tänker tillbaka på den tiden. Träffade för cirka 20 år sedan en kamrat, han kände först inte igen mej när jag presenterade mej. När vi pratat en stund och jag refererat till vissa händelser känner han igen mej och ber om ursäkt att han med flera inte varit så snälla mot mej under skoltiden. Fick en form av bekräftelse och revansch då.

Skolklocka (handklocka) av brons, svarvat trähandtag. Metallknopp högst upp på handtaget. Gåva från Gripenskolan Nyköping. Förvärvsdatum 1966-09-01. Måste säja att den faktiskt är ganska tung, hur tung var den då inte för ett barn, för det var ju så att varje vecka var någon elev ordningsman och skötte om ringningen vid rasterna eller märke de inte det, ett förtroendeuppdrag som det var, det gick på tur att vara utnämnd som ordningsman och faktiskt var det jämställt, även flickorna blev utnämnda till uppdraget.

Har som vuxen gått en hel del kurser inom mitt yrke, men det är en annan historia.

Man blir aldrig för gammal att lära.


Skola: "Ett ämne att räkna med"



Det är något mystiskt med den vetenskap som heter matematik. Den är helt abstrakt, bygger på vissa axiom (självklarheter) som inte kan ifrågasättas och den går inte att pröva empiriskt. Ändå är matematiken förutsättning för mycket annat i såväl den vardagliga som den vetenskapliga världen, alltifrån algebra och enkel geometri till katastrofteori och mängdlära. I skolan har matematiken ställning som ett av de viktiga ämnena, en position som mången elev har svårt att leva upp till. Å andra sidan kan matematiken för andra elever bli språngbrädan till förmågan att tänka logiskt och leda in på spännande studier i allehanda ämnen.

    Kulramen, eller abakus som den också kallas, är på sätt och vis en symbol för matematiken. Ett gammalt räknehjälpmedel med stavar eller trådar, där kulor kan skjutas fram och tillbaka enligt ett sinnrikt system som det här inte finns utrymme att förklara. Det går att hantera de fyra räknesätten addition, subtraktion, multiplikation och division. Det finns också regler för såväl kvadratrötter som kubikrötter. En van abakusräknare lär kunna komma fram till resultat snabbare än vad som var möjligt med elektromekaniska additionsmaskiner och räknesnurror. Jag kände en gammal dam som i början av 1970-talet blixtsnabbt summerade sina Konsumkvitton med hjälp av en kulram innan hon lämnade in dem för att få återbäring.

   Den svenska skolans matematikundervisning är under ständig omprövning. Ett tag var mängdlära på modet under devisen ”Hej matematik”. En kusin till mina barn förklarade principen så här: Alla som sitter på Råsunda och tittar på en match mellan Djurgården och AIK är mängden. En del av dem äter glass och utgör en delmängd, andra äter korv och är en annan delmängd. Men några äter både glass och korv och bildar därmed snittet!

   Denna kunskap sorterade jag in under rubriken onödigt vetande. Så gjorde även så småningom de svenska skolmyndigheterna – som dock har svårt att entusiasmera skoleleverna, för matematiken i vilken form ämnet än presenteras. Vilket är både synd och beklagligt – för utan matematiska kunskaper finns det risk att Sverige stannar. Dags att ta fram kulramen? Den finns faktiskt som leksak, bland annat på IKEA!


Skola: "Den tar vi bort"



När vi sitta i vår bänk,
då det heter: Eftertänk!
Genast börja vi fundera
på det där och annat mera.
Den först svaret hitta kan,
han är duktig han, minsann!

Första versen i melodin ”När vi sitta i vår bänk” som står i ”Hemskolan” av Anders Oldberg från 1842 (1:a upplagan). Den hörde jag min mamma (född 1898) repetera ur minnet för mig som barn. Den mindes hon från sin egen skoltid men det var endast första versen som hade fastnat.

Den bänk som är avbildad är en gåva från Västra skolan i Nyköping. Den är av trä (björk och furu), lackad med grön skrivyta. Bänklock och lucka över pennskrin är fästade med gångjärn (till skillnad mot tidigare bänktyper som hade löst lock, mer om det senare). Förvaringslådan har sluttande långsida. Metallkrok på höger kortsida för skolväskan.

Västra skolan ligger alltjämt vid Brunnsgatan såsom den gjort sedan byggnaden invigdes år 1891 - oaktat gatan då hette Capellgatan. I detta skolhus gick min pappa (född 1886) sina 6 skolår och då var huset så gott som nybyggt. Men även jag har gått två klasser (3:an och 4:an) i detta hus. Min klassföreståndare var sträng och han näpste busgrabbar med nackslag (ibland) och alltid med en vridning av håret vid tinningen. Det kändes långt efter det han släppt hårtesten. Vi kallade honom i smyg för ”Grisen” och det visste han om.

Men det var bänken som påminde mig om ämnet ”skola”. Vi hade sådana bänkar på 1940-talet och det var just bänklocket som kom mig att erinra en traumatisk händelse som fortfarande ger mig obehagskänslor. Det gick till så inför starten på varje lektion att eleverna ställde upp sig vid bänkens sida, fick tillsägelse att öppna bänklocket och ta fram läseboken eller vilken bok det nu var som skulle användas vid dagens lektion. Den här dagen blev det emellertid något oljud och slammer som fick magistern att ryta i ”STÄNG BÄNKLOCKEN”!

Klassens busigaste ville då var lustig och sopade till mitt bänklock som var uppfällt ”för att hjälpa mig” stänga det. Det var bara det att jag hade långfingret vid gångjärnet och det gjorde ont när locket smällde igen. Fruktansvärt ont. Långfingernageln hade ett mycket annorlunda utseende än tidigare – den stod rätt upp och blodet strömmade. Det blev färd till stadsläkare John Molander (även skolläkare) som helt lugnt sa – den tar vi bort. I och med det tog han fram tången och ryckte bort nageln. Jag ryser än idag och känner hur ont det gjorde.

Tänk om det hade varit en gammal bänk med löst lock – då hade jag sluppit lindrigare undan.

Detta var vad jag tänkte på då jag såg den avbildade bänken – ett minne från 1944.


Skola: "En rölleka!"



En sådan här växtpress skapade ångest hos mången skolelev i varje fall på 40-talet. I biologiundervisningen ingick att som hemläxa under sommarlovet samla in ett antal växter till ett eget herbarium. Det skulle granskas av läraren och betygsättas.

Den insamlade växten skulle ha alla växtdelar med. Den lades mellan gråpapper som har stor uppsugningsförmåga. Det gällde att lägga växten snyggt, helst så man kunde se både över- och undersidan av blad och blommor. Blå blommor ville inte behålla färgen. Det problemet löstes genom att strö på fint salt. Gråpappren med växterna lades mellan pressens träplattor och det hela spändes ihop med hjälp av valsen med rep eller remmar.

När växterna var helt torra togs de ur pressen och limmades fast på styvt vitt papper. Alla uppgifter om när och var respektive växt samlats in, växtbeskrivning och beskrivning av omgivningen där den växte antecknades på en etikett. Både det svenska och latinska namnet skulle anges. Alla arken samlades mellan två pappskivor - det som sedan kallas herbarium.

Världens första herbarium skapades av Luca Ghini 1544 i Pisa. Men den som är mest känd för sitt herbarium är ändå Carl von Linné. Han var den store botanisten på 1700-talet som utvecklade kunskapen om vår flora. Det var han som standardiserade det så kallade binära systemet för växternas namn. Det innebär att namnet skall bestå av två latinformiga namn. Gullviva heter Primula veris och kan tolkas som vårens (veris) förstling (primula). Om man vill söka efter en växt som heter “palustris” i andranamn skall man leta i ett kärr. När Linné skulle namnge den illaluktande stinknävan - en släkting till midsommarblomstret - valde han namnet Geranium robertianum efter någon som hette Robert vilken han tyckte illa om. Men detta är kanske enbart ont förtal.

För att inviga min dotter i “Linnés sexualsystem” plockade vi en linnea som skulle examineras med hjälp av Krok och Almquists Svenska flora. Vi räknade ståndare och pistiller, kontrollerade stift och märken och letade oss vidare i botanikens labyrinter. Så kom vi fram till vad vi höll i handen: en rölleka! Min prestige naggades i kanten. Någonstans hade vi valt fel. Numera föredrar vi att söka rätt på växternas namn i Mossbergs “Den nordiska floran “ med sina utomordentligt fina målade akvareller.


Skola: "Java?"



Skolan slutar aldrig, hela livet är att lära. Man slutar skolan och börjar arbeta och det första som händer är att man skickas på utbildning.

Skylten ovan kommer från F11 där den användes i flygordersalen. Militär utbildning har jag inte så stor erfarenhet av men ett exempel kan ges. Vid genomgång av flottans utrustningslista för motormän fastnade vi på följande. På listan stod, Hammare pen, Hammare mindre pen, Hammare kul och Hammare mindre kul.

Någon frågade flaggmaskinisten varför man inte hade skrivit Mindre penhammare och Mindre kulhammare. Svaret kom prompt, ”Det skulle ju för ##?!#! låta som om det vore en inventeringslista för en civil järnhandel och inte en militär utrustningslista. Fråga gärna men inga dumma frågor”.

Efter det militära hade avslutats blev de kurser på olika dataföretag. Sista utbildningen jag drabbades av var när jag hade ett halvt år till pensioneringen. Det var nya typer av datorer, operativsystem och programspråk. När man för sig själv rabblar upp namnen på alla programspråk som man lärt sig tror man sig vara ett välskolat språkgeni. Men när man idag tittar in i dagens datorer så finns det inte en fras som liknar det som fanns tidigare.

Vid mitt sista besök på min arbetsplats kom det in en kille och sa med frågande röst. ”Java?”. ”Tack”, sa jag, ”men inget socker och ingen mjölk”.

Han såg ut som en nolla i ansiktet och hans chef sa ”han frågade om han skulle skriva programmet i JAVA”, det var inte en fråga om jag ville ha kaffe. Detta kallas för utveckling.


RSS 2.0