Skoldags - Inte alltid en dans på rosor



Skoldags är det nu igen, jullovet har sjungit på sista versen.

Skolarbetet ser helt annorlunda ut nu för tiden. Relaterar till min egen skolgång. Dem var inte så trevlig alla gånger. Var som jag tidigare talat om tyst och blyg, och var ett objekt för mobbning som var lika utbrett då som nu. Ingen dans på rosor att gå i en liten skola på landet.

Vissa ämnen var jag bra på och fick bra betyg i. Välskrivning var ett, givetvis skrev vi med bläck, valde därför ett skrivställ med bläckhus bland alla ting på  "Raspen". Tyvärr är det mycket knapphändiga uppgifter om detta. Är  gjort av svart malm, har utstansade orneringar på översidan. Rektangulär form. Tidigare ägare Lina Nyholm (1867-1959) från Nyköping.

Har en liten undran om dagens skolbarn behöver lära sig välskrivning? Kanske är det onödigt lärande med rättstavning och välskrivning när det finns datorer med ordbehandlingsprogram.


Skoldags - Satsa på biologi!


Aningen egendomligt kan det synas vara att välja en plansch från Västra skolan i Nyköping för att skriva om ett så levande ämne som biologi. Vad har väl läran om livet, levande organismer och livets processer, inbegripet studier av växter, djur och mikroorganismer, att göra med en gammal litografi av ett människoskelett?

Vid närmare eftertanke en hel del, faktiskt. Årgångar av skolelever har här fått grunden (eller man kanske kan säg skelettet) till fortsatta studier och viktiga kunskaper om människokroppen. På samma sätt som läkarstudenter får börja med att handgripligen genom obduktioner inpränta nödvändig anatomisk information (vilket framtida levande patienter nog ska känna tacksamhet för).

Visserligen tycks många av dagens skolelever tro att höjden av lycka är att bli musik-kändis eller programledare i TV. Men om de tänker litet längre är det mycket klokare att satsa just på ämnet biologi. Allt ifrån molekylärbiologi till ekologi är vetenskaper som i högsta grad kommer att forma deras framtid.

Vi som av biologiläraren under sommarlovet tvingades samla 90 pressade växter i ett herbarium såg det inte riktigt så. Och tyvärr har vi nog framtiden bakom oss.


Skoldags - År 1952 och många år framåt...


Året var 1952 när jag började min skolgång i folkskolan. Skolformen hette B 2 vilket innebar att vi nybörjare och kamraterna i andra klass undervisades gemensamt av en lärare. Så fortsatte det hela min folkskoletid med klass tre och fyra respektive fem och sex i en gemensam enhet. Konstruktionen ställde naturligtvis krav på läraren att planera verksamheten väl. Att försöka få en balans mellan gemensam och individuell undervisning var inte alltid helt lätt. Jag vill minnas att vi i trean i ämnet historia fick börja med Gustav Vasa för att ligga i fas med fyrorna. Året efter började vi läsa om stenåldern - en inte helt optimal ordning som bidrog till viss förvirring!

Som tävlingsarena var skolformen perfekt för mig. Att lära sig saker utantill och att kunna läxan som "ett rinnande vatten" premierades. Att prestera på skriftliga prov var jätteviktigt. Jag var en mycket flitig läxläsare och klarade kraven med glans. Särskilt stolt kände jag mig de gånger när läraren inför klassen meddelade att jag, som då gick i femman, varit bäst av alla på gemensamma prov. Tänka sig att ingen "sexa" hade bättre resultat!

Skolan fortsatte med fyra år i realskolan och tre år i kommunalt gymnasium. Ökade krav och tilltagande prestationsångest kännetecknade gymnasieåren. Jag var visserligen bland de bästa i klassen men långt ifrån bäst. Och matteresultaten var en konstant källa till missnöje. När det var skoldags efter ett härligt lov kändes det motigt och jag gick in i en period då jag regelmässigt kände mig ”låg”. Drömmen om att ta studenten och ett hägrande vuxenliv var den drivkraft, som gjorde att jag kom vidare.

Efter dessa tolv skolår blev det fem år av samhällsvetenskapliga studier vid Stockholms universitet. Nu var det vuxenliv och frihet under ansvar. Att studera ett ämne i taget passade mig betydligt bättre än gymnasiets alla parallella kurser. Det var hårt arbete som gällde och det trivdes jag bra med.

Med betryggande distans till alla studieår kan jag konstatera att det hade varit bra att ha tillgång till dator för ordbehandling och informationssökning. Och då menar jag nutidens PC och Internet och inte museiförrådets Commodore 64 från 1982. Denna produkt var en rudimentär ordbehandlare som dåtidens pojkdatanördar mest använde för att spela spel. Men datorn uppmuntrade också användarna till att utveckla sina kunskaper om programmering mot bakgrund av att utvecklingen av standardprogram ännu inte tagit fart.

När man nu för tiden serveras uppgifter i media om gymnasieelever som ägnar sin skoltid åt ”facebookande” och datorspel kan man ju undra vart den s k utvecklingen är på väg.   

/Lars-Eric Antonsson


Skoldags - Rörelse på rasten


Ämnet Gymnastik med lek och idrott var inte särskilt populärt bland oss klumpedunsar. Vi tänkte inte på att ”bränna fett” och bli smala.

Att springa runt på rasterna roades oss mer. Tjejer, alltid tjejer, hoppade långrep. Två stod med en lång lina mellan sig och vevade runt, medan andra skuttade in i bågen. Den som fastnade eller gjorde fel fick ta över snurreriet.

Lekarna var många. I Klockan gjorde man först ett enda jämfotahopp, nästa omgång två och så vidare. Ju mer tiden gick desto fler flickor sållades bort. Många var riktigt duktiga och klarade tolvslaget och då fick klockan gå baklänges mot ett igen. I Syskonhoppet skulle en hel grupp få plats under repet. Den kunde bli stor innan någon kom i otakt.

Jag minns också de höga ballonghoppen, då repet inte fick nudda marken. Och vaggan och elefantombyte! Repet for runt, långsamt, långsamt, åt vänster, åt höger. Man kunde bara göra ett hopp på varje helt eller halvt varv.

Sylvia Fargo, som hjälper oss seniorbloggare att plocka fram uppgifter till prylar vi vill skriva om, har skänkt det här fyra meter långa repet till Sörmlands museum. Kanske borde gåvan ha gått till en skolklass. Dagens eleverna behöver mera hopp!


Skoldags - Stures återkomst i vetenskapens tjänst


Sist jag träffade Sture frågade jag honom om vi skulle ha en lika dan nyårsfest i år som vi hade förra året. Sture tackade nej, hans motivering var att han ville vara i form till starten av en termin i skolan. När jag påpekade att han var pensionerad sedan ett par år sa han, ”i dessa 90 % tider har jag blivit återanställd jag skall återigen arbeta inom den medicinska vetenskapen”. Sture såg förorättad ut när jag lite ironiskt frågade om det var medicinsk vetenskap att ligga på rygg och kolla sjuksköterskeeleverna. Enligt Sture var detta kollande det han längtade mest efter och han hade landstingets tillåtelse att kolla om han gick med på att sänka sin lön med 10 %. När jag sa att det var en omöjlighet, har man ingen lön kan man inte sänka den med 10 % varpå Sture sa att han lovat att bara kolla med ett öga.

Sture är en återkommande figur på den här bloggen. Sture har använts som undervisningsdocka på vårdskolan. Sjuksköterskeelever har tränat sig att sticka, och ge injektioner på Sture. Sture är utrustad med en del löstagbara inre och yttre organ som kan användas vid anatomilektioner.

Lycka till Sture i ditt vetenskapliga arbete.


Skoldags - Tips till biologilektionen

Ett nytt år har börjat, 2012. Snart börjar även en ny skoltermin - det är skoldags! Skoldags är även något som får seniorbloggarna att minnas både hyss, biologilektioner och lek under rasten.

Årets första inlägg kommer här!



Jag gick i ett helt nybyggt gymnasium i mitten på 1950-talet. Mörby läroverk låg strax norr om Stockholm och stod färdigt 1954. Jag tillhörde den första kullen där och gick den biologiska linjen. Eftersom jag hade en hönsfarmare till far tänkte jag imponera på omgivningen med att kläcka kycklingar i biologisalen. Ett värmeskåp ställdes in på 38 grader C och försågs med hållare för äggen. Ett fat med vatten ställdes också in för att hålla luftfuktigheten. Sedan var det bara att lägga in de befruktade äggen och sedan vänta de tre veckor som ruvningen skulle ta.

Under väntetiden tillverkade jag en kycklingbur med värmelampa för att hålla kycklingarna varma. Den var ju inte så fin som den på bilden ovan.  Den har enligt museets dokumentation använts av Martin Nilsson, Nyköping, och skänkts av Alla Helgona församling. Min fågelbur var av träribbor och klädd med kycklingnät. Vattenskål och en ho för kycklingfoder ställdes in. Allt var klappat och klart för den efterlängtade kläckningen.

Men det blev inga kycklingar. Inte ett enda ägg kläcktes! Troligen var temperaturstyrningen för dålig eller också vände jag äggen för sällan. Nu var goda råd dyra. Det hade ju varit en nesa att behöva erkänna att äggkläckningsförsöket misslyckats. Jag tog reda på att det fanns daggamla kycklingar av rätt sort att köpa vid ett hönseri i Täby. Dit for jag med min kompis på min Vespa-scooter en tidig morgon och köpte ett lämpligt antal kycklingar. Vi smugglade in kycklingkartongen i biologisalen, plockade ut de okläckta äggen och stoppade in de gulliga kycklingarna. Vi knäckte några av äggen och lade skalen i en skål bredvid.

Det blev stor uppståndelse i skolan när kycklingarna förevisades. Många elever och lärare kom och ville titta. Kycklingarna växte och frodades – många var det som ville hjälpa till med utfodringen. Så småningom uppstod ju frågan: Vad gör vi nu med de fina kycklingarna? Frågan löstes genom klassråd: Vi äter upp dem! Så en dag kom det på min lott att avliva dem. Det var inte trevligt men jag kände trycket. Och far min var snäll och hjälpte till. Kycklingarna anrättades av mamman till min klasskamrat och hela klassen fick njuta en mycket god och trevlig måltid.

Huruvida mitt bedrägliga beteende blev känt i skolan vet jag inte. Men jag har inget minne av några elaka kommentarer.


RSS 2.0