Skor - så kunde du skydda dina inneskor förr i världen

 
“SLM 29661 - Pampusch,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/310203.
 
 

Helsingborgs Gummifabriks AB grundades 1891. Familjen Dunker är sedan dess ett begrepp i staden vid Öresund och företagets varumärke Tretorn är fortfarande välkänt även internationellt. Den första produktsuccén var gummigaloscher och gummistövlar. Senare kom även regnkläder, sportskor, sportartiklar, kläder och inte minst tennisbollar att ingå i produktsortimentet. Företaget utvecklade på 50-talet den permanent gasfyllda tennisbollen, som senare under Björn Borg-epoken blev en storsäljare.  År 1998 lanserade företaget den första tennisbollen som bygger på mikrocellsteknologi.


För egen del kom jag att använda en del av företagets produkter från slutet av 50-talet. Det var främst tennisbollar och sportskor men även gummistövlar och ett par svarta pampuscher. De såg exakt ut som paret på bilden. Svensktillverkade av Tretorn Helsingborg i vävburen gummi med dragkedja.


Min minnesbild är att pampuscherna var mycket praktiska. Man skyddade sina inneskor och förblev torrskodd med pampuscherna pådragna utanpå sina inneskor. Lätta att ta på och av med bra funktion i regn , snö och slask. Nackdelen var dock att halkgreppet var i stort sett obefintligt. Min far hade inga pampuscher. Han var dock en flitig galoschbärare. Medan min mor hade ett par tunna gummistövletter som skydd över sina inneskor.


Minnen från en svunnen tid. Idag använder jag ingen produkt från Tretorn men har säkert såväl gamla tennisbollar som gummistövlar i mitt vindsförråd.

 

 

 

 


Skor – kängor som kallades slamkrypare

“SLM 28892 - Känga,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/309374.
 
 
Bilden visar en herrkänga som kallas Slamkrypare. Kängan är av filtat bomullstyg och fodrad med vit fuskpäls. Det finns ett blixtlås ovanpå kängan och den har en kraftig gummisula. Kängan är tillverkad av Tretorn och den ska enligt beskrivningen vara ortopedisk. Detta par kommer från gården Kinger utanför Strängnäs och har tillhört Hilmer Thörnblom under 1960-talet. Denna typ av kängor användes framför allt under 1950-60 talen.
 
Om jag frågar unga människor i dag vad de förknippar med ordet slamkrypare tänker de kanske på en fisk men troligen på att en fråga kan har fler än ett svar. Jag tror inte benämningen av kängan lever kvar, kängorna har ersatts av andra typer och material.
 
Vi som växte upp med frågesportprogrammet Kvitt eller dubbelt, som sändes i televisionen mellan 1957-1981 med några uppehåll och namnändringar, känner väl igen kängan som fick namnet Slamkrypare. Anledningen var att en av deltagarna, den då 15 åriga Ulf Hannerz som tävlade i ämnet akvariefiskar, bar dessa kängor. Kängan var mycket vanlig på den tiden och det nya var att den hade blixtlås på ovandelen. Att benämningen just blev slamkrypare berodde på att Hannerz i efterhand fick rätt på sitt svar rörande ögonlock på fiskar. Hans svar Hundfisk, i stället för det förväntade Slamkrypare, underkändes ursprungligen men godkändes senare efter en tittarstorm. Uttrycket kom sedan att stå för både en dubbeltydig fråga och den här typen av känga.
 
Fisken, som är ursprunget till ordet slamkrypare, är ett släkte av fiskar i ordningen abborrartade fiskar. Den lever framför allt i Afrikas och Asiens mangroveskogar. Den kan vara uppe på land men andas inte luft utan har med sig vatten i en behållare i gälarna.
 
 
 

Skor - Skor var dyrbara förr

 
“SLM 26980 - Känga,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/308104.

 

Veckans ämne är ”skor” och i museets samlingar hittar jag dessa bruna läderkängor som syns på bilden. Det visar sig att de tillhört en man vid namn Johan Carlsson. Skorna samt en del lappade och slitna arbetskläder kom till museet i en låda efter Johans hustru Cecilia. Paret hade fört ett kringflackande liv men fanns på senare tid på sörmländska gårdar och torp. De arbetsbetyg som fanns efter både Johan och Cecilia visar att de varit flitiga och redliga i sina arbetsuppgifter. Innehållet i lådan tyder på att de levt under knappa omständigheter. Hela lådan påminner om en svunnen tid i Sverige som inte ligger mer än 50 till 100 år tillbaka i tiden.

 

Kängorna ser gamla ut men är välskötta med, som jag bedömer det, nya sulor. Troligen var Johan en ”hemskomakare” som själv reparerade och skötte om sina kängor. Det var relativt vanligt att man på den tiden hade en sådan låda med enkla verktyg för reparation av skor. Skor var dyrbara och det gällde att sköta om dom så de räckte länge. I museets samlingar finns även en skomakarlåda från Hindås i Härryda kommun, Björketorps församling. På bilden ser vi skomakarlådan med innehåll.

 

 

“SLM 37274 - Låda från byrå, omgjord med fack för skomakarverktyg,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/331850.

 

 

Jag minns att min farfar hade en sådan skomakarlåda med verktyg och utrustning för att själv kunna reparera skorna. Farfars låda innehöll precis som på bilden en läst, diverse knivar, nubb och pligg samt fingerskydd och vax. Med dessa enkla verktyg kunde livet på skorna förlängas väsentligt. Troligen hade man bara ett par skor, så det var viktigt att de varade länge. Jag kan fortfarande för mitt inre se min farfar när han satt på sin stol och sulade eller klackade om sina kängor. Min farfar hade givetvis flera par skor vid den här tiden men han fortsatte att sköta och reparera sina skor som han alltid gjort. På det viset höll de längre och såg fina ut även efter lång tids användning.

 

Det är tänkvärt, att för inte så länge sedan var man så rädd om sina skor att man själv skötte och reparerade dem. Senare kom en period när vi lämnade in skorna till en skomakare som fick göra de reparationer som behövdes. Idag köper vi helt enkelt nya skor när de behöver repareras – och kanske långt dessförinnan bara för att de blivit omoderna.

 

 

 

Skor - Eleganta skor i samlingarna

“SLM 12170 1 - Känga,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/299904.

 

 

Är det något i klädväg som inte gett mig bra vibrationer så är det skor. Vet inte varför men så har det varit så länge jag kan minnas. Det här med mode har inte varit så viktigt men gärna en sko som är skön att bära och inte orsakar skavsår och annat elände som nageltrång som jag drabbades av vid två tillfällen i lumpen. Troligen beroende på att man inte följde instruktionerna om rätt användning med fotlappar, arméns hudsalva och insmorning för att mjuka upp det hårda lädret.

 

En händelse som jag inte glömt var i samband med en omoperation av ett nageltrång på Nyköpings lasarett. Efter operationen fick jag en skarp tillsägelse att ta det lilla lugna. Men på kvällen var det ett regionmöte med Friluftsfrämjandet i Södertälje och det var Bosse Lindberg, vår konsulent i Nyköping, som skulle köra. Jag var ju ”invalidiserad” med en bottin på foten över bandaget. På väg hem kändes det lite blött i bottinen och vi stannade för att kolla. Den var full av blod och det rann ymnigt. Tömde ur och full fart mot akuten i Nyköping. Vem mötte där om inte sjuksköterskan som sagt till mig att hålla mig lugn! ”Vad var det jag sa”, var hennes första kommentar.

 

De mest moderiktiga skor jag haft var väl i början av 60-talet då de så kallade myggjagarna var superpopulära. Men det par jag för dyra slantar köpte in blev ingen höjdare. Bara trångt och besvärligt för mina fötter som inte var anpassade för den här typen av skor.

 

Säkert var det många av bärarna, i den imponerande samling av skor av alla typer och århundraden som finns att beskåda hos Sörmlands Museum, som inte trivdes i sina skor. Man bara undrar hur det över huvud taget varit möjligt att få ned en fot i skon utan att det gjorde ont. Fanns det skohorn månne?

 

Apropå myggjagare fastnade jag för en synnerligen elegant sko med lite myggjagarkänsla men med ett aristokratiskt utseende. Undra på det då bäraren av skorna var greven och översten Gustaf Björnstierna, dåvarande ägare av Almare-Stäkets gård på Stäksön i Upplands-Bro kommun. Han ägde gården från år 1888 fram till sin död, 95 år gammal, år 1942. När han fick avsked från Försvaret år 1907 var han överste och chef för skånska dragonregementet. De eleganta kängorna beskrivs i museets noteringar så här:
Svarta skinn (chevreaux) kängor överdel av grå mocka. Knäpps med 5 pärlemorknappar, fodrade med läder och linne, gul och grå stropp mitt bak, lång spetsig tå. Lädersula och klack. Klackhöjd 30 mm.

 

 

“SLM 7729 - Känga,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/294158.

 

Som av en tillfällighet bland damskorna vid sidan av Björnstiernas skor fick jag syn på en känga med spetsig tå och på en lapp stod det att skorna burits av Ellen Björnstierna som var gift med Gustaf. Beskrivs som grå satinkänga med svart lädertå och häl. 12 par snörhål och grå skosnören som snördes på utsidan. Fodrade med vitt linne, skinn och sidenbandskant. Tvär avskuren tå. Ingen klack. Maskinsydd nåtling.

 

Det finns mycket intressant läsning om skosamlingarna på Sörmlands museums hemsida. Ta gärna en titt och läs mer om skornas historia. 

http://www.sormlandsmuseum.se/Sormlandsmuseum/Utstallningar/Webbutstallningar/Titta-in/Skor/Medeltida-skor/

 

 

 

RSS 2.0