Skördetid med fästmöhärv och i rosa rymdägg

“SLM 2683 - Målad och skuren fästmansräfsa från Floda,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/289832.
 

 

Under sensommaren och hösten 2015 har man i Sverige på sina håll på åkrarna kunnat se resterna av spannmålsskörden, halmen, emballerad i rosa plast. De rosa, så kallade rymdäggen, är ett initiativ från sveriges bönder, lantmännen och plasttillverkare för att stödja bröstcancerforskningen i landet. 300 tkr har kampanjen inbringat och summan delas mellan flera organisationer som har det gemensamt att de alla arbetar med eller stöder bröstcancerforskning. Skörden gör mångfaldig nytta, som föda för människor och djur och som gåva med omtanke om medmänniskan. Bröstcancer kan drabba både kvinnor och män.

 

 
 
 

 

Fästmöhärven, fästmansgåvan på bilden, är också en gåva, en gåva till en käresta där känslorna för den tillkommande kan läsas ut av räfsans dekorationer målade i blått, rött, grönt och guld. År 1840 har en kvinna någonstans i Sverige fått gåvan av en tilltänkt make som signerat sitt arbete med initialerna AID alternativt AGD. Räfsans två hjärtan talar sitt tydliga språk medan de geometriska mönstren och fantasimönstren lämnar betraktaren fri att drömma.

 

Om räfsan har använts till att skörda hö och säd med eller om den blev en dekoration i det blivande hemmet att skörda omtanke och kärlek ur är svårt att veta men av räfsans ursprungliga 23 pinnar återstår endast 10. Kanske har den brukats som både och och gjort nytta som redskap för kropp och själ. Mat på bordet och omtanke om medmänniskan i livet.

 

 

 

Skördetid, hö och säd

“SLM X3368-78 - Foderväxtodling och fodertäkt,” Sörmlands museum, släpräfsa, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/398134.
 

 

Hö skördades i juni och då slog man gräset. Först fanns bara lie att tillgå, men så uppfann man en slåmaskin, dragen av häst och senare av traktor. Gräset kom att ligga i strängar och då kunde man med en släpräfsa dra ihop gräset till platsen där en hässja skulle stå. Hässjan bestod av en lång rad med störar, fem, sju eller fler. Man såg ibland långhässjor på storgodsen. Om man bara hade en liten teg kunde det bli en enstörshässja, eller som det kallades hökrake. Det ordet var nytt för mig när jag började skriva det här inlägget, men med hjälp av en gammal bonde hittade vi en fin beskrivning om höskörd på länsstyrelsens hemsida. Läs gärna den och minns flydda dar med svetten på ryggen och kliande höstrån.

Länsstyrelsens hemsida, på sid 14 och 15 finns en mycket bra beskrivning om olika sätt att hässja hö.

http://www.lansstyrelsen.se/sodermanland/SiteCollectionDocuments/Sv/publikationer/2010/aktiv-landsbygd-nr3-2010.pdf

 

När jag växte upp ville jag gärna vara med på gärdena. Då tiggde jag till mig att få göra en egen hässja som jag sen kunde få peka på och säga att den där har jag gjort alldeles själv. Stolt ska man vara. Först skulle det störas. Järnstör är ett spett, men grövre i nederänden, tung som sjutton för en femtonåring. Grov för att man ska få ner stören, trampa till runt stören var viktigt, så den inte gav vika för gräsets tyngd. Sen drar man en hässjelina mellan stolparna och den ska spännas hårt. Så hänger man nedre lagret som ska vara stadigt och bli till grund för hela hässjan. Så ett nytt varv med lina på lite lagom höjd med luft till det underliggande höet, tre eller möjligen fyra lager tror jag det var. Höet skulle hänga rakt ner över hässjan för att regn skulle rinna av och inte dras in i höet. Man drog en räfsa uppifrån och ner på den det sista man gjorde.

 
 
“SLM OH0944-23 - Skörd och tröskning,” Sörmlands museum, Skördearbete i Björkvik, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/411987.

 

 

Man såg fram emot kafferasten i lä av hässjan, eller i skugga om det var varmt. Då samlades alla och kanhända hade mormor eller mamma nybakade bullar. Iskallt vatten i en plåtflaska hade vi och det behövdes. Jag lärde mig dricka kaffet svart, för den medhavda mjölken ”skar sig” i kaffet ibland. Den hade surnat i värmen.

 

Ett bra skördeår stod hässjorna tätt och ett sämre kunde de vara få. Hur många det blev var ett sätt att mäta skörden. En del somrar regnade hässjorna bort och kunde inte ges till korna då det blev mögel i dem. De gick att ströa med i kobåsen, i stället för halmen som blev efter skörden av säd. Hade bonden tur kunde man en bra sommar skörda en gång till. Det kallade vi ”anväxtfoder”, alltså andraskörden. På 60-talets början skulle vi prova på att lägga ensilage av gräset. Pappa gjorde en plattform på lagårdsbacken och där lades gräset, kanske tillsatte han något medel, så täcktes det med pressening och fick ligga tills jäsningen var klar. Det luktade pesten där ute minns jag, men korna älskade den nya sortens foder.

 

På sensommaren kom tiden för att skörda säden. Man skär säd, som sen sätts på krakar, tröskas och blir till mjöl i en kvarn. Men det har jag berättat om i förra inlägget. Och gräset slår man för att sen hänga på hässjor för att bli hö, så enkelt är det för en som varit med, men för dagens ungdom är det inte lika noga att hålla isär begreppen.

 

Bilden föreställer ett bondepar som hjälps åt i värmen på högärdet. Där behövdes inga gym och styrketräningslokaler. Nu ser vi bara ”traktoräggen” på gärdena, i år är en del rosa för att bonden stöder Cancerfonden.

 

 

Skördetid

 
“SLM X3258-78,” Sörmlands museum, Självbindare efter häst,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/397963
 

Vad vi har det bra här i Sverige! Det konstaterade vi när vi cyklade runt i lördags på stigar i skogarna, tyst och fint. Skogen är full av blåbär, skogshallon, lingon och svamp. Tänk att leva i ett fritt land med rätten att ta för sig av skogens skafferi. I år har jag fått ihop mycket bär och frysen är redan full med infrusna kantareller. Nu ligger Karl-Johansvampen skivad på tork och några trattkantareller likaså.

 

Kanske ligger det nedärvt i blodet, eller så är det generationerna av bönder före mig, som lärt mig att man ska ta tillvara det som bjuds. Jag minns hur mostrar och fastrar kom cyklande till vår gård för att gemensamt gå ut i bärskogen. Så hade de fikapaus i skogen med skvaller eller ”informationsutbyte” kanske man ska kalla det. Telefon och brev var den kommunikation som fanns förutom att träffas öga mot öga. Före frysboxens inträde i hemmen på 1950-talet så gällde att koka sylt eller saft och att konservera svampen. Hermetiskt inkokt svamp blandades på källarhyllorna med konserverade rödbetor och köttbullar mm.

 

Skördetid på åkrarna för 60 år sedan innebar att man tog fram självbindaren, kontrollerade och smorde alla rörliga delar. Eventuellt var dukarna i behov av lagning eller byte. Om jag minns rätt så åkte pappa ut först och slog kanten på gärdet med en slåmaskin. En som användes vid höslåtter alltså. Den säden låg sedan i en sträng och mamma gick och band ihop den för hand. Jag minns ännu hur man gör en slagning runt en kärve genom att använda strån till band. Kanske skulle jag visa mina barn det någon gång......  När gärdeskanten var slagen kunde man börja köra med självbindaren. Säden skars av, matades upp på duken i lagom mängd, avmättes med en krok, ombands med ett snöre och slängdes av bandet till en avläggare i buntar om 4-5 st i varje hög. Så gick arbetet vidare med att störa hål med en järnstör, sätta i en krakstör, resa fyra sädesband stående mot stören, knyta om så att de stod fast. Därefter kunde man resa fyra eller åtta band mot de första och sedan korsvis trä på resten av kärvarna.

 

När så allt torkat, i kanske en månad eller mer, skulle allt plockas ner, köras in på logen och ligga kvar där tills man hade tid att tröska. Det skedde ofta på senhösten och då hjälptes bönderna åt i stora trösklag. Det gick åt en eller två att kasta fram kärvar till den som stod vid inmatningsbordet, en inmatare, en eller två som tog hand om sädessäckarna och bar upp på magasinet. En som såg till att halmen blåstes ut som den skulle och lades på stack utanför. Någon skulle ta hand om bosset, d v s agnarna som rensades bort från sädeskornen. Att stå i ”bosshålet” var nog värsta arbetsplatsen, det kliade över hela kroppen sen. Mamma hade matlagning och bak till hela gänget, ett nog så arbetssamt arbete.

 

 

 

 

Hur gjorde man innan tröskverkets tid? Då lade man ut kärvarna på loggolvet och slog ur säden med slaga och sedan tog man bort halmen för hand och jag tror att man kunde få bort agnarna från kornet genom att kasta säden med en skovel från sida till sida och på så vis ”skilja agnarna från vetet”. Bilden föreställer en skarvslaga med slagval av hassel, handval i furu. Slagvalen är lindad med tjärade snören. Skarv i läder band av snören. Slagan är inköpt av museet från Fredriksdal i Blacksta, Katrineholm.

 

 

Bilden föreställer en man i storväst och rejäla stövlar som hanterar en slaga. Han står lägre än loggolvet och får på så sätt mer kraft och behöver inte bocka sig ner till golvhöjd. Han bodde vid torpet Skrummelhult, som låg där nu Skavstas flygbanor är. En väg gick tvärs över området och flera torp är borta.

 

Den slagmannen hade nog gärna haft ett tröskverk, och vårt trösklag från 1950-talet hade nog hellre suttit på en självgående tröska från 2015.

 

 

 

 

Skördetid - Jag fixar i alla fall sylten!

“SLM 30883 17 - Etikett,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/311817.

 

 

Så är vi inne i en fantastisk tid – skördetid – när skogarna ”svämmar över” av bär och svamp och man får skörda möda av all den tid som satsats på egna odlingar av grönsaker i alla former och färger.

 

Fruktträden bjuder på sina nyttigheter även om det kanske inte blivit det stora utfallet av frukt som man hoppats på. Men tillräckligt för att hålla alla musterier igång som vuxit upp under senare år. Har man inga egna att musta så finns det allt från flaskor till boxar att köpa.  

 

För mig så är tyvärr skördefesten inte helt bekväm när det gäller äpplen, päron, körsbär, plommon med mera. Att vara allergisk för kärnfrukter innebär bland annat att det goda rådet om att ”ett äpple om dagen håller doktorn borta från magen” inte gäller.

 

Äpplen, framförallt äppelskalet, innehåller flavonoider och möjligen är det dessa som ligger bakom allergin. Dessbättre är det inget problem att njuta av äppelmos till filen eller pannkakan, för att inte tala om den härligt doftande och läckra äppelkakan som jag ibland blir bjuden på. Det gäller sylt över huvud taget från frukt jag inte fixar i natura.

 

Intresset för närodlat och ekologiskt har ökat kraftigt. Vilket inte minst framgick när vi fick chansen att ta del av vad närmare 40-talet gårdar och företagare, som fanns med på årets Aptitrunda i länet, hade att erbjuda.

 

Det liksom pirrar lite extra i magen när man ser alla ”godsaker” som lockar till köp väl medveten om att här handlar det verkligen om närodlat och inte produkter som fraktas från i stort sett hela världen för att konsumeras och som man inte har en aning om hur de har behandlats innan skörd.

 

 

Jag blir glad och samtidigt lite stolt över alla våra egna odlare som lägger ner så stor möda och mycket arbete för att kunna erbjuda oss närodlad frukt och grönsaker.  Det är inte många som orkar ta upp kampen mot de stora producenterna både här hemma och från utlandet i många gånger svår priskonkurrens. Men de som gör det ska vi vara rädda om. ”Bondens marknad” på Stora Torget är en liten oas i sig för den som älskar det lokala utbudet. Ett bevis för att vi har förhoppningsfulla odlare som tror på en ekologisk och hållbar framtid till nytta och glädje för oss konsumenter.

 

 

 

Skördetid - Det gäller att vidareförädla råvaran

 
“SLM 36013 - Hembränningsapparat av metall,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/322556.

 

 

När jag letade i Museets samlingar efter något intressant föremål för ämnet ”Skördetid” fann jag denna vackra hembränningsapparat. Den kommer från Polismuseets samlingar i Eskilstuna och har tagits i beslag, eftersom det är olagligt att inneha en sådan.

 

Hur associerar man skördetid med en hembränningsapparat?

 

Vi tillskriver Jonas Ahlströmer förtjänsten att ha infört potatisen till Sverige – även om bland annat Olof Rudbäck tidigare fört in plantor av denna växt. Ahlströmer tog på 1720-talet in dessa ”nolor eller jordpäron”, som han kallade dem, från Frankrike. Han bedrev provodlingar på sin gård Nolhaga och var övertygad om potatisens potential som basföda för Sveriges befolkning. Tyvärr var han inte så framgångsrik i sin strävan att popularisera potatisen.

 

Det blev istället grevinnan Eva Ekeblad, som genom sin upptäckt att göra brännvin av potatisen, ökade populariteten för denna växt. Hon tyckte att det var synd att  göra brännvin av spannmål och förordade istället potatisen. Dessutom forskade hon om andra sätt att utnyttja potatis – exempelvis försökte hon framställa puder av stärkelsen. För sina arbeten blev hon som första kvinna invald i Kungliga Vetenskapsakademien. Hon var även duktig i att sprida sina kunskaper över landet. Upptäckten, att bränna brännvin av potatisen, medförde att odling av potatis ökade kraftigt från mitten av 1700-talet med eskalerande alkoholproblem som följd. Överallt puttrade hembränningsapparater. Det positiva var dock att människor upptäckte att det även gick att äta potatisen.

 

Så kallad husbehovsbränning var länge tillåten, men vid mitten av 1800-talet blev sprittillverkning för eget bruk förbjuden och man passade även på att införa en spritskatt.

 

Den mäsk som erhålles vid jäsning av potatis är ganska alkoholsvag och innehåller dessutom en del föroreningar. Med hjälp av hembränningsapparaten kan mäsken destilleras för att därigenom utvinna ren etanol. Destillationsprocessen bygger på uppvärmning, förångning och kondensation av en vätskeblandning, för att därigenom separera beståndsdelar som har olika kokpunkter.

Hembränningsapparaten på bilden är trots att den är olaglig en vacker skapelse, där tillverkaren uppenbarligen lagt ner en hel del arbete på sin utrustning och kanske också hann skörda frukten av sitt arbete innan polisen tog den.

 

 

 

Skördetid – från beordrad potatisskörd till förväntansfull svampplockning

Sensommar och tidig höst är skördetid. Min uppväxt i lantlig miljö innebar att jag tidigt fick hjälpa till vid skörd av äpplen, köksväxter och inte minst familjens årsbehov av potatis. Att ta upp fin potatis var faktiskt en uppgift, som jag med tiden tyckte var ganska kul. Men fort skulle det gå då spontanfotboll var en hägrande konkurrent om tiden. När jag gick i folkskolan i mitten av 1950-talet hade vi s k potatislov. Vill minnas att alla elever under tre dagar skulle hjälpa till med potatisskörden. Lantbrukarbarnen fick jobba hemma medan vi övriga ställdes till godsförvaltningens förfogande som billig barnarbetskraft. Dagarna var långa, ryggen värkte och jag tyckte jobbet var pest och pina. Men det var ju bara några dagar och fickpengarna var ju en god morot, som gjorde att det var uthärdligt. Jag tänker ofta på detta minne när jag återvänder till hembygden för att spela golf på de gamla potatisåkrarna. Då njuter jag av nuet och tycker inte att det var bättre förr.

 

Jag är definitivt ingen odlare. Finner dock visst nöje i det som överlever och kan skördas på den lilla plätt, som finns utanför min marklägenhet. I år har plommonträdet givit god skörd av härligt, saftiga ”viktorior”. Persilja och gräslök har täckt mitt blygsamma husbehov. Däremot blev det inget av de spagettipumpor, som såg så lovande ut.

 

“SLM 36911 1-2 - Konservburk,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/293668.

 

Bildens konserverade trattkantareller tillhör Samling Sigurd Eriksson. Av grundinformationen framgår att plockningen av trattkantareller på 50-talet resulterade i ca 40 burkar med konserverad svamp för hushållets årsbehov.

 

Nu måste jag avsluta detta inlägg. Först blir det förmiddagsgolf och efter lunch hägrar svampskogen. Jag känner mig inspirerad!

 

 

Skördetid: Farmor Lindy

 
 
 
Veckans ämne skördetid väcker många tankar och minnen hos mig-får försöka begränsa mig... I museets förråd Raspen i stora hallen så såg jag en fin korg - den var blå målad och hade hittats 1934. Det är en äggkorg men kan förstås användas till mycket.
 
 
Min farmor föddes 1880 i Västra Ny som ligger utanför Motala. Jag åkte dit med min familj och ordförande i Hembygdsföreningen tog oss med på en bilfärd rakt ut i skogen - där ute i skogen fanns en torpargrund kvar och ett fallfärdigt litet uthus för smådjur. Där föddes min farmor Lindy som 6:e barnet till en skräddare och hans fru.
I det lilla uthuset hade familjen förmodligen höns och kanske en get. Förmodligen plockade man bär och svamp i skogen. En korg var en nödvändighet för att kunna få med sig bär och svamp hem. Det var säkert mycket knapert många gånger.
 
 
När farmor var 2 år så fick hon en lillebror och tyvärr dog hennes mamma då i barnsäng. Pappan tog sina 7 barn och flyttade till staden Linköping. Det var nog en stor förändring för dem alla. Han gifte om sig med fd fruns syster och fick ytterligare 4 barn-varav 2 dog som barn.
 
 
Farmor Lindy träffade min farfar från Uppland och de flyttade till Stockholm. Familjen fick 3 pojkar och bodde inne i Vasastan. 1906 startade de första kolonilotterna i Stockholm i gränstrakten mellan stad och land. Man fick bygga ett mycket litet hus-ungefär som ett lusthus och fick en lott på ca 300 kvm att odla på. Det var bara män som fick kontrakt att hyra dessa kolonilotter. 1907 fick farmor och farfar en kolonilott i Dalen - ett område som blev mycket omskrivet när man på 1960-talet började riva det för att bygga ett sjukhus och bostäder. Ibland mina kort så finns en fin bild på min farmor när hon går runt med en korg på armen och skördar det de sått i kolonin. 
 
 
Under hela min barndom så  åkte vi ofta ut i naturen för att plocka bär, svamp, mossor och alla möjliga saker-känns som om cirkeln är sluten nu när jag är ute med mina barnbarn och letar efter bär i skogen och självklart har vi korgar med oss-tror jag får måla någon blå!!

 

Skördetid: är njutningstid

 

 

Sigridslunds skola i Årdala, Flens kommun invigdes 1826. Den var landets äldsta i bruk varande skola när den lades ned efter vårterminen 2012. Alltför få elever ledde slutligen till avveckling efter en flerårig uppslitande kamp för att bevara den anrika skolan.

 

Skolans gamla vackra planscher hamnade som gåva i Sörmlands Museums samlingar. Bilden på frukter och bär ingår för övrigt i serien nyttoväxter. Att jag valde just den här planschen beror på att jag gillar plommon. Som barn var familjens plommonträd en riktig höjdare. Trädet gav ofta en riklig skörd av röda, saftiga, välsmakande stenfrukter. Nu för tiden har jag tillgång till ett victoriaplommonträd, som står på gräsplätten utanför min marklägenhet. Det har i år givit flera hundra frukter.

 

Att kunna gå ut i sin trädgård och plocka garanterat ekologiska frukter och bär är sann eufori. Enda smolken i glädjebägaren är utsläppen från alla bilar som far fram på närbelägna Repslagaregatan. Tankar på ev hälsokonsekvenser trängs dock snabbt bort. Nu är det ren och skär njutning som står på agendan.

 

 

Skördetid: Fyll några tomma flaskor

 

 

Om konsten att krydda sitt eget – oftast på Systemet inhandlade  - brännvin har mer eller mindre självutnämnda experter skrivit många epistlar. Inte minst på internet kan den intresserade få ett stort antal  initierade och handfasta tips. Men granskar man dessa noggrant, så visar det sig att de i grunden är tämligen likalydande.

 

  Så här i skördetid gäller det förstås att passa på. För vissa av de kryddiga örterna har nog dessvärre redan bästföre-datum passerats denna sommar. Till sådant som lämpar sig hör pors, malört, kummin, johannesört. Lämplig mängd och ”dragningstid” varierar förstås. Övning sägs ge färdighet. 

 

    För bär (t ex blåbär, hallon, körsbär, smultron eller vinbär) kan man göra så här:

 

Fyll en tom flaska till hälften med bär, fyll sedan flaskan med rent brännvin. Låt stå i minst en vecka, sila, släng bären och justera ev med socker och mera sprit.

 

   Receptgivaren påpekar att kryddat brännvin vinner på att lagras, gärna flera månader eller år. Ett karaktärsprov, alltså!

 

 

 

Skördetid: Återkommande höstbesvär

 

 

Nu närmar sig den tid då det skall samlas in i alla former av lador av det som finns i naturen. Svampplockning tycker jag om, om det finns någon som kan leda mig ut och sätta mig ner i en koloni av svampar av rätt sort. Ute i skogen ser jag själv bara gula löv, inte en svamp. Lingon det ser jag, men det är bara lite roligare att plocka lingon än att plocka blåbär. Äpple, det är jag ganska bra på att plocka ihop ett kilo av. En gång kunde jag leverera 5 liter lingon men det var inte min förtjänst.

 

Skolan jag gick i var nog ganska unik. Där fanns en lärare, Anna Hinde-Wennhagen, som styrde en del av det som hände inom skolan med en stålhand dold i en silkesvante. Jarl Kulle som gått i samma skola kallade henne tant Anna. Vi andra kallade henne för tant Vitlök. Hon var vegetarian och Werlandist och ibland stank hon vitlök när hon började skoldagen. Det fanns elaka gossar som påstod att hon luktade som ett karbidverk, hur nu ett sådant luktar. Men hon hade även fina idéer. Hon införde på tidigt 1930-tal något som kallades för Oslofrukost för alla ungar i skolan. Man var tvungen att äta denna frukost om man inte hade läkarintyg på att man led av allergi eller något annat. Jag vet inte om någon som slapp undan, allergi var nog inte uppfunnet vid denna tid. Vad var Oslofrukost? Mjölk och smörgås av mörkt rågbröd med mest vegetariskt pålägg. Messmör med hackad rå grönkål, rivna morötter med lingonsylt, ost med några äppel-skivor, detta var pålägg på smörgåsarna. Vi börjar nu närma oss ämnet skördetid. Till lingonsylt behövs lingon. Alla friska barn i klass 5 och 6 fick besked om att ha med sig en lämplig korg eller liknande samt cykel för en dag skulle alla åka ut och plocka vars 5 liter lingon till sylten. När jag gick i femman ställdes färden upp mot ett område på Hallandsåsen där min mormor bodde. Jag är ingen plockare men jag hittade direkt hem till mormor och beklagade mig. Efter en stund hade jag fått både fika och 5 liter lingon av mormor. Jag satt kvar hos mormor tills det blev dags för återsamling. Då jag lämnade in mina lingon var det nästan 6 liter. Tant Vitlök berömde mig och hon tyckte att det såg ut som om lingonen även var rensade. Det kan faktiskt ha varit så att lingonsylten som jag åt av när jag gick i ettan hade kokts av Jarl Kulle. Det var eleverna i fortsättningsskolan som fick göra detta som ett jobb i skolköket och Jarl gick där då.

 

Om jag hade haft en plockare som den på bilden hade jag kanske kunnat få ihop 5 liter på ett ärligt sätt men plockare var förbjudna.

 

 

Skördetid: 10 årsbehov lingon

 

Vid höstterminens första möte med seniorbloggarna var jag hos min bror Arne som bor i Hälsingland. Där finns härliga lingonmarker och jag har besökt honom varje år den här tiden för att fylla årsbehovet av lingon. Jag kunde inte delta i detta möte och det var väl på grund av min lingonplockning som mina trivsamma bloggkamrater påpassligt valde en lingonkruka som föremål till mig för min blogg den här gången.  På fotot ovan finns den jättelika krukan avbildad. Den är nästan en meter hög och över 70 cm i diameter. Volymen ligger således på cirka 300 l. Det är mycket lingon – plats för tio årsbehov!

 

Det är alltså en lingonkruka i bränt lergods. Hela krukan är täckt med tågflätning. Ursprungligen har den använts som skeppskruka och är skänkt till museet av Gustaf Nyman i Nyköping men den har tidigare ägts av en okänd person från min hemsocken Björnlunda.

 

I år var det gott om lingon. Jag tror inte jag någonsin sett så mycket lingon som där fanns. Inom ett stort område kunde man plocka en hel liter på en yta stor som mitt skrivbord! Tyvärr var jag någon vecka för tidigt ute för lingonen var dåligt mogna inne i de stora klasarna. Men jag lät dem  eftermogna några dagar och då blev de fina.

 

När jag kröp där bland lingontuvorna kom jag att tänka på att jag ju faktiskt var i marker där det fanns gott om björn. Risken att stöta på en ”Nalle” var naturligtvis liten men det gav en liten extra krydda åt bärplockningen. Efteråt har jag tagit reda på att man i år har fällt 38 björnar (en utöver tillåtet antal) inom Gävleborgs län, dock ingen inom Nordanstigs kommun där jag vistades.

 

 

Skördetid: Var god passera!

 

 

Mobergs utvandrade Kristina drömde om hemlandets astrakaner. Dagens barnlitteratur vore fattig utan Jan Lööfs bilderbok om det röda äpplet. I Sörmland gläds vi åt åkerö, vårt gamla landskapsäpple som omnämns i både trädgårdstidningar och pomologiska skrifter. Och i sagan om Snövit … och Gamla Testamentet…

 

  Det finns massor av exempel på vackra, lockande och berömda äpplen, men vem uppmärksammar dess mjukare konsistens - moset! Finns det något enda litterärt verk som handlar om passerad frukt?

 

  Ett lätt sötat äppelmos är en gudagåva till smaklökarna, särskilt om man tar vara på de goda svenska sorterna och använder rätt redskap för att få röran riktigt fint fördelad. På bilden syns ett exempel, en passervagga med tillhörande kavel. Materialet är trä och rostfritt stål och föremålet kommer från museets samling Eskilstunahemmet. Idag finns också elektriska hjälpredor. Alla besparar dig det tidsödande jobbet att skala och kärna ur frukten före tillagning. Det räcker med att ta bort skaft och fnas och skära äpplena i bitar! Sedan är det dags att koka, passera, hetta upp på nytt och tillsätta socker. Och skriva en hyllningsdikt!

 

 

Skördetid: men först efter sådd i god miljö.

 
 
 

För att kunna skörda frukter krävs först och främst en väl fungerande såbädd. Barns uppväxt i social trygghet och en bra skolgång lägger grunden för ett gott samhälle med rikt vuxenliv – ett förhållande som får anses oomtvistat idag. Människor i flera generationer har gett uttryck i den riktningen.

 

En pådrivande person var bl.a Astrid Stolt i Nyköping, barnavårdslärare och dessutom ledamot i kommunfullmäktige. Genom hennes engagemang öppnades 1954 Nyköpings första kommunala ”dagis”, Klockberget förskola som fortfarande är igång. Bilden visar svampar i ett pussel som använts just där. För att kunna skörda ätbara svampar måste man ju känna igen dem. Pusslet kunde vara en god början i lärandet.

 

Hur viktiga är inte personalen i den verksamheten! Rebecca Bäck lyfte fram detta i ett blogginlägg på Youthhood i augusti förra året. Hon framhöll det stora ansvar för barnuppfostran som förskolepersonal har och skrev ”detta borde vara ett statusyrke!”. Så kloka ord, jag delar den åsikten.

 

Hur är det då med resultaten i skolorna. En sådd ska inte lämnas åt sitt öde. Men faktiskt är det så att skötsel och omvårdnad av eleverna i såväl grundskola som gymnasium numer är undermålig och leder till dåligt utveckling och mognad. Nyligen fick jag under en kunskapskryssning på Ålands hav en skrämmande redogörelse. Docenten Johan Vlachos, Stockholms universitet, presenterade forskningsdata som visade att svenska elevers kunskapsnivå sedan 1990 successivt sjunkit och vid jämförelse med andra länder nu är lägst. Såväl färdigheter i naturvetenskapliga ämnen som läsförståelse var svagt. Nu måste skolpersonal få ”lära” igen, inte bara vara mentorer!

 

I kontrast till den nedslående statistiken lyser många inlägg på museets ungdomsblogg. De är ofta underfundiga, roliga och intressanta. Jag läser dem med nyfikenhet.

 

 

Skördetid: "Världen är mindre nu!"



Bland Länsmuseets rika samling av skolplanscher fastnade jag för denna bild. Den visar skörd av ”exotiska växter i sin miljö” enligt  inregistreringen.

Förlagan är gjord av konstnären Nils Asplund (1874-1958). Han var utbildad på Konstakademien och under 1940-talet medverkade han i framställningen av planscher för ämneskunskapen i folkskolan. Den här tillhör samling: ”Västra skolan”.

Här är det te som skördas på en bergssluttning någonstans i Indien eller möjligen Sri Lanka (Ceylon). Det är ett kvinnogöra men också ett barnarbete. All skörd måste ske med mänsklig handkraft - ingen maskinell plockning fungerar. Tebusken är städsegrön och har strödda läderartade blad. De unga bladen ger det bästa teet.

I plantager, som här på bilden, plockas bladen för hand på de knappt meterhöga buskarna 3 – 4 gånger per månad. Ett hårt arbete stundom på mycket hög höjd – tebusken kan växa upp till 3.000 meter och tål frost under vintern.

Man kan undra vad skolbarnen tänkte när läraren hängde upp denna plansch på 1940-talet? Fascinerades de av det ”exotiska” – ville de veta i vilket land teet på bilden skördades? Tänkte de på teburken där hemma, på tesilen eller kannan av lergods?

Om man visade planschen för ungdomar i våra dagar skulle säkert någon berätta att man varit med på en guidad tur upp i bergen på Sri Lanka. Där hade man med egna ögon sett skörden och även besökt teplantagens beredningsfabrik där bladen sorteras, torkas och sedan får jäsa för att sedan paketeras. Världen är mindre nu!


Skördetid: "Skörd – inkokt i glasburk"



I dag är det lätt att ta hand om svamp, frukt och allt det goda som finns i trädgården. Vi stoppar det mesta i frysen.  Förr gällde det att konservera.

  Visst minns ni hermetisk inkokning, glasburkarna med sina gummiringar, speciella klämmor, konserveringsapparaten, vattenbadet… Och spänningen efteråt - hade locken fastnat ordentligt!

  Som ruffhäxa ägnade jag en hel del tid åt att före båtsemestern koka in hemmagjorda köttbullar, välkryddad kalops och köttfärssås. Maten blev godare och billigare än i färdigköpta konserver. Burkarna jag använde var inte de gängse utan sådana som tidigare fyllts med fabriksinlagd smörgåsgurka och skivade rödbetor. Var gummilisten i locket hel och fin fick kärlet ett andra liv, i kölsvinet.

  Metoden att hemkonservera, d.v.s. hetta upp burkens innehåll och förhindra lufttillförsel, kom i början av 1900-talet. Kanske finns den kvar? En butik i stan skyltade härom veckan med både burkar och lösa gummiringar.

  Varför inte… resultatet blev oftast bra. Ett älgkött, inkokat för 40 år sedan, lär vid provätningen ha smakat helt ok. På Sörmlands museum finns en ännu äldre konserv, gråpäron från 1960!


Skördetid: "Korsordets tre bokstäver"



Kommer du ihåg ringlekarnas:

”Skära, skära havre – vem ska havren binda?”

Vid tiden när bildens traktorsits användes var det troligen en man som körde självbindaren. Bildens traktorsits är tillverkad av Grönkvists Mekaniska Verkstad i Katrineholm, ett företag som grundades av en verklig entreprenör. Sitsen ser mycket obekväm ut men med ett fårskinn ovanpå järnet kan det kännas bättre.

”Det skall allra käresta min, var ska jag honom finna?”

Idag sköter även kvinnorna skörden, de behöver inte leta efter en man för att klara av ett jordbruk. De moderna skördetröskorna är mycket avancerade och det behövs ingen mansstyrka för att klara av skörden.

”Jag såg en igår afton uti månens sken”

Om hon ändå vill ha en partner så hittas han i cyberrymden. Det finns många dejtingsajter på nätet.

”När var tar sin, så tar jag min, och så blir NN utan”

Det är många som verkligen finner en partner via nätet och finner lyckan. Men alla får nog inte napp.

”Och det var rätt, ja det var rätt, ja, det var rätt och lagom att NN fick i ringen stå, för ingen
ville ha honom. Fy skam, fy skam för ingen ville ha honom”

Det här är verkligen mobbning i lekens skepnad. Har någon myndighet funderat på saken? Något för Barnombudsmannen?  Det finns säkert några små och även några stora pojkar som gråtit en skvätt då man blivit utan partner.

För den som inte är van att lösa korsord: Skördetid, tre bokstäver =and.


Skördetid: "Skörda storm"



Ett ordspråk säger ”den som sår vind får skörda storm”. Detta ordspråk vänder sig närmast till den sista gruppens sådd.

För att illustrera en riktig skörd och skördetid valde jag ovanstående tavla. Konstnären hette Abraham Bloemaert han var holländare och levde 1564-1651. Jag har aldrig hört talas om honom men han var mycket berömd på sin tid. Rubens besökte honom ofta.

Bloemaert hade nog varit i Rom och sett på Caravaggios tavlor då han har samma teknik ”chiaroscuro”. Tavlans motiv: i ett grönsaksstånd finns en kvinna och en man. Grönsaksskörden har varit riklig. Kvinnan bär en storbrättad ljus hatt men på grund av beskärning av bilden syns inte hatten och mannen har också skurits bort, det viktiga är skörden.

Nu över till en annan skördetid som inträffar i mitten av september vart fjärde år, Riksdagsval. Alla frön som skall bli valfläsk framställs i de olika parti- högkvarteren. När fröna blivit kända kommer motståndarna att göda sina frön så att de skall växa till och överträffa alla de andras. När valdagen kommer har fröna vuxit till rena urskogar av valfläsk. Underligt, hur kan fläsk bilda urskogar.

Efter valet kommer problemet hur man skall förminska den utlovade skörden så att väljarna inte tycker att skörden blir så liten att de kallar resultatet för svek, oår och missväxt. Politik skall vara det möjligas konst men egentligen är konsten inte att uppfylla det möjliga utan enbart det minimala. Eftersom vi svenskar är som vi är behöver valfläsksmakarna aldrig skörda storm.




Skördetid: "Perfekt parfait"



Nu är det hög tid att ge sig ut i skogen och alldeles gratis skörda det som brukar kallas skogens röda guld. Nyttigare sysselsättning finns knappast.

    Ett skafferi fyllt med lingonsylt och varianter såsom rårörda lingon, lingondricka och lingongelé ger många tillfällen till hälsosam njutning under vintern. Kanske behöver man inte samla på sig så mycket som innehavaren av ovanstående, meterhöga lingonkruka av lergod sannolikt gjorde. Det kräver flinka plockare och bärtäta tuvor. Men enligt uppgift skulle innehållet räcka till en båtbesättning, vilket ställer saken i ett annat ljus.

    Likt praktiskt taget varje TV-program vill seniorbloggaren bidra med ett användbart och enkelt recept för fyra personer, i detta fall på en mycket god efterrätt - lingonparfait. En perfekt avslutning på höstmiddagen.

1. Blanda 4 matskedar rårörd lingonsylt, 150 gr kesella gourmet, 4 matskedar gräddfil och 1 deciliter florsocker. Låt den stå i frysen ca 3 timmar. Rör om då och då under tiden.

2. Ta fram parfaiten ca 20 minuter före serveringen så att den inte är för hård. Lägg upp på små tallrikar eller i små skålar och garnera med färska eller frysta tinade lingon.

Smaklig måltid!


RSS 2.0