Skräckapparat: skärmaskin som skar såväl tygbuntar som fingertoppar

Den fanns i min fars syfabrik och var levererad av Rud. Nyström & Co. Borås. Den var exakt likadan, som den på bilden. I beskrivningen av apparaten framhålls att den har ”cirkelrund, otroligt vass klinga”. Med nutida mått: en fysisk arbetsmiljörisk med betydande potential att ge användaren allvarliga hand- och fingerskador.

 

Som barn och ungdom på 50-talet vistades jag dagligen på pappas syverkstad som låg i anslutning till mitt föräldrahem. Här fanns en hel del farligheter, som det gällde att undvika. Och farligast av allt var den oskyddade skärmaskinen. Mor kunde detaljerat berätta vad som hade hänt min farbror Nils när han skar till en tygbunt. Det var en blodig berättelse. Förmaningarna från mina föräldrar duggade tätt och i detta fall fungerade aversionspedagogiken väl..

 

Jag kommer ihåg hur farbror Nils arbetade med tygbuntarna. Efter att ha lagt ut en mall på tyget och dragit en krita runt mallen var det dags att använda apparaten. Ett fascinerande precisionsarbete där skärmaskinen arbetade sig igenom tygbunten med en ljudnivå, som sannolikt gav bestående hörselskador.

 

Som tur var lockades jag aldrig att använda apparaten på eget bevåg. Jag kunde ju se att mor inte for med osanning. Farbror Nils hade verkligen ett par kapade fingrar på sin vänsterhand. En fingertopp och en halverad finger.

 

I dag finns inte mycket kvar av svensk textil- och konfektionsindustri. Dåtidens arbetsmiljöproblem i den inhemska produktionen har i nutid flyttats ut bl a till Sydostasien. Med förfärande regelbundenhet rapporterar media från den bakgård, som tillverkar och förser västvärlden med billiga kläder.

 

Anm. Blogginlägget skrivet den 27 nov 2012, då DN rapporterar om en brand i en textilfabrik i Bangladesh, som krävde minst 110 arbetares liv. Den har utlöst omfattande demonstrationer i protest mot fabriksägare som erbjuder undermålig arbetsmiljö, lång arbetstid och låg lön för mödan.

 


Skräckapparat: Den enarmade banditen

 

Det hörs ju redan på namnet att denna typ av spelautomat, den enarmade banditen, är något man bör undvika och betrakta med viss skräck. Därtill kommer att det är en osedvanligt enfaldig sysselsättning att oupphörligt dra i en spak med förhoppningen att tre likadana symboler ska stanna på samma rad och ge spelaren gyllene återbäring  på gjorda insatser. Man förtränger lätt att en enarmad bandit är konstruerad så att den i genomsnitt alltid ska ge vinst åt ägaren. I längden går det alltså inte för spelaren att vinna över en bandit.  Den som förtjust roffar åt sig en sällsynt jack pot brukar aningslöst fortsätta och satsa de förvärvade mynten igen – enbart till glädje för ägaren.

 

   Naturligtvis uppfanns de enarmade banditerna i USA (på 1800-talet) och de är mycket vanliga på kasinon. I Sverige förbjöds spelet 1979 men återupptogs i liknande form 1996 med namnet Jack Vegas. Av och till berättas skräckhistorier i TV och tidningar om personer som utvecklat spelberoende och ödat bort både hus och hem i sitt umgänge med de enarmade banditerna.

 

    Förvisso är namnet träffande på en skräckapparat. Det exemplar som finns på Sörmlands Museum togs i beslag av polismyndigheten i Eskilstuna vid en razzia mot en illegal spelklubb. Såvitt bekant har den inte varit i tjänst på museet.

 


Skräckapparat: Mangelkavel?

Det har funnits ett antal skräckapparater genom tiderna. Sträckbänken var nog en av de värsta. Den användes inte på dåtida gym för att den sträckte skulle få bättre hållning. Sträckbänken var en tortyrapparat i fängelser. I barndomen fanns ett antal apparater som framkallade skräck. Den remdrivna tandläkarborren var värst. Den stora stenmangeln var det ingen lust att veva runt, nästan lika illa var det att frakta tvättkorgen på cykelns pakethållare. Lika illa var det med vridmaskinen i tvättstugan. Äldre läsare kan dessutom komma ihåg den handdrivna köttkvarnen och kaffekvarnen.

 

Men varför har jag då valt en kavel som illustration till skräckapparat? Kanske alla skämtteckningar där en kvinna bultar på sin gubbe med kaveln? Jag såg på nätet att detta kan ske i verklighet. I Värmland var det en kvinna som slog till sin man med kaveln. Mannen tog kaveln ifrån henne och slog tillbaka. Det var tur att det inte var kaveln på bilden som användes för då hade aldrig gubben slagit tillbaka. Den bilden är fruktansvärt tung. Räfflorna i den är ungefär 20 mm breda och lika djupa. På museets dokumentation frågas det:

 

Är detta en kavel avsedd för bak?

 

Jag tror att den aldrig har använts vid bak utan vid tvätt. Min teori är att det är en mangelkavel eller en vridmaskin anno dazumal.

 


Skräckapparat: Röntgen värre än borren

 

Teckningen visar en tand som gör ont. Den är ur ett kartongbladshäfte, ”Friska tänder”, från Tandvärnet, som bildades 1950 då karies var ett vanligt problem. Tandläkare och andra ville satsa på bättre munhälsa. Många minns ”Karius och Baktus”, ”Det blir aldrig hål i en ren tand” och andra kampanjrubriker.    

  

Trots alla förebyggande åtgärder - ibland man måste gå till tandläkaren. Själva petandet, eventuella lagningar och utdragningar är inga problem, min skräck är själva röntgenundersökningen. Stora plastbitar ska in i munnen, långt in! Och bitas fast! Att skriva det här ger mig kräkreflexer.

 

  Internet och Vårdguiden informerar om att de flesta tandläkare, som idag vill se tandrötter, käkben och eventuella hål, använder en digital metod. En ”känselplatta” placeras inuti munnen (jättestor!) vid tanden som ska kollas. När röntgenapparaten riktas mot käken träffar dess strålar denna sensor och bilderna kan visas på en datorskärm. (Intressant, men varför denna plåga före och under ”tagning”?)

 

  Mer fakta: Det känns inte när du röntgar en tand. Sensorn kan skava lite när den placeras i munnen. En del patienter kan besväras av kväljningar. (Ja, just det!) Undersökningen är i regel avklarad på några få minuter. (De känns som hundra!)

 

  Hjälp! Jag ska snart till tandläkarn…

 


Skräckapparat: Den geniala kofoten

Foten på en ko består av två tår, klövar, som djuret går på, och två mindre bakåtriktade tår sk lättklövar. Själva foten är sammanväxt till bara ett enda rakt ben. Om nu verktyget kofot fått sitt namn från extremiteten av nötkreatur består väl liknelsen i att ena änden av järnet är delat och i övrigt bara är ett långt skaft.

 

Detta bändjärn är i vilket fall välkänt och kan betraktas med skräckblandad förtjusning. Den geniala enkelheten är slående, verktyget som medger hävstångseffekt är suveränt när man ska dra ur spikar eller bända upp annat - vid till exempel inbrott. Både byggjobbare och tjuvar är förtjusta i det.

 

En människa som angripits och blivit slagen med det massiva järnredskapet kan säkert efteråt känna skräck bara vid tanken på detta tillhygge. Samma sak om man kommit till sitt hem och funnit dörr eller fönster uppbrutet.

 

I serier och filmer har kofoten haft en given plats och för att inte tala om i alla deckarromaner. Svenska Deckarakademin ger årligen ut ett pris för bästa kriminalroman och från och med 2009 kallar man priset för ”Den Gyllene Kofoten”.

 

Inbrottsverktyget är alltjämt i högsta grad aktuellt. I Västra Götaland pågår för närvarande polisens särskilda satsning Operation Kofot i syfte att stävja villainbrott. Och i SN den 19 november visades en stor bild där en person håller bändjärnet i högsta hugg. I anslutande artikel stod att Sörmlandspolisen är sämst i landet vad gäller andelen uppklarade inbrott. Det är skräckinjagande!

 


Skräckapparat: hos tandläkaren

 

På 1940-talet fanns det en tandläkare i Gnesta. Vi kan kalla honom H. Honom var jag rädd för. Förfärligt rädd. Jag vill minnas att det hette Landstingets tandpoliklinik där han höll till. Rummet där han hade sin mottagning låg i norrläge så det var väldigt skumt i rummet. När han riktade sin strålkastare mot ansiktet blev den lille parveln i tandläkarstolen alldeles paralyserad. Det var tandläkarborren som var skräckapparaten. Den var ledad och hade remdrift och så hängde den på en stång från väggen. Jag kan för min inre syn ännu se hur själva borrhandtaget hängde på en krok fästad vid en av lederna på borrstativet. När H trampade på en pedal på golvet satte fanskapet till skräckmaskin igång att surra!

 

Jag undrar hur fort den borren roterade. Med den remdrift som den var försedd med kunde den troligen inte göra mer än några hundra varv per minut för det dundrade hemskt i huvudet när H borrade. Och någon kylning var det inte tal om. (Min nuvarande tandläkare, vi kan kalla henne för K, har en borr som roterar med över 350 000 varv per minut och så har den vattenkylning också.) Inte nog med att tandläkare H var hårdhänt – han var elak också! Ibland fick man sig en snyting eller en knack i huvudet om man inte satt tillräckligt stilla i stolen. Ja, han var en skräckens varelse denne tandläkare H. Han förde in sina behandlingar på ett litet kort i styv papp. Tiderna för återbesök infördes noggrant. Den gången när det stod Färdig i kortet då kände grabben en befrielsens glädje.

 

Men det var nog ännu värre förr. Den tandnyckel, skänkt av Vivi Ljung-Malmgren i Nyköping, som finns på bilden ovan är enligt Wikipedia ett äldre tandläkarinstrument som användes fram till mitten av 1800-talet för att extrahera (dra ut) tänder. Innan antibiotikan gjorde sitt inträde drog man ut tänder för att behandla tandinfektioner och detta utdragningsinstrument har funnits under många århundraden. Det var inte bättre förr!

 

Min nuvarande tandläkare vid namn K är jag inte rädd för. Tvärtom. Den gången för många år sedan som hon befriade mig från en svårartad tandvärk gick hon rakt in i mitt hjärta. Hon har varit min tandläkare sedan dess. Jag ska förresten besöka henne i övermorgon för att genomgå en större behandling. Vi lever i 2000-talet, tack och lov!

 


RSS 2.0