Slå runt: Vända pannkakor i luften?



Slå runt, ja det kan man nog göra på flera sätt. Denna vinter som varit så kall och snöfylld, har det varit lätt att så göra. Hitintills har jag klarat mej, hoppas att det så förblir.

Krogen är ett ställe man också kan slå runt på sägs det, har aldrig försök och nu när jag så åldersstigen tror jag det får vara med det

Slå runt med bilen, är otäckt även det har jag sluppit göra

Vad jag däremot gjort , jag har slagit runt i en dans, ja inte så att jag har fallit eller så men runt golvet i famnen på en kavaljer. Trevlig sysselsättning.

Bosse, som valt bilden till temat trodde att jag som rutinerad husmor skulle kunna vända pannkakor i luften (slå runt) men där gick han bet och jag också. Men en kul tanke. Kanske ska jag försöka lära mej nu när jag är pensionär och har så väldigt gott om tid. Vilket inte alls är sant, hinner ingenting nu för tiden. Märkligt.




Slå runt: Ta en lagom stor klunk öl!



Hurra för humle, hurra för malt
Det är lifvets krydda och salt
 

  Så står det textat på stånkans lock. Man måste instämma i hyllningarna! Ett gott öl släcker törst och ger lätt sinne!


  Öl är en av världens äldsta drycker och den så lovsjungna humlen och malten är viktiga råvaror vid ölbryggning vid sidan om vatten och jäst.


  Malt är sädeskorn som fått gro och torka. Krossad malt, vanligtvis av sädesslaget korn, blandas med vatten till en mäsk. Senare i processen tillsätts humlen. Dess blommor ger lite besk smak och har dessutom en konserverande effekt.


  Ölkonsumtionen var förr mycket stor. En nunna i Vadstena kloster fick en tilldelning på cirka 20 liter i veckan, en hovman vid Karl den IX:s hov 35 liter. Deras törst kunde bero på all salt mat. Vid en här tiden var det också ofta ont om rent dricksvatten. Idag är de flesta av oss mer måttliga. För mycket alkohol ger skador och vi har väl alla hört talas om ölmage. I genomsnitt dricker varje svensk 1,5 liter öl i veckan. Tjeckerna vill ha 3, men det finns naturligtvis personliga avvikelser både här och där.


  Öl bör inmundigas i rätt kärl, kanske en stånka i trä som på bilden. Föremålet är från 1920 och gjort i laggteknik. Stavar i trä, laggar, hålls samman av trävidjor.


  Kan du se bilden av stora starka karlar som sitter och svingar sina stånkor?


Eller har de kanske bara ett enda kärl att samlas kring? I så fall måste den här bloggen avliva en envis, men nog så trevlig, myt om ordet lagom. Det hör inte ihop med att dryck eller mat ska räcka lag om, till alla.  Nej, ordet lär härstamma från det gamla fornsvenska laghum, som betyder lagligen i betydelsen gemensam.


  Slutsats: Öl smakar bäst tillsammans med andra, i glada vänners lag!



Slå runt: Kallmangel



När jag såg den här kallmangeln i föremålsarkivet associerade jag till ”slå runt”. Tanken – det var nog bara en – gick till en stenmangel i en mangelbod. Hur man manglar i en sådan är snart bortglömt. Detta stora redskap med stora, tunga stenar ovanpå och trärullar mellan de stora skivorna kräver en viss teknik för ett lyckat mangelresultat.

För att komma åt rullarna måste ovandelen tippas över. När det som ska manglas rullats på rullen ska den läggas tillbaka. Sedan tippas överdelen över på andra sidan. Och då händer det som inte får hända. Rullen är inte på plats och hela ovandelen tippar över. Det var väl här jag tänkte på ”slå runt”. Långsökt kanske men så blev det.

För att få upp ovandelen igen krävs flera starka karlar. Och den stackars kvinnan – för det är oftast en kvinna som sköter manglingen - får utstå spott och spe.


Slå runt: Kanot



Associationsbanorna löpte mellan Hasse Alfredssons pastor Jansson som "slog runt på Sacré Caeur" och den gången jag paddlade ut på Örsbaken mina föräldrar ovetandes. Och "slog runt" med kanoten.

I Sörmlandsmuseets samlingar finns ett föremål med lågt förvärvsnummer – nr 1 Stockbåt – urholkad furustam – förvärvad 1913 med okänt "tillverkningsår". Kanot, farkost, urspr. urholkad ur en trädstam, numera bestående av på träskelett spänd väv. (Fokus bd 2)

Så här gick det till – jag var 16 och året var 1951

Var ute ensam i min kanot av tävlingsmodell. Den hade skrov av mahogny och silverfärgad duk.  Rank av bara den. En gång tävlingspaddlad av Gert Fredriksson – Nyköpings och Sveriges världsberömde kanotkung. Nu var den min och jag trodde mig behärska den i alla väder.

Men denna gång rådde stark vind och gammal sjöhävning – dyningar – som gjorde att vågkammarna fräste och dalarna var mäkta djupa. Det upptäckte jag försent. Paddlingen från vårt landställe på Horns udde ut mot Långskär och rundandet av Romholmen hade gått bra . Där var någorlunda lä. Men då jag kom förbi Tärnsholmen och ut på Örsbaken fick jag vinden från sidan och som sagt – vågorna var höga. Så höga att jag inte såg land då jag var nere i dalarna. Paddeln skar snett och jag slog runt – kanoten flöt iväg men jag lyckades få fatt i den.

Det var nära till Tärnsholmen och jag kunde ha orkat simma dit om jag lämnat kanoten åt sitt öde. Men det övervägde jag aldrig utan klamrade mig fast i kanoten som flöt. Att ta mig upp i den var bara att glömma – det hade aldrig gått. Det var bara att flyta med. Tids nog flöt jag iland på ön Tallarn och drog upp kanoten. Den slog mot strandstenarna och fick duken trasad. Under den tid det tog att flyta med ström och vågor passerade många tankar – jag lovar. Mest vad föräldrarna skulle säga då jag kom hem – om jag någonsin skulle komma hem – jag tvivlade med gråten i halsen!!

Det hela slutade med att jag fick lämna kanoten och till fots ta mig till en stuga där de hade telefon. Fick roddarskjuts över till fasta land och min kusin som hade bil hämtade för transport hem. När vädret  lugnat ned sig några dagar senare snurrade vi över till Tallarn och tog hem kanoten på släp.

Jag paddlade inte många gånger efter den resan utan sålde kanoten rätt snart – billigt!

Det var sista gången jag "slog runt" – på det sättet.

Thumbnail


Slå runt: Grädde på moset



Festglada seniorbloggare kommer säkerligen att under temat ”Slå runt” skildra diverse utsvävningar de varit med om eller hoppas få uppleva under resten av livet. Det är dem väl unt. För att i någon mån moderera den bild av allmänt lössläppta seniorer som eventuella läsare kan få har jag valt en mer stillsam infallsvinkel. Eller också kan bidraget ses som grädde på moset.


Vispgrädde heter på tyska Schlagsahne och på danska piskeflöde. Man slår eller vispar  grädde  tills den börjar tjockna (eller olyckligtvis nästan blir smör). Innan de eldrivna visparna och hushållsassistenterna tog över jobbet fick detta ske med en enkel trä- eller stålvisp. Ett mellansteg, vanligt i mitten av föregående århundrade, var diverse handdrivna skapelser varav bilden ovan visar en variant från Eskilstunahemmet i Föremålsarkivet. Man vevar sålunda runt i burken och önskar resultat uppnås ganska snabbt. Det fanns också en typ där en hålförsedd platta fördes upp och ned i burken.


På denna inte alltför avlägsna tid var det faktiskt högtidligt att få förtära vispgrädde på fruktsalladen eller i marängsvissen. Det kändes nästan som att slå runt, åtminstone i det lilla formatet.


Slå runt: Det finns fler sätt för detta än att göra en saltomortal



Att vara klädd i frack, hög krage fäst med en liten kragknapp och dessutom bära en hög hatt, en plåga jag ej vill uppleva. Men det är något jag vill kalla för att vara välklädd när man skall ut och slå runt. Nu för tiden är det inte många tillfällen då man är klädd i frack och hög hatt har jag inte sett sedan andra världskriget slutade. Före denna tid var dessa kläder ett måste på begravningar, bröllop och större offentliga tillställningar. Nu är det bara några gamla stofiler som bär frack på nobelmiddagen. Annat var det före förra sekelskiftet, då räckte det med en namnsdag för att kläderna skulle fram. Ett problem med fracken var att den blev grön när den åldrades.

Runt åren 1890 var det livat i Stockholm. Då var det tillåtet med diverse uppträden och uppträdande medan man åt och drack på en finare restaurang. Runt 1920 kom det en gubbe som hette Bratt, han ransonerade upplivande drycker, dessutom var det förbjudet att överhuvudtaget ha trevligt när man styrkte sig eller släckte törsten. Men före Brattens tid var det sång och fest.

På Berns uppträdde en yngling som kallades Sigge Wulff, han hade ett annat namn men kallades så. Denna yngling lade alla Stockholms unga damer för sina fötter. Det där är ett uttryck jag aldrig har förstått, lägga damer för sina fötter. Man kan ju snubbla på dem, i alla fall om man levt så som det beskrivs i Wulffs mest kända lilla sång.


Att vara med om slik kampanj det är förtjusande
Och får man sen en skvätt champagne blir allt berusande.


Det var nog detta som Bratten hängde upp sig på. Man kan ju slå runt om man druckit champagne, det är berusande och kan vara förtjusande.


RSS 2.0