Smultronställe - vid havet


Jag växte upp i en naturskön trakt på sydsvenska höglandet. Där fanns många fina smultronställen. Vi barn plockade de röda, läckra skenfrukterna och trädde upp dem på grässtrån. Jag trodde jag plockade bär, men så var det alltså inte. Tanken var hur som helst att hemföra härligheten och äta dem med mjölk eller grädde. Om jag minns rätt stannade detta vid en tanke. Omedelbar behovstillfredsställelse med mumsande på plats var snarare regel än undantag. Någon gång var uppdraget att få ihop smultron för dekoration av gräddtårta. Då fick jag stålsätta mig och låta bli att stoppa smultronen direkt i munnen.

Smultronställe som metafor är flitigt använt. Vid närmare eftertanke har kvalitetsstämpeln urvattnats och tappat en del av sin exklusiva laddning. Kulturhistoriska miljöer, restauranger, uteserveringar, hotell etc, som i turistreklamens värld beskrivs som smultronställen, leder alltför ofta till besvikelser.

Denna gnällvals leder mig osökt fram till för mig verkliga smultronställen. Jag kan inte räkna dem alla! Havsnära golfbanor där naturen, layouten eller något enstaka bravurslag etsat sig fast i minnet ger bra vibrationer. Andra smultronställen är knutna till matupplevelser. Det kan gälla allt ifrån exklusiva restauranger till goda vänners kök. Huvudsaken är att råvarorna är de rätta, att maten tillagas omsorgsfullt, är aptitligt upplagd och smakar fantastiskt. Dessutom krävs trevligt sällskap, bra miljö och god service (på krogen).

Slutligen den tråd, som styrde upp mitt val av bild. Den är tagen på Västra Femöre i Oxelösund av ingenjören och fotografen Dan Samuelsson. Denne flitige Nyköpingsfotograf kan en vacker sommardag tänkas ha styrt kosan mot Femöre med kamera, picnickorg och badkläder. Så brukar jag göra. Här hittar de flesta sitt privata smultronställe. En alltför tidigt avliden kamrat skrev vid ett tillfälle om Femöre och framhöll områdets många fördelar och möjligheter. Han fick till en riktig knorr som avrundning: ”Kom ihåg att på Femöre är baden gratis”!


Smultronställe - En underbar vik


Smultronställe!! Vilket ljuvligt ord! Liksom gott och soligt när det berör mina tankar!! Förstår att alla har vi olika smultronställen, som är förknippade både med känslor och upplevelser! Jag har flera smultronställen, samlar på dem, åker dit och njuter ibland.....

En del ligger långt ifrån vårt Sörmland, men andra finns nära-så nära. Sörmland har ju många fina smultronställen, alla ekhagarr, alla herrgårdsparker, aller och sjömarker! Ett av dessa smultronställen är ju sjön Båven som sträcker sig både till Flen, Gnesta och Nyköpingskommuner. Sjöns yta är 68kwm, strandlinjen är över 500 km lång och medeldjupet är 10 m. Det finns en mängd uddar och öar i Båven och många öar är klassade som fågelskyddsområden - där man inte får gå i land. Kvaliten på vattnet är god och där finns ett av vårt lands tätaste bestånd av fiskgjuse med ca 20 häckande par! Att Båven är ett uppskattat naturområde är lätt att förstå, många och även jag har tillbringat dagar i kanoter och kajaker där. Det smultronställe jag har varmt om hjärtat ligger vid Båven! 

Vi hittade det någon gång på 60-talet, ganska nära det torp mina föräldrar då ägde. En underbar vik, badbryggor och t.om omklädningshytter. En avdelning för flickor och en för pojkar. Dit tog vi våra cyklar jag och mina syskon. Matsäcken var förstås med och massor att läsa. Vi var aldrig ensamma där utan fler av grannskapetsbarn var också där. Sen gick åren och i början av 80-talet var vi tillbaka nere på stranden. De glada ropen hade tystnat och det var bara några få barn kvar. Då upptäckte vi som vuxna, backen och skogen precis bredvid badplatsen......

Svamp, blåbär och alla hallon - underbart gott och skönt att strossa där. Nu har samma smultronställe på 2010-talen, blivit något helt annat. Vi åker till badplatsen med våra barnbarn, där är tyst, liksom igenväxt..........helt öde!! Omkläddningshytterna finns bara nästan kvar..... Bryggorna är borta och inte ett barn finns kvar i viken. Men fast allt är så förändrat så är det mitt smultronställe ändå, det är vackert och fridfullt. Vi tar med matsäck och njuter av tystnaden - hör lite fågelskrik men sen är allt bara frid.....

/Britt-Mari Waijnstad

Smultronställe - och hat!



Hat, det är hemskt det! Ändå har jag varit hatisk på en person från 10-årsåldern och långt upp i åren! Här kommer förklaringen. Jag hade en morfar som var helt blind. Han kunde inte ens se om det var natt eller dag. En försommardag fick jag för mig att jag skulle plocka lite smultron åt morfar för han var mycket förtjust i sådana och själv kunde han ju inte plocka.  Jag visste var de fanns för jag hade hittat ett mycket fint smultronställe utmed den gamla landsvägen ned mot byn där morfar bodde. Jag plockade tre fina timotejstrån fulla med mogna, fina smultron och så gick jag vidare mot byn. På väg till morfar träffade jag min skolkamrat Olle som bodde granne med morfar. Olle höll på att leka med en kompis från Stockholm som hette Agne. Jag gick fram för att prata lite med grabbarna. Efter en stund kom Agne, helt oprovocerat, emot mig med en hotfull blick. Han rafsade med båda händerna  på mina smultronstrån så de blev alldeles förstörda. Mosade smultron ramlade runt om i gräset.

Jag blev naturligtvis förfärligt ledsen och ursinnigt arg. Jag tvärvände och sprang den gamla landsvägen hem över skogen. Där beklagade jag mig för min kära mor men hon hade inte tid att lyssna. Själv blev jag mer och mer hatisk på Agne och det gick inte över förrän många år senare.

En dag för några år sedan kom min gamle klasskamrat Olle på besök. Vi hade hållit kontakt med varandra sedan skoltiden. Han hade sällskap av en jämnårig man som presenterade sig som Agne. Jag studsade till direkt och undrade om det var samma Agne som var Olles gamla lekkamrat från skolåldern. Jodå, de hade känt varandra i alla år. Agne visade sig vara en mycket sympatisk och trevlig karl. Jag måste naturligtvis fråga om han kom ihåg incidenten med smultronstråna den där försommardagen men han hade inget minne av det. Han beklagade djupt det inträffade då i barnaåren och så sa något om: ”Det var det jävligaste”!

Föremålet från samlingarna är en liten korg, lämpligt stor att plocka smultron i.


Smultronställe - och dess motsats



Ett smultronställe är en liten plats där man kan sätta sig ner och plocka smultron, trä upp dem på ett strå. Ett barn eller barnbarn skall sitta vid sidan om och ögonen på den lilla skall lysa av förväntan. När strået överlämnats skall man höra lite smaskande ljud och så ”ett gräs till”. Då vet man att det var det rätta smultronstället.

För att äta ur en snuskburk, se bilden, skulle inget smultronställe göra det smakligare. Efter åtta dagar i djungeln med dåliga möjligheter att diska kan inga smultronställen göra det mer aptitligt. När man som ung scout var redo att sätta sig ner med morgongröten och upptäcker att det bara är klimpar och vätska, då fordras stor hunger för att tömma en tallrik. Hade gröten varit i en snuskburk i det militära skulle det ha varit intressant att höra gubbarnas kommentarer om kocken.

Eftersom jag gjorde min militärtjänst i marinen så intog vi alltid våra måltider på porslin och sittande vid bord i en civiliserad omgivning. Det civiliserade uppträdandet upphörde då det serverades lappskojs till lunch och ärtsoppa till middag och samtidigt blåste orkan eller en frisk bris i alla fall. Då hade nog snuskburken kunnat vara som ett smultronställe. Åsynen av sjösjuka sjömän kan absolut inte leda tankarna till smultronställen.


Smultronställe - En backe för rökstunder



Mormors väninna hette Greta och var i mina ögon mycket speciell, parant och vacker med svart hår, mörka ögon och mängder av klirrande, guldglänsande armringar. Mina morföräldrar bodde på landet och dit flydde hon från storstadens brusande liv. Björkbacken var hennes paradis, och mitt när jag hörde henne berätta om det glada livet. Hon låg där i gräset, viftande med cigaretten inskjuten i ett långt elegant munstycke. Kanske var detta av trä och lackat precis som det här, skänkt till museet av Cecilia Indebetou. 

Som ung hade tant Greta jobbat på Blanch`s cafe i Stockholm, också det ett smultronställe, åtminstone för gästerna. Interiören där var något alldeles extra med kristallkronor och mjuka mattor. Man kunde njuta av levande musik, läsa utländska tidningar och passas upp av kypare i frack.

Mer spännande i min smak var historierna från den arbetsplats hon fick senare - Kungliga Operan, huset för sammansvärjning och ond bråd död.  Först senare förstod jag att nuvarade operahuset, som ersatte Gustaf III:s skapelse, invigdes i slutet av 1800-talet.

Tant Greta berättade om gemenskap, slädpartier, kamratfester, dans, vackra kläder, operaföreställningar och stora primadonnor. Jag minns inte om hon själv kunde sjunga – hon sålde choklad uppe på 3: e raden!


Smultronställe - Nyköpings pärla



Den här skylten från år 1955 om ”Det vänliga museet” är sannolikt tillverkad av Uno Johansson. Han var vaktmästare på Nyköpingshus från 1947 fram till 1980-talet. Hans hustru Ing-Britt jobbade som vakt i Kungstornet och familjen bodde i Gäldstugan på slottsområdet.

De bodde och verkade alltså i Nyköpings verkliga smultronställe, som året om lockar både dess invånare och utsocknes. En underbar pärla med en spännande historia, sköna vallar och årliga aktiviteter som Valborgsfirande, skolavslutningar, Gästabudsspel och jazzfestival. Egentligen borde området kunna utnyttjas ännu bättre i den näringsverksamhet som alltmer bidrar till bruttonationalprodukten, alltså turismen. Dock finner jag det en aning egendomligt att staden marknadsför sig som ”Gästabudsstaden”, som ju åtminstone för den historiskt någorlunda bevandrade antyder att här blir man kastad i en fängelsehåla och svälter ihjäl.

Ett besök i Kungstornet ger ett litet smakprov på vad som tilldragit sig i vår stad och bygd. Men tyvärr har frågan om ett nytt, betydligt större och för staden värdigt museum dragits i politisk långbänk. Nu sägs att ett sådant – i nära anslutning till Nyköpingshus -  ska stå inflyttningsklart år 2014. Dit ska då även samlingarna i Raspen flytta, dvs det föremålsarkiv som inspirerar oss seniorer till denna blogg.

Det blir nog bra. Vi får hoppas att det också blir ett vänligt museum och därmed ett nytt smultronställe.


RSS 2.0