Snickarboden: Där kände jag mig aldrig hemma

 

 

Enligt beskrivningen är det här en dubbelsidig hyvelbänk av trä, med skruvstycken på alla sidor. Den är avsedd för två elever och kommer från den anrika, nedlagda Sigridslundsskolan i Årdala, Flens kommun. Samlingen med skolinventarier kom till museet som gåva 2012.

 

Som barn hade jag tillgång till en stor snickarbod inrymd i en gammal ladugård. Här fanns det mesta för den lille amatörsnickaren. Virke, verktyg, spikar och skruvar etc fanns i riklig mängd. Nog hände det att jag försökte få till någon enkel båt för forsfärder i bäcken. Men dessa lekar var inte alls lika kul som fotboll och andra idrottsaktiviteter.

 

I den folkskola som jag började 1952 fanns träslöjd på schemat från årskurs 3. Dessa lektioner gillade jag inte. Lärarna upptäckte snabbt att jag inte var särskilt praktiskt lagd. Jag var inte  motiverad att utveckla min begränsade förmåga och lärarna  var nog inte heller särskilt angelägna att stimulera mig till stordåd. Att känna att man hade ”tummen mitt i handen” var inte kul. Tur då att skolarbetet i övrigt fungerade bra.

 

Ett positivt minne från träslöjden är dock uppgiften som eldvakt. Slöjdsalarna låg i separata byggnader utan centralvärme. Vintertid skulle kaminer ge den värme som fordrades för att barn och lärare skulle kunna arbeta. När det var min tur att svara för uppvärmningen var jag upprymd. Tänk er själva, en pojke i tioårsåldern som befrias från det vanliga skolarbetet en hel förmiddag!  Med ansvar för att hålla fyr i ett antal kaminer för att lärare och kamrater ska få en anständig arbetsmiljö. Det var stort och ansvarsfullt! Och något som folkskolans flickor blev blåsta på. De fick vackert hålla sig till syslöjd.

 

 
 

Snickarboden: Skave

 

 

Ett nytt ord fick jag lära mig idag. Det var ett intressant verktyg jag hittade. Nog såg det ut som ett verktyg att gröpa ur en skål med. Men se det var ett gammalt skavjärn från 1918 som användes att ”skava” ur takrännor ur en stock. Det har en egg som är böjd och som på så vis gör en jämnt urgröpt ränna för vattnet att rinna ner i från taket.

 

Sen kom plåtrännan och numera har man ofta lätta underhållsfria plastrännor. Den lilla kolonistugan jag köpte 2010 på hösten fick ny rödfärg och vindskivorna målade i svart. Och sen som pricken över i, helt nya fina svarta takrännor och stuprör. Det var inget stort jobb och jag klarade det mesta nästan själv. Nu har jag bytt upp mig och har åter framför mig att byta rännor och rör till den här sommaren på den nya stugan.

 

Ängstugans koloniområde utanför Bryngelstorp i Nyköping är ett härligt ställe att bara vara på. Supa in härlig sjöluft och rensa lite ogräs. Sen är det så finurligt att regnmolnen går sällan ut längre än till Humlan/Tempo. Där stannar man cykeln och köper sig en glass och åker sen  ut dit och njuter. Ja, nog längtar man till sommaren.

 

För några år sedan fick jag den smarta idén att jag skulle lära mig lite träslöjd eftersom jag aldrig fick tillfälle i skolan. Där var syslöjden allenarådande för flickorna. Jag anmälde mig till en kurs i Vrena skolas fina slöjdsal. Mycket lärorikt och kul, men oj så svårt att få till kanter och laskar eller vad det nu hette. Nu blir allt vid kolonin lite provisoriskt som man säger, men jag är glad ändå.

 

I blodet borde rinna lite kunskap då jag har haft snickare i släkten på min farfars sida i många generationer från 1800-talets början. Men det har nog tunnats ut med mycket annat, siffror och sånt som jag jobbat med genom åren.

 

 

 


Snickarboden: En oumbärlig maskin - symaskinen

 
 
 
Dagens tema var snickarboa och för mig blir det en inre bild av hur symaskinen varit
min familjs försörjning i många år. I Raspens lokal finns en vacker symaskin av märket Triumph. Det är en leksaksmaskin, men går likväl bra att sy med, det fungerar perfekt enligt museets noteringar.

Symaskinen är en av de äldsta hushållskapitalvarorna. Redan 1830 fick en fransk skräddare vid namn Bartholome Thimonnier ( 1773-1857) första patenten på en entrådig kedjesömsmaskin.
1846 fick Elias Howe patent på symaskinen som hade både över och undertråd och var försedd med en skytel med öga- detta uppmärksammades av  Beatles,  när de gav ut LPskivan Help.

I början av 1900-talet så kom den första eldrivna symaskinen, först användes
den i industrin men senare kom den att bli vanlig i våra hem. Min symaskin är en viktig maskin i mitt liv. En maskin som syr ett antal olika stygn och som gör att jag lätt kan ändra sy / ändra kläder eller fålla  ett par gardiner. Har tom en maskin som både kastar och skär kanterna när man syr en sk overlook maskin. Tänk om mina förfäder skulle se mina maskiner och vad de kan användas till....

Min pappas morfar var skräddare, först i Stockängen som ligger i Västra Ny utanför Motala-där sydde han på en gammal trampmaskin och försörjde sin familj. Med sin första fru fick han 6 barn-frun dog sen i barnsäng. Då flyttade han med alla barnen till Linköping, gifte sig med sin avlidna frus
syster och fick ytterligare 4 barn. Han fortsatte sitt yrke och nu som Stadsskräddare i staden.

Hur min pappas morfar lyckades med att försörja sig som skräddare i Stockängen,
är för mig en gåta-långt ute på landsbygden och med stora skogar runt om det
lilla huset-lyckades han få kunder så familjen hade mat för dagen.

Min mormor som var så viktig i mitt liv använde också symaskinen för att klara
sin försörjning - hon arbetade extra med att sy kragar som frisörerna använde
för att skydda sina kunder när de klipptes.

Efter långa arbetsdagar inom Tobaksmonopolets tunga industriverksamhet satte
hon sig vid symaskinen och sydde kragar-allt för att få pengar till familjen då
det var knappert rent ekonomiskt. Det var i början av 1930 ganska vanligt med hemsömmerskor-idag finns det inte så många utan det är stora industrier som syr våra kläder och textila inredning.
Hela mitt liv så har tyg, färg och form varit viktiga ingredienser och vem vet
det kanske ligger i mina gener??

Tror det är dags att ta fram min symaskin och njuta lite av den härliga känslan
att skapa något med hjälp av min maskin-bara för mitt nöjes skull!
 
 
 
 

Snickarboden: Kunskapen som sitter i händerna

 

 

Hyveln är ett av de viktigaste verktygen i en snickarbod vars främsta användning är att jämna till ytor. Hyvlar används när den ojämna eller utskjutande delen är mindre än vad som är praktiskt att ta bort med en såg eller annan kapningsutrustning, men är större än vad som är praktiskt att slipa bort med en fil eller ett sandpapper.


Snickarbodens hyvlar kan vara många och bildens hyvel är bara en av dem som kan förekomma. I Wikipedia räknar jag till nitton olika hyvlar med mycket varierande namn och användningsområden, alltifrån falshyvel till stöthyvel. Det roligaste namnet har en liten putshyvel – simsgroda – som används när man behöver komma åt innerhörn av snickeridetaljer.


Oxhyveln är ett handverktyg med dubbla tvärställda handtag som är avsedd att föras av två man som sitter mitt emot varandra där den ene skjuter på och den andre drar och användes före maskinhyvlarnas tillkomst vid planhyvling av virke inom möbelsnickeri, båtbyggeri och vid golvläggning.


Hyveln, gjord för att skötas av fyra händer, vittnar om den tid då den tillverkades, om sina brukare och om sitt sociala sammanhang. Vilken tyst och handlingsburen kunskap fanns i dessa händer?
Ofta förvaras kulturhistoriska föremål på museer vilket innebär att de är skyddade av lagar och förordningar. Idag kan vi validera tyst kunskap men hur vårdar, upprätthåller och säkerställer vi kunskapen om de handlingar och processer som skapat det materiella kulturarvet? Föremålet är ett konkret minne av gångna tider, men vad som kan uttydas av det beror i stor utsträckning på vilken kunskap och förförståelse betraktaren har.


Ordet hyvel kommer, liksom de motsvarande orden på danska och norska, från medellågtyska hovel eller hövel men ursprunget till ordet är ovisst.

 

 

Snickarboden: Tumstocken är viktigast!

 
 
Astrid Lindgrens Emil sitter och täljer i snickarboa, gubbe efter gubbe... Kanske kunde han också göra ett nyckelskåp. Den svenska idéen om att införa träslöjd i skolan infördes på 1870-talet, då enbart för pojkar. Hundra år senare med skolreformen Lgr 69 fick också flickor välja olika trämaterial att såga och skruva i. Ämnet är viktigt också idag. ”Den hand som arbetar skapar en hjärna som tänker”, sa möbelkonstnären Carl Malmsten så klokt.
 
För att göra riktigt fina slöjdalster behövs idéer, lust och handlag, men också en tumstock, ett genialt redskap. Uppfinnaren var ingenjören Karl-Hilmer Johansson Kollén, som 1883 grundade Svenska Mått- och Tumstocksfabriken, idag Hultafors AB. Hans produkt var riktigt klurig, inte minst graderingen. På ena sidan gick den från vänster till höger, på andra sidan tvärtom. Och med angivna tum och millimeter blev det lätt att mäta rätt, särskilt som en ledmekanism i stål gjorde tumstocken både led- och vikbar. Den s k meterstocken på bilden är tillverkad 1925 och har använts i slöjdsalen på Sigridslunds skola i Flen. Materialet är trä, troligen oxel. Efter 1960 görs tumstockar i glasbjörk eller i aluminium och glasfiber.
 
 
 
 

Snickarboden: Där leksaker tillverkades

 

 

Det fanns en snickarbod i mitt barndomshem. Långt tillbaka i tiden utnyttjades snickarboden också som tvättstuga för längst in i boden fanns ett gjutet sluttande cementgolv och ett plåtskott hål i väggen för ett rökrör från en pannmur som stod där fram till tidigt 1940-tal. I snickarboden fanns en enkel hyvelbänk och en massa roliga verktyg såsom handsågar, hyvlar, yxor, borrar, hammare, tänger och tvingar. Det föremål jag valde i museets samlingar är en gammaldags tving gjord i trä med gängad skruv för limning och infästning av olika arbetsstycken. Tvingen är skänkt av Anna Britta Carlsson i Nyköping. Jag har faktiskt några trätvingar av exakt samma typ som den på bilden ovan.

 

Jag var ofta i snickarboden och grejade. Där tillverkade jag mina lådbilar och mina slangbellor. En och annan pilbåge blev också tillverkad där av en smäcker enstör till båge och ett hampsnöre till sträng. Virke till pilarna tog jag från gamla tiders sockerlådor som jag klöv fram smala ribbor av och spetsade. Det fick inte vara tvärträ i pilarna. Att jag fick hålla på med sådana farliga lekar berodde väl på att jag var ensambarn varför risken för olyckor var liten.

 

Jag har ett efterhängset minne av att någon – jag tror det var min kära mor som berättat om en osannolik händelse i samband med den snickarboden. En varm sommardag i början av 1930-talet kom det en liten tromb över gården som ställde till en massa besvär. Det fanns en så kallad isdös utanför snickarboden d v s en hög med stora isbitar tagna i den närbelägna sjön och övertäckt med sågspån. Dörren till boden stod tydligen öppen för tromben kom farande och tog sågspånet från dösen och kastade in det i snickarboden.  Sågspån hör väl snickarbodar till med det här blev väl mycket. Det tog en bra stund för far min att ösa ut all sågspån och städa upp i snickarboden.

 

Snickarboden finns fortfarande kvar och den enkla hyvelbänken också. Mina barnbarn använder den numera som lekstuga.

 

 

Snickarboden: Borrsväng – före borrmaskin och skruvdragare

Seniorbloggen har fått ytterligare en ny skribent, Tommy Dahlgren! Vi hälsar Tommy varmt välkommen till seniorbloggsredaktionen och nedan finner ni hans första inlägg i bloggen.
 
 

 

 

Framför mig ligger en ”borrsväng” av björk. Den är helt tillverkad i trä och vackert utsirad med stjärnor – gjorda med brännjärn. Det är tydligt att denna borrsväng är hemmagjord och enligt dokumentationen kommer den från Lunda socken utanför Nyköping.

 

Vid träarbete har det alltid funnits behov av att göra hål och att foga samman delar ( ex vis med skruv). Det föll sig säkert naturligt att utveckla olika typer av verktyg, som underlättade arbetet.

 

Tidigt användes en sk Navare – egentligen bara en borr med ett vågrätt handtag, som gav  kraft att vrida borren för hand. För att få ännu bättre kraft och precision i arbetet utvecklades borrsvängen, som är ett C-format verktyg med en bröstplatta. Genom att trycka bröstet mot plattan och vrida ”vevdelen” orkade man borra hål med större diameter och hade också bättre kontroll över borrningen.

 

Borrsvängen utvecklades naturligtvis vidare jämfört med ovanstående tidiga exemplar. Idag kan vi köpa den huvudsakligen tillverkad i stål och med en bättre fästanordning för borren i form av en så kallad chuck. Det går dessutom, att på mekanisk väg växla rotationsriktning på en del nyare borrsvängar.

Olika typer av borrar och mejslar gick redan tidigt att fästa i borrsvängen.  Det fanns skedborrar, spiralborrar och skruvmejslar av olika storlekar – beroende på arbetsuppgiftens art och krav.

 

När mindre borrdiametrar skulle användas och speciellt när det var trångt behövdes en sk ”Drillborr” där man istället via en vinkelväxel kunde driva borren med ett kugghjul, som snurrades för hand. Steget var inte så långt till, att därefter utveckla vår tids batteridrivna borrmaskiner och skruvdragare.

 

Som liten såg jag ofta min far, som hade arbetat många år som möbelsnickare, använda borrsvängen. På den tiden fanns snickarbodar eller hobbyrum i källaren på många hyreshus.

 

I vårt hobbyrum tillverkade min far bland annat de möbler och  köksinredningar som behövdes samt till och med en träbåt. ”Behövs något får man tillverka det själv”.

 

När vi idag ser alla vackra gamla möbler och andra gamla föremål i trä, så kan man inte annat än förundras över den hantverksskicklighet som fanns - att med relativt enkla handverktyg skapa så fina föremål.

 

 

Snickarboden: Absolut inte mitt hobbyrum

 

 

Min gamla slöjdlärare måste rotera som en fläkt i sin grav om han skulle få reda på att jag skulle skriva något om snickarbon. Han påstod att jag inte fått tummen mitt i handen utan tummarna. Vad han nu menade med det? Den första saken vi skulle göra i träslöjden var en blomsterpinne, vi hade ingen metallslöjd och pojkar höll absolut inte på med någon textilslöjd. Det är tur att vi inte hade textilslöjd för då hade jag nog varit intrasslad eller än värre insydd. Den här fyrkantiga blomsterpinnen höll jag på med en hel termin. Terminen därefter skulle jag tillverka en rund spetsig planteringspinne. Den blev inte cirkelrund utan oval. Det ovala svängde sig som en spiral över hela pinnen. Spetsen hamnade lite, kanske ganska mycket, vid sidan om mitten på pinnen. Denna lärare påstod vid ett tillfälle att jag inte skulle kunna slå ner en spik i en sandhög utan att kröka spiken. Det enda jag tillverkade i slöjden som inte lockade till skratt och elaka skämt var en nötskål i bok. Denna skål gjorde att jag fick betyget B+ vid terminens slut.

 

 

Mina fadäser i och omkring snickarbon har fortsatt. När vi skulle välja ett föremål från Raspens samlingar var det dags igen. Jag valde en hyvel. Jag var stolt över att jag trodde mig veta att det var en rubank. När jag fick dokumentationen om hyveln så står där, ”hyvel med rundad basyta”. Till vad använder man en hyvel med rundad basyta? Läraren jag hade i slöjd skulle nog ha sagt. ”Han kan inte ens ta fram en riktig hyvel, Det är nästan att jag tror att han hade en hyvel med rundad basyta när han gjorde sin planteringspinne.”

 

 

RSS 2.0