Snilleblixt: är sällsynta

 

Den illustration som jag fått till ämnet ”Snilleblixt” är en Appledator. I det fallet är datorn inte snilleblixten utan sättet som man kunde starta programmen på. På en ”riktig PC” var man på den ”gamla goda tiden” tvungen att skriva långa och krångliga instruktioner. På Mac:en klickade man på en Ikon med musen, och så var det klart. Trots motstånd från Big Blue och andra tillverkare så har alla PC idag Mus och Ikoner.

 

En snilleblixt får inte förväxlas med en aha-upplevelse. De flesta aha är bara en bekräftelse på andras snilleblixtar. En lidnersk knäpp är inte en snilleblixt. När gossen Lidner vaknade en morgon knäppte det till i huvudet på honom. Efter knäppen hade den tidigare dumskallen blivit en intellektuell bjässe. Men det var inte en snilleblixt, det var bara en knäpp som ingen annan hörde. En gång har jag blivit beskylld för att ha fått en snilleblixt. I så fall var det den långsammaste blixt som funnits. Tankarna hade funnits i huvudet länge och inte blixtrade det när tankarna blivit ordnade.

 

Jag skulle vilja veta, finns det något som är ett resultat av en snilleblixt utan föregående tankeverksamhet?

 


Snilleblixt: redskap för potatisätare

 

Ytterst få svenskar skalar numera potatis med en vanlig kökskniv. Allehanda Uppfinnar-Jockar har ägnat tankemöda åt att ta fram ett alternativt redskap som på bästa och enklaste sätt hjälper till att befria vår vanligaste rotfrukt från sitt ”omslag”. Resultaten (och de är många och skiftande) kan bland annat studeras på sommarens marknader, då munviga försäljare försöker övertyga presumtiva köpare om sin produkts förträfflighet.

 

    Men det är nog svårt att överträffa den ledade potatisskalaren ”Jonas”, sedan årtionden producerad i trakterna kring Värnamo efter en (som det påstås) kanadensisk idé. Vem som ska ges äran för denna snilleblixt är alltså oklart.

 

   Vi som är vana vid och gärna använder Jonas känner oss hjälplösa när något annat redskap sätts i händerna på oss. Vi tillhör dock ingen majoritet av jordens befolkning. I en stor del av världens länder har ju andra grödor än potatis ställning som basmat.

 


Snilleblixt: ett mångfasetterat begrepp

 

 

Som normalbegåvad individ är det inte så ofta man kommer på något som skulle kunna betecknas som en genialisk idé – en snilleblixt. Inom det tekniska området är det definitivt kört. Här ligger jag långt ifrån alla strålande idéer. Men det fordras å andra sidan inte så mycket förrän en känsla av självbelåtenhet uppstår. Att följa en tydlig instruktionen, vilket leder fram till en framgångsrik skrivarinstallation, är ett exempel. Ett annat exempel är ett väl genomfört glödlampsbyte. Nej, mina självupplevda snilleblixtar är i sanning ovanliga. Någon enstaka gång kan jag få till en muntlig eller skriftlig formulering som inte är så tokig. Men knappast några entydiga snilleblixtar.

 

Blixtlåset är definitivt ett resultat av ett antal snilleblixtar. Med början 1851 (amerikanen Elias Howe) utvecklades denna uppfinning successivt. Ett par svenskamerikaner – Peter A Aronsson och Gideon Sundbäck – förbättrade tekniken. I de första blixtlåsen sydde man fast en häkta i taget i tyget – en synnerligen tidskrävande process – men år 1913 tog Sundbäck patent på sin mer avancerade variant, där häktorna fästes på två tygstycken som man sedan kunde sy fast på tyget. Amerikanska soldater gjorde Sundbäcks "lightning fastner" populär under Första världskriget eftersom det användes i sovsäckar, flygvästar och overaller. Först omkring år 1930 blev det vanligt med blixtlås i kläder i stället för knappar.

 

Bildens blixtlås är en ovanlig modell från ca 1910. Det är enligt beskrivningen ”en sömförslutare i beige bomull med haksystem som knäppning”. Gåva från nedlagd sybehörsaffär (Leck's Textil) i Gnesta.

 

Slutligen ett intelligent barns något annorlunda syn på begreppet Snilleblixt. En 5-årig lillasyster Lovisa frågade sin 7-årige storebror till råds. "Men Ludvig vad är egentligen en Snilleblixt"? Storebror tvekade en sekund men ville naturligtvis leva upp till sin roll som den äldre och mer lärde (han är ju trots allt skolpojke) och svarade lite tvekande:

 

"Ja, jag är inte helt säker men jag tror att det är en blå lysande fluga med en gul blixt på magen"...

 


Snilleblixt: efter utspillt badvatten

 

Archimedes är inte världens enda ”streaker”, men säkert den gladaste. Helt naken med tvållödder på kroppen sprang han ut på gatan, högt ropande Heureka – jag har kommit på det! Därmed tillkännagav han en av vetenskapens mest berömda principer, sin egen, om att ”en kropp som sänks ner i en vätska förlorar lika mycket i vikt som den undanträngda vätskemängden väger”. Knepigt? Plocka fram dina gamla skolböcker!

 

Allt började med att kung Hieron av Syrakusa ville ha hjälp med att mäta guldhalten i en krona. Archimedes, grekisk fysiker, matematiker och uppfinnare, funderade och grubblade över hur detta skulle gå till. Tankarna malde också när han senare skulle ta sig ett bad. Han steg ner i karet, såg vattnet svämma över och fick sin berömda snilleblixt!

 

Om Archimedes badat i det stora kärl som syns på bilden hade han kommit ut på gatan lugn, sansad och med kläder på. Urklivningsproceduren hade dämpat hans spontanitet. Det här föremålet har troligtvis använts i medicinskt syfte, t ex vid behandling av hudåkommor. Karet är tillverkat i koppar och från 1700-talet. Denna slutna ”skomodell” användes ibland hos rikt folk, de enda som vid den här tiden tvagade sig nedsänkta i vatten. De kunde ta emot besökare utan att behöva bjuda på nakenchock.

 


Snilleblixt: Brinnande sticka

 

En solskenshistoria av stort mått skapades med upptäckten av den ynka lilla tändstickan. Med ett lätt drag uppstår på ett ögonblick den tändande gnistan.  Ligger en snilleblixt bakom eller var det resultat av en långvarig enträgen försöksperiod - jag vet inte säkert. Bakom idéerna fanns nog i alla fall snillen.

 

Att åstadkomma värme och hjälp vid matlagningen var från början både tids- och teknikkrävande. Ända in på 1800-talet fick man använda stål, flinta och fnöske för att göra upp eld. 1830 uppfanns den så kallade fosforstickan, som dessvärre under oturliga omständigheter kunde självantända om de råkade gnida mot varandra. 14 år senare kom kemisten Gustaf Erik Pasch fram med säkerhetständstickan, den som finns än idag och som tar fyr först mot det speciella plånet på förvaringsaskens utsida. Men trots detta - många olyckor, för att inte säga katastrofer, har orsakats av den lätthanterliga stickan, då barn exempelvis har tuttat på något. Jag ryser över tanken på vad jag själv gjort!

 

Askarnas etiketter skulle locka till köp och en av de mest välkända blev den svenska Solstickan, designad av Einar Nerman 1936. Solen och pojken har exporterats över världen. En annan som syns på bilden ville med en slående utformning visa att tändstickan, denna revolutionerande upptäckt, förenklade vardagen högst påtagligt. Nu kunde man simma lugnt likt den vita svanen!  Under fågeln ligger Amerikalinjens ångfartyg - passagerare kunde tända sina rökverk utan bekymmer. Askarna är hemtagna som souvenirer från en Amerikaresa 1955 och är tillverkade av Novaco Fabriks AB fem år tidigare. Givare till museet är Anna Johansson, Nyköping.

 

Redan i mitten på 1900-talet kom gaständaren som underlättade ännu mer, inte minst för rökare, förutsatt att den innehöll nog bränsle. Det finns numera gaständare för hushållens behov och enligt tillverkarna är de påfyllbara. Men verkligheten är en annan, påfyllning är svårt och produkten blir i stället en engångspryl - alltså inget snilledrag. Tändstickan av aspträ är miljövänlig och står sig bra än idag.

 


Snilleblixt: med gamla anor

 

 

Säkerhetsnålen har gamla anor. Redan de gamla grekerna och egyptierna använde sig av den, då framför allt som en fibula (dräktspänne). Enligt Wikipedia tror man att de första säkerhetsnålarna såg dagens ljus runt 2000 år f. Kr.

 

Fjädern på säkerhetsnålen, den lilla öglan där man viker själva nålen, uppfanns av amerikanen Walter Hunt (1796-1859) och patenterades år 1849. Detta var verkligen en snilleblixt! Hunt hade en skuld på 15 dollar men hans långivare, företaget W. R. Grace and Company, erbjöd sig att skriva av skulden om de fick rättigheterna till alla former som Hunt kunde böja en ståltråd på. Det tog tre timmar för Hunt att bli av med sin skuld. Han fick bara 400 dollar för patentet. Den cirkelrunda öglan har som funktion att fjädra ur så att nålen inte kan lossna ur sitt fäste, något som alltså varit ett problem i nästan 4000 år.

 

Jag funderade på om jag själv har kommit på någon snilleblixt. Några gamla idéer minns jag men särskilt snillrika har de inte varit. En gång fick jag en idé om att bygga ett slagnät för hare. Jag gillrade upp en nätklädd tung träram vid ladugårdsväggen och fixade till ett som jag tyckte snillerikt giller. Jag lade en hötapp som bete under nätet och sedan var det bara att vänta. Min tio år äldre bror Arne som var mycket kunnig med jakt fick se min skapelse. Oj, vad han skrattade! Naturligtvis fick jag ingen hare.

 

Mina försök att konstruera en lingonrensare blev inte heller särskilt lyckade. Jag snickrade till ett galler som jag satte fast lutande på ett litet bord. Så tog jag mammas dammsugare och kopplade slangen på blåssidan. Slangen satte jag fast under gallret så att det blåste åt rätt håll. När jag tömde de orensade lingonen i gallret så flög inte bara blad, barr och kvistar – nej även lingonen flög. Som tur var höll jag till i snickarboden som jag sedan fick städa omsorgsfullt.

 

Min första snilleblixt fick jag när jag var åtta eller möjligen nio år. Mor min kom med förslaget att jag skulle lära mig virka grytlappar för då kunde jag ge min rara mormor ett par sådana i present. Jag virkade med stor iver i grovt bomullsgarn och tyckte det var riktigt roligt. Mamma tyckte dock att grytlapparna blev lite ojämna i kanterna. Då kom jag med min snilleblixt: ”Det gör inget, mamma, för jag klipper dom jämna sedan”.

 


RSS 2.0