Sommarminne: från Vinön

 

 

En vacker dag i början av augusti gjorde särbo Eva och jag en minnesvärd utflykt till Vinön i Hjälmaren. Nog hade jag åtskilliga gånger sett vägvisningen till Trafikverkets färja när jag passerat Hampetorp på väg 52. Men inte hade jag en aning om vilken pärla jag undvikit att besöka.

 

Efter att ha parkerat bilen vid Hjälmarstranden gick vi ombord för en färd på ca 5 km/25 minuter ut till ön. Tidsmässigt en rejäl överraskning för en illa påläst geograf, som hade trott att ön är belägen helt nära fastlandet. Vid ankomsten hyrdes fina cyklar för lite sightseeing runt ön. Det blev en kort tur till badet, en liten rundtur och avslutande långlunch med fisksoppa på Värdshuset. Soppan var mycket läcker med primörer som gös och kräftor från den närbelägna sjön.

 

När vi återvände till fastlandet på eftermiddagen hade kunskaperna om den intressanta Vinön förbättrats. Tur förresten att bilen lämnats i Hampetorp. Annars hade det blivit väntetid för bilplats på färjan.  
Några fakta om Vinön: 4,5 km2 yta, 10 km i omkrets med drygt 100 bofasta invånare (ca 300 i början av 1900-talet). Odlingar av bl a potatis och gurka samt fiske av gös, kräftor och ål ger sysselsättning liksom servicejobb som genereras av turistströmmen. Gösen har för övrigt internationell miljöcertifiering.

 

För en skyltnörd som undertecknad var bygatans vägvisning till fiskhandlaren ett givet fotoobjekt. Jag missar sällan att trycka av mobilkameran när jag ser skyltar med humoristisk knorr.

 

 

Sommarminne: Fisketur med Qurre

 

 

Den 1 juni i år fick min fru och jag besök av våra bästa vänner Ingrid och Qurre. Vi skulle fira Qurres 75-årsdag genom att se ”Peter Carlsson och Blå grodorna” på Culturum i Nyköping. Efter den fantastiska föreställningen åt vi en härlig laxmiddag här i vårt torp i skogen. Vi bestämde oss för att ge oss iväg på en fisketur dagen efter. Qurre hade aldrig varit intresserad av fiske förut men nu var han eld och lågor. Tillsammans med tre av våra barnbarn gick vi till vår lilla skogstjärn. Barnbarnen metade upp tre abborrar och jag, som fiskade med spinnspö, fick en gädda på tre kilo. Gäddan högg strax utanför badbryggan och jag trodde att jag hade fått bottennapp. Jag ropade högljutt på hjälp att få upp den väldiga fisken men hon var för stor för att Qurre skulle kunna ta den i håven. Jag var tvungen att släpa upp gäddan på den sluttande berghällen vid bryggan och lyckades få henne upp ur vattnet innan hon lossnade från draget. Vilken lycka!

 

Där vid stranden fick jag syn på en trollslända som just krupit ut ur sitt larvskal. Sländan hängde i ett grässtrå med de fuktiga vingarna utsträckta i linje med kroppen. Efter några minuter fällde hon ner vingarna i rätt läge och snart började de darra, först långsamt och sedan allt snabbare. Qurre, barnen och jag studerade händelseförloppet med stort intresse. Larvskalet låg under trollsländan i gräset. Efter en stund hade vingarna torkat och sländan for snabbt iväg på sin första flygtur. Vi var alla förundrade och Qurre han var hänförd.

 

Den 8 juni ringde vår vän Ingrid och berättade att hennes Qurre helt plötsligt gått ur tiden. Dessa dagar blev vi brutalt påminda om hur livet växlar – hur det kommer och hur det försvinner.  

 

 

Sommarminne: En historia om Svarta Björn

 

 

En gång om året klär sig alla stadens kvinnor i långa svarta kjolar, berättar servitrisen på restaurangen Rallaren i Narvik, när vi möter henne under sommarens Lofotenresa. Vi hedrar minnet av Svarta Björn!

 

  Så berättar hon om en ung mycket speciell kocka och hushållerska som under slutet av 1800-talet deltog i byggandet av Malmbanan/Ofotbanen mellan Kiruna och Narvik. Då var det ovanligt med kvinnlig arbetskraft i en sådan här mansdominerad miljö.

 

  Bakom smeknamnet döljer sig norskan Anna Rebekka Hofstad, som var mörk och stark och dessutom lång, vacker och intelligent. Hon stod för maten, ordnade sängplatser, tvättade, bar vatten, skaffade bränsle och skötte många andra tunga sysslor.

 

  Anna blev inte gammal, bara 23 år. Enligt vissa källor råkade hon i gräl med en annan kocka och dödades med en klädstöt. Andra menar att tuberkulosen tog hennes liv. I Norge tvistas det också om huruvida Anna var en ”gledespike”, alltså prostituerad, eller inte.

 

  Hur som helst, Svarta Björn blev en ikon som fått många efterföljare ända fram i vår tid. Sedan 1959 ges titeln till någon som gjort banbrytande insatser i arbetslivet eller inom kulturen och på restaurang Rallaren kan man se de moderna ”björnarna” inom glas och ram.

 

  Trätåget på bilden har inget med gammalt banarbete att göra men nog kan det väl påminna om järnvägens tillblivelse? Leksaken är från ”Klockberget”, Nyköpings första kommunala förskola, som startade 1954, samma år som tågsträckan Järna – Nyköping fyllde ett år.

 

 

Sommarminne: Tombola och Fru Fortuna

 
 
Så var då högsommaren över och hösten är här med klar härlig luft! Tänk, en ny "termin" då jag får träffa Seniorbloggarna och Sörmlands museums personal - en stor förmån!

Första temat var: Sommarminne och jag tyckte min hjärna var tom - men väl ute i den stora A-hallen i Museets förråd såg jag en grön fin tombola! Den väckte förstås en massa minnen - både från sommaren som gått men allra helst från min barndom.

Tombola är ett lotteri som består av en roterande cyliderformad trumma. Trumman är försedd med en vev som man roterar så att de hoprullade lotterna blandas. I själva trumman finns en lucka som man kan öppna. I luckan sticker köparen ner sin hand och hoppas på tur. Som vanligt är det många fler nitlotter än vinster - men har man tur så...... kanske man vinner en chokladkaka eller två!

Varje sommar tillbringade jag som barn hos min mormor och morfar på landet - ja det är inte landet idag utan Vårbygård! Då när jag var liten på 50-talet gick vi till bonden och hämtade mjölk i en kanna - där löper nu E4 fram och bilarna körs i ett rasande tempo.

När det var midsommar så samlades alla som kunde ute på en äng och plockade blommor till midsommarstången. Självklart var det dans runt stången och en massa lotterier. Där stod det damer och herrar från de lokala föreningarna och vevade på tombolan. Mina syskon och jag fick köpa lotter men vi vann nog inte så mycket....

När jag sen blev äldre så hade mina föräldrar en stuga utanför Björnlunda och då upprepades nästan samma Midsommarfirande som vi haft hos min mormor - skillnaden var att nu var mina barn små och var hos sin mormor... Traditionen rullar vidare och idag är det jag som är mormor och springer runt kring midsommarstången. Hoppas på tur och köper lotter tillsammans med mina barnbarn i den snurrande tombolan... Med spänning öppnar barnen sina lotter och hoppas att Fru Fortuna är med oss!

 

Sommarminne: Tarzans badbyxor

 

 

Härlig värme och strålande sol har lockat många till badstränder och pooler sommaren 2013. Modet tycks ha föreskrivit att manliga badare i de flesta åldrar ska bära knälånga byxor i vattnet.

 

  För 50-60 år sedan hade detta klassificerats som klädsim vid prov för simmagistermärket i brons, silver eller guld. Då var det i stället Tarzanbyxor som gällde för praktiskt taget alla av manligt kön. Triangelformade tygstycken av bomull, sammanhållna på sidorna med knytbara resår- eller bomullsband. Den riktigt djärve hade förstås valt leopardmönster, men det fanns även enfärgade byxor i bland annat blått, rött och grönt.  Knytanordningen var inte helt pålitlig, särskilt inte vid dykning från något högre höjder. Det kunde hända att byxorna åkte ned till fotknölarna.

 

   För 1940-talets pojkar var sim- och filmstjärnan Johnny Weismuller synonym med Tarzan. Hans hjältedåd i djungeln, iförd badbyxor, tog vi entusiastiskt till oss. Inte tänkte vi på att det kanske var en mycket tidig form av produktplacering i filmerna som gjorde att Tarzan-byxorna erövrade världen. 

 

  Ibland badade vi dock utan dessa byxor. Det kallades att Almkvista, ett uttryck som lär anspela på en professor Johan Almkvist, född 1869, som var en på den tiden känd så kallad naturist. Han förekom emellertid inte på någon matinéfilm.

 

 

Sommarminne: Födelsedagskryssning

 

Denna sommar, 2013, kom barnbarnet Kalle och jag underfund med att vi tillsammans skulle fylla 100 år. Detta måste ju firas. Kalle tyckte det skulle vara kul att kryssa till Tallinn. Kallelse gick ut till släkten och alla tyckte det var en fin idé. 2 augusti åkte vi iväg. För att inte det äldsta födelsedagsbarnet skulle bli sjösjuk såg havets gudar till att Östersjön var platt som en pannkaka. Tallinns gamla stad kan jämföras med Stockholms. En gång för länge sedan var Tallinn en av Sveriges storstäder. Att göra en sådan här kryssning tillsammans med släkten kan rekommenderas. Bra på alla sätt, man trivs och får ha människor omkring sig som man tycker om, Man slipper att beblanda sig med en massa okända när man vill ha sällskap. Gemensamt födelsedagsfirande är också en bra idé.

 

Jag hoppas att Kalle tycker att det här var ett fint sommarminne. Om två år fyller Frida och jag 100 tillsammans man skulle kanske kunna göra en ny kryssning. Jag får väl fråga Frida.

 

Båten på bilden gjorde Kerstin Linds pappa åt sin dotter. Kerstin fick båten 1940. Båten är gjord i ett trästycke som gröpts ur. Däcket är gjort av masonit. Kerstin lekte med båten under somrarna när hon bodde på Källskär. Den här båten är en fin ersättning för färjorna som går till Tallinn. Silja Line har inte skickat någon färja till Raspen.

 

 

Sommarminne: midsommarfesten

 

 

I Norden har firandet av midsommar troligen urgamla anor. Det är nog ingen överdrift att i Sverige beteckna detta som årets stora högtid. Till den traditionella festligheten hör att resa en lövklädd och blomdekorerad stång kring vilken ringdansen går.

 

Långt tillbaka i bondekulturen fanns möjlighet för människor till återhämtning mellan vårbruk och sommarslåtter och det passade då med avbrott i vardagens slit med festligheter för att fira sommarsolståndet. Under min uppväxt i gränslandet mellan bruks- och bondebygd var firandet på midsommaraftonen en betydelsefull gemensam fest för traktens folk. Det var inget man ville missa!

 

Att midsommarstång – eller majstång som det också kallas (maja=löva) även restes i städer redan långt tillbaka i tiden vittnar bl.a konstverk i museets samlingar om. Bilden föreställer en del av en oljemålning av Elias Fredrik med efternamnet Martin, som var hemmahörande i Nyköping. Tavlan är signerad 1845.

 

Jag har funderat lite kring att valet vid första tanken blev just midsommarhelgen. Den gångna sommaren har också fört med sig många andra fina minnen. Förmodligen hänger det samman med de djupa rötterna i traditionen – den årligen efterlängtade händelsen som skapar förväntningar långt i förväg. En högtid från vilken minnen staplas på varann år efter år. Numer är festligheterna för min del koncentrerade till en sammankomst med den nära släkten, men den känns likväl mycket angelägen. Självklart klädde vi stången och dansade till dragspelsmusik i solens glans, denna gång vid Mälarens strand.

 

 

RSS 2.0