Sport: "Inte bara för småtjejer"



Avdelningen Sport och fritid är tämligen mager i föremålsarkivet Raspen. Med dess ambition att spegla folklivet i helg och söcken under de två senaste seklerna borde här åtminstone finnas enkla och vanliga ting såsom fotboll, puck, skivstång, bandyklubba och tennisracket. För att inte tala om spikskor och gympadojor. Men frånsett en hylla med gamla skridskor, en ishockeyhjälm och litet småprylar har den som ska skriva ett inlägg på temat Sport svårt att hämta någon inspiration just där.

   Men vänta, längst upp ligger ju tre hopprep. I vår ungdom var detta redskap i huvudsak något för småtjejer att använda under skolrasterna. Numera anses det vara ett effektivt och tufft instrument för träning av benstyrka, koordination och kondition. Och mycket billigare att anskaffa och använda i stället för de maskiner som varje gym med någorlunda självaktning är utrustat med för att i princip åstadkomma samma sak. Därtill oändligt mycket lättare att ta med sig för den som ofta är på resande fot.

   I boxning, en av de tuffaste sporterna, har hopprepet sedan länge en given plats som träningsredskap. Det är imponerande att se även den biffigaste tungviktare köra ett pass med hopprepet och växla mellan att låta repet passera under fötterna en eller två eller rentav tre gånger mellan hoppen. Om boxare nöjde sig med att träna utan att slå varandra på käften och eliminera hjärnceller hos motståndaren skulle säkert fler ägna sig åt ”the noble art of self defence”.


Sport: "En del av människans utveckling"



Sport i olika former har det nog funnits lika länge som människan har stått upprätt på två ben. Vem kunde springa fortast eller längst, kasta spjutet längst och pricksäkrast, bereda de mjukaste skinnen?

Bollen är ett mycket gammalt idrottsredskap. Redan de gamla egypterna och indierna som bodde i Harappa joxade med trasan. Fotboll spelades i England redan på 1200-talet. Det var inga elvamannalag på den tiden, det var så många som kunde stå på egna ben från By-1 som mötte By-2. Olycksfall tillhörde spelet och dödsfall var inte ovanliga. En kung Edvard förbjöd i lag dessa matcher men det var ingen som lydde påbudet.

Att slå varandra på käften var en annan manlig sport. Från början slog man med nakna händer, men en lord Queensberry införde regeln att kämparna skulle ha handskar på händerna. Den ovetande säger då att han humaniserade sporten. Men icke, handskarna kom till för att skydda boxarnas händer inte för att mildra slagens verkan.

Det där med att slå med händerna gjorde man när tennisens förfader uppfanns. Man slog bollen med handflatan, racketen var inte uppfunnen. Man byggde bollhus i varje stad med självaktning. I Paris hette bollhuset Jeu de Paume, paume är handflata. Denna byggnad blev senare ett fint konstmuseum.

Kvinnlig idrott är inte en ny uppfinning. I Rom fanns det professionella kvinnliga boxare och även gladiatorer. I olympiska spel fick de inte delta, där skulle man tävla naken och en naken kvinna var otänkbart. Kvinnlig idrott förekom inte förrän vid förra sekelskiftet. Och då var de absolut inte nakna. Hellånga kjolar gällde för tennisspelare. Kvinnliga cyklister höll på att ställa till med ytterligare en fransk revolution när de började uppträda i hellång byxkjol.

För att inte upptända männens sinnliga lustar skulle benen var täckta en bit upp mot vaden med knäppkängor. Om knäppkängorna på bilden har använts vid cykelturer vet jag inte, det kan inte ha varit ofta för de ser nästan ut som nya.

Damen som ägde kängorna har märkt dem med; Mme La Bnne de Bonde (Madame la Baronne de Bonde). Det måste väl nästan ha varit en sport att knäppa kängorna med de nio kulknapparna. Men tänk på vilken frihet det blev när hon kunde cykla iväg ut i naturen, ensam eller med väninnor.


Sport: "Kan vara en semesterresa"



Cykelsporten omfattar tävlingar på landsväg, mountainbike, BMX och cykelcrosstävlingar och nere på kontinenten också på velodrom. I Sverige är cykelsporten ingen stor publikdragare. Det är den däremot i länder som Frankrike, Italien, Belgien och Nederländerna. Man går man ur huset för att se cyklisterna susa förbi på ett par sekunder.

De största tävlingarna är Giro d´Italia i maj, Tour de France i juli och Vuelta a Espana i september. De är etapplopp som sträcker sig över tre veckor vardera.

De stora etapploppen sänds på en sportkanal i TV. Man får se omkring 200 män i färgglada dräkter cykla cirka 20 mil per dag i tre veckor. Farten kan ibland uppgå till 70 km/tim. Det blir stor dramatik om någon kör omkull och drar med sig flera medtävlare. Där ligger plötsligt en stor hög av manskroppar och cyklar i ett enda sammelsurium. Det reder oftast upp sig och flertalet fortsätter loppet. Det som imponerar är att cyklisterna fortsätter trots helt söndertrasade dräkter så man kan se nakna, blodiga skinkor och sönderskrapade armar och ben. Gör det inte ont?

För mig är de här cykeltävlingarna som visas på TV som en semesterresa genom länderna. Jag får en fin överblick över landskapet i synnerhet via helikopterbilder. Vyerna är otroligt vackra när cyklisterna tar sig upp i Alperna och Pyrenéerna och kameramännen zoomar gärna in gamla slott och katedraler längs vägen. Ortsbefolkningen efter tävlingsvägen gör många arrangemang på åkrarna för att uppmärksamma sin ort. Det är en fin reklam för länderna. Jag känner mig som en fågel som svävar över landskapet.

Cykling är en bra motionsform men man ska nog ha en modernare och lättare cykel än den här cykeln som står i föremålsarkivet. Den är från 1920-talet och av märket Hermes. Priset på en ny cykel 1945 var ca 200 kronor. Tävlingscyklisterna har övergått alltmer till cyklar med karbonram. Priset kan ligga uppemot 100 tusen kronor för de mest framgångsrikaste cyklisternas hojar.


Sport: "På hal is"



Känns skridskorna igen?  Minns du hur svårt det var att leka isprinsessa? Skridskorna på bilden liknar dem som jag själv stapplade fram på i slutet av 40-talet. Dess föregångare var spiskrokarna och efterföljaren halvrör. Gemensamt var att den lösa skenan som aldrig satt kvar! Remmarna kring pjäxan gled åt sidan eller också lossnade både skruvar och fästen.

  Min dröm var vita skridskor med höga skaft och framtaggiga skenor, lämpade för konståkning. Pappa sa blankt nej. Men svarta bandyrör dög bra, också åt flickor. Åh…vem kunde klara ett ”värmlandshopp”  i den fotbeklädnaden!

  Att man slapp skador berodde nog på 16-åriga, MS-sjuka Lydwine från Holland. 1396 var hon med på en skridskotur. Hon föll omkull, bröt sex revben och invalidiserades.

  Efter olyckan började Lydwine se syner och utföra en del mirakel. Hon blev helgon 1890 och skridskoåkningens beskyddarinna 1944.

  Skridskor har funnits i flera tusen år, men nordborna anses ha gjort dem rejält brukbara. Fynd från Finland och Sverige visar hur allt började. Vikingarna använde så kallade isläggar, medar gjorda av djurben som slipats och försetts med hål. Dessa snördes fast under fötterna. Sedan sköt man sig fram med hjälp av en pik, placerad mellan benen. Först under 1400-talet tillverkades medar av järn.

  Redan de gamla vikingarna tävlade om att åka fort. Deras försök på 10 000 meter lär ha tagit nära 1 ½ timme. Annat är det i vår tid. Tomas Gustafssons världsrekord från 1988 var 13.48.20. Holländaren Sven Kramer har sänkt det med över en minut. Nu går det undan!


Sport: "Eller idrott?"



Denna utomordentligt intressanta affisch som jag fann i RASPEN-magasinet illustrerar dubbelheten i begreppet ”sport”. Ser man det från åskådarens synpunkt eller utövarens? Här finns båda.

Det är 1930-tal och vill man då vara stilriktigt klädd skall man vara iklädd brun sportkostym med halvlånga, raka ben (golfbyxor eller ”äppelknyckare”). Även kepsen och skorna är bruna vilket gör sig fint mot den gul/svarta bakgrunden. Det är en ”SportsMan” med firmanamnet WIDENGRENS som har sörmländsk anknytning – Vingåker.

På affischen avbildas en rad olika sporter – eller är det idrotter? Vad är det för skillnad? Ja, egentligen ingen alls men en gång i tiden var det skillnad. Mot 1800-talets slut ville Victor Balck ersätta det utländska (engelska) ordet ”sport” med det ursprungligt isländska ”Idrott”.

Ett ord som har funnits sedan 1600-talet i Sverige, men då visserligen med en vidare betydelse. Han försökte att fastställa en betydelseskillnad som avgjordes av att sport behövde redskap. Kanske är det därför som affischen visar bilsport, tennissport, simsport men också höjdhopp som är en friidrottsgren.

Noterbart är att alla de avbildade ”sporterna” på affischen utförs av män – inte en kvinna finns med. Men kanske har WIDENGRENS gjort en annan affisch med en kvinna i golfkjol – vem vet?


RSS 2.0