Stötande - Ljudliga signalhorn


Ungdomars framfart med ibland sirenljudande signalhorn i bilar upplevdes av många som störande och rentav stötande.  Folk undrade över det faktum att yngre människor nu kom farande. Tillgång till egen bil var ingen självklarhet ens för väletablerade människor.  Oljud från signalhornen blev en förbannelse när folk skulle sova.

Det var i Avesta i slutet av 50-talet som fenomenet dök upp. På kvällar körde ungdomar runt på gator och torg i bilar, skränade och signalerade. Jag var själv inte i körkortsålder men fick hänga med några äldre killar. Han med körkort fick hjälp av sin far att komma över en gammal ”amerikanare”, en begagnad ford med sufflett. Ibland tjuvstannade motorn i den  äventyrliga bilen, då var det bara att hoppa ur och skjuta igång.

Raggarkulturen var i sin linda och fordonet kallades raggarbil. Gangsterford förekom också som uttryck för dessa stora bensinslukande fordon, ofta i halvrisigt skick. Men vi kände oss inte som gangsters och absolut inte som fartdårar, körsättet var snarare långsamt glidande ”cruising” som låneordet från engelskan lyder.  Man strök runt gator och torg med syfte att visa upp sin kärra. Det blev också ett ypperligt sätt att skapa kontakt med flickor som drog på stan. En melodisk tuta med rejäl hörbarhet gav uppmärksamhet. Tjejer som åkte med kallades raggarbrudar. Dom uppfattade inte ljudsignalerna som stötande, i varje fall inte i negativ betydelse.

Nu får man faktiskt inte tuta hur som helst. Det finns bestämmelser om att inte ha signalanordningar med varierande toner – ett spelande signalhorn. Glassbilen måtte väl ha ett särskilt tillstånd för sin ljudliga trudelutt! Hornen på bilden har varit en icke tillåten signalanordning på bil i Torshälla och har omhändertagits av polisen. Utrustningen med åtta förkromade signalhorn har efter en tid på polismuseet i Eskilstuna hamnat i arkiv hos Sörmlands Museum.

/Gästbloggare Alf Lettesjö


Stötande - en gammal företeelse


Stötande i näverlur är en gammal företeelse i landskapet Dalarna. Den lur jag valde i samlingarna är visserligen inte någon näverlur för den är gjord av trä och lindad med vidjor och snören. Den kommer från Stigtomta.

Näverluren är ett traditionellt instrument tillverkat av trä klätt med näver. Instrumentet hör samman med den gamla fäbodkulturen, där det användes för att skrämma rovdjur, locka på djuren, för att hålla onda skogsväsen borta och för att sända meddelanden över långa avstånd. Det finns olika melodier för olika budskap exempelvis: det finns mat för avhämtning (ost, smör, messmör), någon är sjuk, björn är här, en ko har gått bort sig (då skulle man hjälpa till), kon har återfunnits, allt är väl och så vidare. Varje kulla kunde också spela så att man visste vem det var. Från en långt bort belägen fäbod kunde meddelandet tas upp av nästa, sändas vidare ända ner till byn miltals bort, och besvaras på samma sätt.

Näverluren är ett naturhorn, och saknar därför fingerhål eller ventiler. Normalt sett kan cirka tio toner ur naturserien spelas på instrumentet. Står man med en sluttande bergsäng bakom sig kan det höras många kilometer. Idag används näverluren mest som kuriöst inslag, exempelvis för att blåsa fanfar vid invigningar eller andra evenemang. I Dalarna blåses ännu på näverlur lite här och var i lämpliga sammanhang.

Jag är faktiskt lycklig ägare till en näverlur. Tyvärr kan jag inte spela på den.


Stötande - med raffset?


Detta "raffset" ansågs nog för ett antal år sedan som mycket stötande. Det tillhörde inte nog
inte varje kvinna, kan jag tänka. Ett dyligt finns inte i min byrålåda kan jag tala om, det är väldigt läckert för att tala nutidsspråk.

Det avbildade setet är inköpt på Twilfit i samband med utställningen "Kläder som tecken" 2003.
Består av korsett i vit syntetspets, med strumpeband och riktiga strumphållare av metall i fyra band. Hakas i  ryggen. Push-up BH med litet metallhjärta mellan kuporna. Framtill är korsetten dekorerad med en liten fusksnörning av syntetband. Stringtrosa, strumpor och strumpeband tillhör också utstyrseln.

Det är något helt annat än livstycke, yllestrumpor, och mammelucker. Något som skulle vara väldigt stötande är om jag kom klädd i detta. Ingen behöver vara rädd.......... Det kommer aldrig att ske.......... Vill inte vara stötande...... Ingen skulle nog stöta på mej heller för den delen.....


Stötande - I bara mässing


En mortel hör verkligen ihop med ordet stötande, inte sant. Med rätt kraft i själva pistillen, här en s k dubbelstöt, kan man locka fram underbara smakämnen ur örter och annat.

Föremålet på bilden är i mässing, alltså en blandning av koppar och zink. Förr kallades detta för bondens guld. Hans ekonomiska status bestämdes efter antalet blänkande ting i huset. Kanske något av dem var märkt NMB som morteln här, alltså från Nyköpings Messingsbruk!

Verksamheten vid Storhusfallet på västra sidan ån startade 1606. Tjugo år senare förstördes allt i en brand, men holländarna Willem Momma och Mathias Römer kunde bygga upp bruket på nytt år 1646. Detta blev inte lika känt som Skultunas men var i drift till långt in på 1800-talet.

Stötande kan det också bli om man är ”i bara messingen”. Uttrycket lär ha uppkommit i och med försilvringen, detta att bruksvaror och prydnadssaker i billig metall gavs sken av att vara äkta. Dess ägare ville framstå som rik. Men silvret nöttes bort och mässingen kom i dagen, avslöjad och helt avklädd!


Stötande - kulstötare, kö stötande, men inte att stöta på tjejer


Jag är inte kulstötare och kan därför inte tala om ett evigt stötande. Jag är inte heller snookerspelare så jag vet inte hur det kan vara att vara köstötande. Däremot blir jag inte alltför sällan bortstött ur en kö och det är stötande. Biljard fordrar så stor plats att det måste bedrivas i offentliga lokaler. Nu är biljard en etablerad sport, tidigare var det en sysselsättning som ofta bedrevs i ett biljardcafé. Vissa av spelarna drack en öl då och då och det är ju inte något som idrottsmän höll på med. Ännu värre var det att de ofta spelade om pengar. Vid den här tiden var professionalism absolut förbjudet inom all sport, varför det inte kan ha varit någon sport som bedrevs i dessa sunkiga lokaler. Men det var ganska spännande att smyga in på lokalen för att bara se. Ertappades man av faderskapet var det om inte stötande så i alla fall obehagligt. Det kunde ju hända att man fick utegångsförbud under en vecka eller förbud för söndagens matiné. Detta var stötande att man inte fick gå ut på kvällarna eller gå på bio.

Vad var det då som återstod av nöjet. Jo man kunde få sitta hemma och spela Couronn med småsyskonen. Då var det ett glatt stötande. Kom det en kompis och frågade efter en och mor berättade hur det var då tyckte man att det verkligen var stötande.


Stötande - vapnet som blev sportredskap


Denna värja av järn med blomformig parérplåt är enligt en expert på Armémuseum en så kallad Amiralitetsvärja från 1685. Jag hittade den i Föremålsarkivets lilla avdelning för militära ting, granne med det enmans-kokkärl som generationer av svenska rekryter kallat snuskburk.

Värja är i första hand ett stötvapen, som infanterister och kavallerister började använda under andra hälften av 1500-talet. Nationalencyklopedin förtäljer med nationalistisk stolthet att den svenska värjan av modell 1685 utmärks av enkelhet, styrka, lätthet och elegans. Efterhand som brutalare vapen att förgöra fienden med stod till buds, blev värjan mer ett befäls- och prydnadstecken -- och redskap i en sport.

En värja ska hanteras med snabbhet och rörlighet, medan tyngd och styrka kommer i andra hand. Det ligger bakom utvecklingen inom fäktkonsten, där ett enskilt stötmoment kan vara över på någon sekund. De långa dueller som Errol Flynn och andra filmhjältar visat upp på vita biodukar är helt främmande för de tävlande på fäktpistar.

Där används för övrigt sedan länge elektrisk stötmarkering med hjälp av utrustning i vapnen och/eller kläderna. Varje på detta sätt registrerad stöt ger en poäng. En rysk fäktare, vars namn jag glömt, kompletterade utrustningen med en liten knapp på sitt vapen. Om han tryckte på den trodde systemet att han utdelat en vinnande stöt. Stor skandal när detta upptäckts, förstås.

Man fann det så att säga riktigt stötande. Fast egentligen var det ju oriktigt.


Stötande - idrott och kulor

Seniorbloggen har fått tillökning!
Ny bland våra härliga bloggare är Lars-Erik Antonsson. Var så goda, här kommer hans premiärinlägg!

En uppdaterad profilbild kommer så småningom.



Den kanonkula av järn som jag fann saknar beskrivning. Det gör inget då jag egentligen var på jakt efter ett idrottsredskap. Någon sådan kula finns dock inte i samlingarna.

Jag växte upp på landet och ägnade som barn och tonåring mycket tid åt spontanidrott. Det var fotboll och friidrott mest varje dag under sommarhalvåret. Jag kunde även på egen hand ägna timmar åt grenar som höjd- och längdhopp, diskuskastning och kulstötning. Någon kunnig tränare fanns naturligtvis inte som stöd. Det var imitation och tips från kamrater som utvecklade den teknik som krävdes. Viss inspiration hämtades också från den elit som ibland tävlade på Ryavallen i Borås.

Mitt stötande med kulan gick till en början ganska bra. Kulan vägde 4 kg och flög ibland iväg bortåt 12 meter. Den var väl anpassad till min inte särskilt imponerande styrka. Värre blev det i junioråldern då kulans vikt skulle vara 5,5 kg. Trots idog träning räckte mina prestationer aldrig till något skolmästerskap. Framgångarna kom i diskus där min kastteknik var relativt sett bättre utvecklad än stötandet.

Mina föräldrar hade en del synpunkter på mitt nördiga idrottsintresse. Det fanns ju alltid något trädgårdsarbete som borde utföras med förtur. Generellt idrottsförbud gällde del av söndagar. När högmässobesökarna passerade på byvägen skulle det vara lugnt.

Arbete eller idrott på vilodagen sågs inte med blida ögon i det högkyrkliga göteborgsstiftet. Nej, mer eller mindre lustfylld aktivitet ansågs rentav stötande!

/Lars-Erik Antonsson


RSS 2.0