Tema Sylvias val: "Ett udda prydnadsföremål"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en snäcka. Det låter inte så märkvärdigt, men dess originalbeskrivning var, lite för kortfattat, ”stenbumling”. Jag blev nyfiken varför vi hade samlat in en stenbumling och hittade bara snäckan med en målning av just en stenbumling. Vad tycker du?



En snabb titt på föremålet som Sylvia valt ut som en favorit och man fattar ingenting. Vad är det för något – en snäcka eller kanske ett ostronskal? I så fall – en gång ett väldigt stort ostron!

Men en närmare granskning ger en förklaring till valet. I den konkava insidan på skalet har någon målat ett naturmotiv. Ett minilandskap med stora klippblock och träd uppe på en höjd.

Det finns ett djup i motivet som bygger på effekten att skalet buktar inåt. Det liknar den teknik man utnyttjar då man bygger upp ett diorama – en perspektivförskjutning som ger bilden ett djup.

Registreringsanteckningen klassificerar föremålet under rubriken Heminredning: Prydnadsföremål. Men har snäckskalet använts till något? Jo, faktiskt, ”lär ha använts som fotografihållare”, meddelat av givaren som är en fröken Hamlund. Exklusivt – undrar just vilka fotografier som kunde hållas fast av den här pjäsen?

Jag tycker att det är ett fint – om än något udda – prydnadsföremål. Nästan så att jag kunde tänka mig en inregistrering som ”konstföremål”.

Jag förstår att Sylvia fäst sig vid denna ”piece of art”!

 


Tema Sylvias val: "Manschettknappar"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är dessa manschettknappar med flugor inuti. Det ser verkligt ut – sådana vill jag gärna ha. Vad tycker du?



En av mina favoriter är manschettknappar med fluga inuti. Det ser verkligt ut - sådana vill jag gärna ha. Vad tycker du?

Sylvia, jag tycker vid första anblicken att de är fina… lite stora kanske för att vara manschettknappar. Men när de är så här speciella är det ju bra att de syns där de ska bäras.

De är gjorda av elfenben, runda, täckta med glas. I knappen en monterad fluga av metall, benen är upphängda så att de rör sig när manschettknappen rörs.

De ser verkligen levande ut. Lite märkligt måste jag tillstå. Hur gamla de är framgår inte, men de är från en samling med namn Sparre och givaren är Anna Lovisa Sparre.

Det är i alla fall bättre med manschettknappar med konstgjorda djur i än dagens nyckelringar med levande djur i. Förfärligt är ordet. Levande fiskar, sköldpaddor och salamandrar inneslutna i plastförpackningar. Säljaren av dessa hävdar att en speciell vätska förser djuren med syre. Hur länge räcker syret?

Vill inte tänka på det. Djurplågeri är ordet. Då är det tusen gånger bättre med metallflugor. Skulle också gärna vilja ha de här manschettknapparna, vi kan väl ha var sin eller hur Sylvia?


Tema Sylvias val: "Fjäll till en fjälla"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en bukett av fiskfjäll. Jag har gjort många fina saker till mina döttrar, men inget så häftigt. Vad tycker du?



Du har rätt, Sylvia. Den vita och gula buketten är något extra. Hildur Lundqvist, född 1885 och dotter till stadsläkaren Gustaf Lundqvist, var säkert jättestolt när hon bar den till sin första balklänning.

  Som hennes mor Hilda måste ha knåpat för att få smycket färdigt! Arbetet krävde tid. Fiskfjällen skulle torkas och poleras innan de fogades samman med metalltråd, paljetter och glaspärlor.

  Men vilka fiskar har så stora fjäll? Kan det vara en karp, fångad ur någon slottsdamm? Eller en id eller braxen som tillhör samma familj och lever naturligt i svenska vatten?

  Deras pärlemorskimrande klädnad är i alla fall otroligt vacker och har dessutom en förunderlig förmåga att ge ekonomisk trygghet. Den som äter karp under julen ska lägga några fjäll i plånboken för att garanteras nog med pengar under kommande år.

  Men det borde bli mer effektivt att, oavsett högtid, bära karpens glänsande fjäll nära huden, kanske vid barmen, särskilt om man är en ung och vacker fjälla!


Tema Sylvias val: "Hårarbete"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en tavla gjord av människohår, en väldigt annorlunda och personlig släkttavla. Vad tycker du?



Det föremål i samlingarna som Sylvia valde och som lottades på mig är ett hårarbete. Det är en oval tavla, 470 cm hög och 415 cm bred. Hårarbetet är av brunt hår i form av en blombukett med blommor, blad och knoppar på cremefärgad sidenbotten. Ramen är oval och förgylld med fyra blad och blomdekorationer.

Tavlan har en text: ”Minne af släkt och vänner till Lilly den 2 juni 1872 …”. Den är skänkt av Signe Mueller, Stockholm. Till tavlan hör en mönsterskiss i blyerts på papper föreställande blombuketten. På skissen är namn skrivna på varje blomma i tusch.

Tavlan är mycket vacker med ett fantastiskt fint hårarbete. Man skulle kunna vitsa till det och säga att den är både hårfager och hårfin!

Det mänskliga håret har tillmätts olika egenskaper i mytologin och i sagornas värld. Bäst känd är nog den bibliska berättelsen om Simson som tillhörde en militärisk sekt, Nazariterna, som trodde att styrkan och manligheten satt i det långa håret. Hur det gick när Delila klippte hans hår i hemlighet står att läsa i Bibeln i Domarboken 16.

Hårarbete eller smycken tillverkade av människohår var på modet under hela 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. Det försvann när de korta kjolarna och det korta håret blev fashionabla omkring 1925. Att hårarbetet blev så oerhört populärt under mer än ett sekel har flera orsaker. Människohår har egenskaper som gör att det bevaras seklerna igenom.

Traditionen att arbeta med hår var särskilt utbredd i Dalarna. Kvinnorna i Våmhus i Mora lärde sig att göra hårarbeten bland annat genom att i början av 1800-talet göra resor till Ryssland och Finland. Dessa kvinnor kallades hårkullor. Yrkeskunskapen levde kvar och ännu under ett par decennier in på 1900-talet fanns det ett 20-tal hårkullor i Stockholm, Göteborg och Kristiania.

Hantverket har försvunnit överallt utom i Våmhus och hembygdsföreningen där har på senare år tagit initiativ till kurser i hårarbete. Det är den enda platsen i världen där hårarbeten har producerats i nästan 200 år utan avbrott.

 


Tema Sylvias val: "Många liter lingon"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en lerkruka modell större, inskriven som ”Lingonkruka”. Jag undrar hur mycket lingon det behövs för att fylla den. Vad tror du?



Denna stora kruka av lergods ingår i Sylvas val av favoriter. Hela krukan är täckt av tågflätning det vill säga rep har flätats ihop för att skydda den i sig ömtåliga lerkrukan, som betecknas som ”lingonkruka”. Den är 950 mm hög och har en diameter på 710 mm. Den har alltså en ansenlig storlek.

Sylvia undrar hur mycket lingon det behövs för att fylla den med sylt. Om jag först försöker beräkna hur många liter sylt den rymmer. Sedan får jag beräkna hur mycket lingon det krävs för den mängden sylt.

Om krukan vore cylindrisk med den angivna diametern skulle den rymma pi x (710:2 i kvadrat) x 950. Det innebär ca 40 liter (om jag räknat rätt) men nu är den mindre i botten och i toppen. Gissningsvis kanske den rymmer omkring 30 liter.

Enligt boken Hemkonservering (19:e upplagan), Wezäta förlag, ger ett kilo lingon 0,75 liter sylt. Det innebär att det går åt 40 kilo lingon. En liter lingon väger ungefär ett halvt kilo.

Sylvia – du måste plocka 80 liter lingon för att fylla krukan med sylt (med de antaganden jag har gjort med hänsyn till krukans form). Hur lång tid det tar hänger på din plockningshastighet.

Den pampiga krukan har alltså använts för vinterns lingonförråd men är ursprungligen en skeppskruka. Vad som förvarats i den under båtfärderna framgår inte.


Tema Sylvias val: "SCRIMSHAW"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en graverad bete. Tänk bara att en valfångare kunde jaga så stora djur ena stunden och i nästa sysselsätta sig med att gravera ett konstverk i så liten skala.



En av Sylvias favoriter är en graverad valbete, en så kallad scrimshaw. ”Tänk att en valfångare ena stunden kunde jaga så stora djur och i nästa stund sysselsätta sig med att gravera ett konstverk i liten skala”.

    Om man googlar på ordet ”scrimshaw” så får man 915 000 träffar inom 0,14 sekunder och vet därefter att det handlar om en teknik som med nål eller annat vasst föremål gör ett mönster i en valtand, elfenben eller horn. (En liknande teknik finns på gamla sameknivar).

    På den här aktuella beten, tillverkad i mitten av 1800-talet, föreställer den ingraverade bilden en fallen krigare som begråts av sin son. Klassifikationen är i första hand heminredning och i andra hand prydnadsföremål. Givaren heter Anna Lovisa Sparre, vilket uppenbarligen berättigat att detta för den sörmländska kulturen relativt främmande föremål givits en plats i föremålsarkivet.

    Besättningar på gamla tiders valfångsfartyg må ha ägnat sig åt denna sysselsättning. I dag är som bekant valfångst en högst tvivelaktig sysselsättning, i princip förbjuden sedan 1986. Men ändå utövas den av bland annat japanska fartyg under förevändningen att det rör sig om forskning.

   Grundmaterial för scrimshaw-entusiaster torde ändå finnas i tillräcklig mängd. Annars får de väl ta upp den gamla sjömanskonsten att bygga modellfartyg i en flaska.


Tema Sylvias val: "Napoleons solfjäder"

Jag heter Sylvia Fargo och jobbar som museiassistent på Sörmlands museum. Jag har haft nöjet att jobba med Seniorbloggen. Det är mitt arbete att leta fram föremål som de har valt ut och ge informationsunderlag.

Nu har jag fått hedersuppdraget att välja ut mina favoriter. Jag har jobbat på museet sedan 1993, så jag har fått många favoriter genom åren och hittar ständigt nya sådana.

En av mina favoriter är en solfjäder som ska ha tillhört självaste Napoleon Bonaparte. Jag vill gärna tro att det är sant. Vad tycker du?




Hur i all världen har Napoleon Bonapartes solfjäder hamnat på Raspen i Nyköping? En engelsk kapten Hemmans skall ha fått solfjädern av Napoleon när denne satt fången på St. Helena. Efter diverse vandringar inom Hennans släkt kom den till Raspen.

Solfjädern är inte i bästa skick, smutsig, en del har fallit bort från fjädrarna, möglig och färglös. En gång i tiden skall den ha varit målad i trikolorens färger men nu är den enbart brun.

Inte illa av ett litet landsortsmuseum att ha ett föremål som tillhört en av denna världs mest berömda fältherrar. Han som avsatte kungar och tillsatte nya som han själv ville och önskade.

Gustav IV Adolf fick respass från Sverige efter Napoleons intriger med den ryske tsaren och med Napoleons medgivande fick vi marskalk Bernadotte som kronprins och senare kung.

Underligt är det att solfjädern finns i Nyköping men än mer intressant fråga är vem han fick den av. Det måste ha varit efter att han blivit fånge. En krigsherre med solfjäder skrämmer ingen. Jag har fyra damer som skulle kunna vara givare:

Hans fästmö från ungdomsåren Desirée Clary. Hans fru nummer ett Josephine de Beauharnais som var kejsarinna ett tag. Hans fru nummer två Marie-Louise, dock knappast troligt. Mera troligt är att det kan ha varit Maria Walewska. Hon fick inte följa med till St. Helena utan reste tillbaka hem till gubben hon var gift med.

Det är väl inte heller helt omöjligt att han köpte den själv för det kan bli ganska så soligt och varmt på St. Helena.


RSS 2.0