Tänk om: "Civiluniformerna funnits kvar"



Vi den moderna tidens människor tror att det bara är polis, hemvärnsmän och riktiga militärer som varit uppklädda i uniform. Annat var det förr.

Uniformsfracken på bilden bars av landshövding Reuterskiöld i Nyköping. Fracken är tillverkad år 1906. Tänk om Bo Könberg kunde uppträda i en sådan här utstyrsel någon gång. Nu skall allt vara så utslätat att till konungens befallningshavande möjligtvis kan klä upp sig i kavajkostym.

Bara för 50-60 år sedan var det lite mer stil. Postisen kunde inte bära ut brev om han inte hade uniform. Snyggaste uniformen hade stinsarna på lite större stationer. Där var det guld ända upp till armbågarna och breda guldband i mössorna. Den som sade ”du” till en sådan hög makthavare avfärdades med en fnysning som markerad hur förgrymmad uniformens bärare var av att blivit tilltalad med ”du”.

Det fanns en gång en lokförare som gick under namnet Grin-Olle. Denna Olle klädde upp sig i full uniform om han skulle framföra ett person- eller snälltåg på en söndag. Under sommaren hade han dragit ett vitt kapell över uniformsmössan, för att markera att det var sommar. Han hade dessutom både sommar och vinter vita handskar. Tänk er detta, vitt i ett koleldat ånglok, inget var vitt efter fem minuter. Tråkigt nog så finns inte Grin Olle ibland oss längre. Det var en man med stil och som höll på gamla traditioner.

Tänk om vi fortfarande hade haft civiluniformer. Datafolk hade då kunnat ha sin betydelse markerad med ettor och nollor. Vi pensionärer hade haft korslagda stödkäppar i silver eller guld och om vi hade passerat 90 år då hade vi dekorerats med en rullator att bäras på höger axelklaff.

Gustav III instiftade en uniform som skulle bäras av alla. Den hade ett rött band knutet i en stor rosett om livet. Det hade väl varit något. Tänk om alla man mötte på stan hade haft en röd rosett som dekoration på magen?


Tema Tänk om: "Morfar"



Tänk om min morfar hade fått behålla sin syn. Hur hade hans liv då gestaltat sig?

Min morfar blev helt blind i fyrtioårsåldern och fick till exempel aldrig se sin svärson, min far. Sitt handikapp till trots arbetade han hårt på bondgården. Han skötte bland annat hästarna i stallet och högg all ved. Ibland kunde man höra honom klyva ved i vedboden med yxa på kvällarna långt sedan det blivit mörkt. Han var ju inte beroende av ljuset när han arbetade. Det sägs att han också var duktig på att räta ut krokiga spikar.

Han var även duktig på att fläta korgar. Mest var det mera robusta korgar han tillverkade. Jag minns att vi hemma hade en korg för potatisplockning som han gjort och som såg ut ungefär som den på bilden här ovan.  En dag gav han sig iväg för att leta efter lämpliga vidjor och rötter till sin korgtillverkning. En halv kilometer från gården på Allmänningens skogsmark började han riva i mossan under björkar och granar. Han hittade en del bra material men plötsligt tappade han sin kniv. Han kände sig fram och letade en god stund men kniven fann han inte.

Då gick han hem och frågade om någon kunde följa med honom till skogen och hjälpa till att leta efter kniven. Men ingen hade tid just då och morfar blev förbannad. Han gick tillbaka till den plats där han hade varit och efter ett idogt letande fann han kniven!

Morfar kunde spela på näver. Han hade en liten dubbelvikt näverlapp under duken på byrån och den tog han fram ibland och spelade för mig. Jag tyckte det lät jättefint. Jag försökte lära mig den här spelkonsten av morfar men lyckades aldrig få till det. Han spelade fiol också. Jag fick ärva hans fiol och den hänger här på väggen bakom datorn. Ibland skrev han vistexter till kända melodier. Mor min har berättat att hon på natten ibland blev väckt av morfar. Han ville ha hjälp med att skiva ned någon strof som han just hade diktat ihop. 1917 skrev han en visa till sin 50-årige granne, nämndeman Karl Johan Karlsson.

Men värst utav allt var väl att han envisades med att trots sin blindhet vilja mata tröskverket i samband med tröskningen om höstarna. Det var bara han som dög till det, sa han. Men han klarade det också utan att få armarna avslitna i tröskverkscylindern.

Ja, min morfar hade nog ett rikt liv och han blev 91 år. Kanske hade det gestaltat sig annorlunda om han hade fått behålla sin syn men det är inte säkert att det hade blivit rikare.


Tema Tänk Om: "Om statyer fick liv"



De här stela figurerna är trädgårdsstatyer.  De romerska gudinnorna Diana och Venus står så vackra och oåtkomliga. Inte undra på att guden Jupiter har tappat huvudet.

  När de tre prydde sin plats bland rododendron och rosor måste hans handikapp ha varit frustrerande. Nu, i Sörmlands föremålsarkiv, kan han koppla av. Det finns få konkurrenter i den miljön.

  Statyer är fascinerande. Själv kan jag inte komma ifrån tanken på att de får liv under mörka stilla nätter… Vad talade de om där i parken, kanske i ljudet av en porlande fontän, och vilka pratstunder har de nu, grannar med stora kristallkronor och små knubbiga änglafigurer?

  Drömmer de om en mer färgstark tillvaro? De har förstås alltid sett ut ungefär så här men känner säkert till att förfäderna från antiken ståtat i granna kulörer. Själva är de relativt unga, från år 1650. Var och en är skuren ur en hel ekstock som sedan målats med sandblandad oljefärg, detta för att ge intryck av sandsten. Men tyvärr - under en vistelse på Gripenskolan i Nyköping för drygt tjugo år sedan täcktes de med plastfärg!

  Visst vill man unna dem en resa till Florens och ett möte med David, Michelangelos berömda monumentalstaty i marmor från 1501-1504. Diana och Venus skulle bli blixtförälskade. Jupiter då? Han kanske mår bäst av att stanna hemma.


Tema Tänk om: "...Kylskåpet inte fanns"



Tänk om –
”Varför finns det ingen is till punschen” sjöng Povel Ramel.  Han beskriver en mycket tragisk historia. Det visar sig att mannen som skulle leverera isen till isskåpet hade dött i kolera och lämnat sina små barn i fattigdom.

Tänk om vi inte hade ett kylskåp i hemmet. Då skulle vi inte veckohandla i storköpen utan gå till närbutiken var och varannan dag för att kunna ha fräscha livsmedel. Eller hemska tanke, att produktutvecklare skulle ta fram livsmedel som har i det närmaste evig hållbarhet. Tyvärr finns det tendenser till detta redan idag. Exempelvis rulltårtan som legat ett år utan att mögla eller torka.

Var det möjligen saknaden av is till punschen som fick Carl Georg Munters att börja fundera över hur ett isskåp skulle kunna förvandlas till något som så småningom blev ett kylskåp? Vid Kungl Tekniska Högskolan träffade han Baltzar von Platen och tillsammans började de arbeta på den uppfinning som blev en världssensation.

De började utvecklingen av ett skåp för hemmabruk och där kylprocessen sköttes med självcirkulation. 1922 presenterade de sitt kylskåp som ett gemensamt examensarbete och samtidigt ansökte de om patent på uppfinningen.

För att kunna finansiera vidareutveckling bildades AB Arctic som köptes upp av Electrolux 1925. Uppfinnarna fick 560 tkr var och erhöll ett royalty på 50 öre per sålt kylskåp. Tack kära uppfinnare som har underlättat vår vardag och gett oss möjlighet att förvara våra matvaror hygieniskt och utan stort besvär och att vi slipper isskåpet med sitt droppande vatten.

 

 

 

 

                            


TEMA TÄNK OM: "BETYDELSEN AV EN INSTÄLLD RESA"



Tänk vad några broschyrer från 1955 om New York, biluthyrningsföretaget Hertz, flygbolaget Capital Airlines, en beskrivning av SAS-planet DC 6 och en informationsskrift om m/s Kungsholm (=innehållet i denna pappmapp) kan trigga igång personliga funderingar kring ordet OM.

   Saken är nämligen den att jag i september just detta år genom engagemang i scoutrörelsen hade blivit uttagen att utan större egna kostnader få åka till det stora landet i väster för en fyraårig utbildning på högskolenivå. Tvekan inför den långa tiden uppvägdes av den mycket stora dragningskraft som USA hade för oss i efterkrigsgenerationen. Allt var förberett, men ett par veckor före avresan hoppade den amerikanske finansiären av och mina planer fick en helt annan inriktning. Besvikelsen var, sanningen att säga, inte särskilt stor.

   Men vad hade hänt med mitt liv OM den fyraåriga resan blivit av? Det är naturligtvis omöjligt att veta. Alldeles säkert är dock att detta – och mina övriga – blogginlägg aldrig hade blivit skrivna. Kanske ingen stor fråga för mänskligheten. Men möjligen något att tänka på. Eller OM..


RSS 2.0