Till bords: "En riktig klassiker"



"En sådan hade vi hemma i köket!".

    I alla bodar med gamla prylar och på varenda loppis hörs den kommentaren från besökare i åldern 50+ när de får se en ugnssäker Pyro-form i porslin med den karakteristiska, handmålade blomman i mitten. Även om dessa personer inte är ett dugg bekanta med äldre svenska porslinsföremål, så vet de i regel att serien heter just Pyro. Den är en riktig klassiker och har funnits i många svenska hem.

   Wilhelm Kåge (1889-1960) var konstnärlig ledare på Gustavsberg mellan 1917 och 1948, då han efterträddes av Stig Lindberg. Pyro skapade Kåge till Stockholmsutställningen 1930 och den tillverkades sedan under 25 år. En serie formar och fat som tålde ugnsvärme och sedan kunde ställas direkt på bordet för servering. Efterhand utvecklades fler delar och en hel bordsservis. Allt blev noggrant numrerat från 1 till 335 och därigenom skapades ordning i tillvaron för senare tiders samlare. Och de är många. Utöver de första årens välkända bruna färg finns Pyro även i grönt och blått.

   Den som har en eller flera Pyro-delar hemma sitter inte på någon stor förmögenhet. Utbudet är ganska stort, men för ovanliga delar i bra skick kan auktionsbud på ett par tusenlappar förekomma. Konkurrens finns från leksaksserien Pyret, som blivit en raritet bland samlare.

   För oss seniorer är det dock en nostalgisk njutning att sätta oss till bords med maten upplagd på en äkta Pyro-form.

  

 

 

 

 


Till bords: "En mangel ger släta dukar"



På Björke vävstuga i Skärblacka (ett bra utflyktsmål) säljs det linnedukar, alla släta, glänsande och underbara! Och de lär inte vara svårskötta, i alla fall inte enligt personalen: ”Ta bort fläckar med fläckborttagningmedel, tvätta i 60 grader, inget sköljmedel, centrifugera. Släta ut duken ordentligt medan den är våt och mangla direkt. Häng upp den i vecken och låt den torka. Mangla en gång till! Nu helt torr. Glansen blir fantastisk. En sådan yta får man aldrig med strykjärn!”.

  Kallmangeln på bilden, märkt Rurik Elit Karlshamn, skulle säkert duga för jobbet. Vi hade en sådan i mitt barndomshem. Den var så fin med upphöjda reliefer, gulddekor och lyfthandtag på gavlarna. Man drog runt det stora svänghjulet. Rullarna, som justerades med skruven på framsidan, måste tåla otroliga påfrestningar.

  Då på 40-50-talen var det viktigt att efterbehandla textilier och sänglinne efter tvätt. Idag fuskar jag, åtminstone med lakanen. Sol och vind torkar dem bra och avlägsnar både veck och rynkor. Familjen får tåla dammhalten. Den lär annars minska 10-60 procent om man manglar.


Till bords: "Bordsvana"



Äta bör man, annars dör man sägs det i ett gammalt ordstäv. Det finns dock väldigt många sätt att inta den nödvändiga födan på.

     På Jesu tid låg man till bords. I Jesu liknelse om Lasarus och den rike mannen talar han om att änglarna för Lasarus till ”platsen vid Abrahams sida” vilket var en stor hedersbetygelse då han skulle få ligga till bords med Abraham. Hedersplatsen var till höger om den förnämste gästen – Abraham - och där fick Lasarus sin plats.

     Bordsskick i våra dagar är ju en kulturellt betingad uppfattning om hur man äter och uppträder vid ett matbord. Bordsskicket är för många en del av ungdomens uppfostran i levnadsvett. Bordsskick är detsamma som bordsvana, och det kan inte fastställas exakt vad som omfattas, men det finns beskrivningar hur man bör uppföra sig. Det gäller den allmänna artighet och umgängeshänsyn som man bör iaktta vid bordet.

     Att äta mat i ett annat land, särskilt om man är hemma hos en familj, kan vara en utmaning och innebära klavertramp och det kan vara bra att läsa på i förväg och vara observant på hur andra gör. Min fru, Ingegerd, har rest en del och bland annat varit i Indien. Hon har berättat att familjerna ofta äter utomhus där och också lagar maten över öppen eld.

     Man bakar tunt mjukt bröd, bl a ”chapati”, och olika välkryddade kött- och grönsaksröror. Man använder tallrikar och muggar i plåt. Med hjälp av små utrivna brödstycken nyper man med högerhanden kött och grönsaker i brödet och stoppar i munnen. Man kan även göra små knyten av ris och köttröra och äta direkt. Inga bestick!

     Ingegerd har också varit i Kenya i Afrika. Här bakas en annan typ av bröd kallat ”injera”. Det är ett väldigt surt bröd och används på ungefär samma sätt som i Indien. Brödet bakas på ett sädesslag som heter ”teff” i kakor som kan vara jättestora med uppvälvda kanter. Små bitar bryts av brödet och används för att med handen nypa den mat som finns upplagt på brödet.

     Anknytningen till mitt val av föremål i museisamlingarna är väl lite krystad. Men den vattenkokare som framgår av bilden var en viktig detalj i köksutrustningen förr. Idag har vi elektriska vattenkokare som värmer vatten på ett par minuter. I förhistorisk tid använde man upphettade stenar som lades ned i vattenbyttan. Vid användningen sprack stenarna i flisor. Vid Björnlunda Hembygdsgård har vi ett par kokstenshögar varav en är inventerad på sitt innehåll.

Sture Larsson 


Till bords: "Bordsskivor"



Utropet ”till bords” orsakar för mången hungrig som åhör det, en reaktion liknande den hos Pavlovs hund. Snålvattnet rinner till! Vederbörande gnuggar händerna och han – om det är en i umgängesetiketten väl förtrogen man – söker kontakt med sin bordsdam, bjuder högerarm och de båda beger sig ”till bords”.

Nu kan det inte bli så värst många som kan placeras runt bildens ”fällbord/tebord”. Kanske två par som skall inta de nya ”inne-drycken” som vid bordets tillkomst var te! Det är 1700-tal och i övergången mellan senbarock och rokoko var det många skickliga målare som fick dekorera bordsskivorna på fällborden.

De vändes ut mot rummet i nedfällt skick och besökare kunde beundra någon idyllisk figurscen eller som här en mytologisk scen där rättvisans gudinna – Justitia – är centralmotiv.

Med de halvnakna figurerna, bibeltexter med mera som avbildas på bordsskivan vete katten om te-konversationen tog någon vidare fart. Eller också blev det tvärtom för man kan inte riktigt ana vad figurerna har för sig. Avslöjande nakenhet kanske är ett inlindat budskap?

Den kvicka författaren Anna Maria Lenngren (1755-1817) som skrivit Thé-Conseilen med undertexten ”Satire” noterar tillkomsten av just den dikten så här ”Skrivet till bords, då olyckan hände.”

Allting skapat har ett slut!
händelserna var minut,
denna dom i minnet kalla.
Troner störtas, riken falla,
oceaner torkas ut,
solar släckas och försvinna,
världar grusas liksom glas:
bör man då så sällsamt finna,
att - en tallrik gick i kras?

(STOCKHOLM, tryckt hos LARS KUMBLINS Enka. 1777)


Till bords: "Vem var M?"



Hösten är en härlig tid för att umgås med sina vänner och då äta och dricka gott. Kungaparet ingår inte i den närmare vänkretsen därför är det inte aktuellt att bjuda dem på middag. I varje fall inte till en galamiddag. Det förefaller att vara en komplicerad historia i varje fall dukningen.

Det räcker inte med att duka fram tallrik, glas och bestick. Vid kungens och drottningens kuvert skall det ligga en extra vit duk som bryts i hörnen. Kungaparets servetter skall vara brutna som en krona. Det måste ta timmar att åstadkomma dessa underliga skapelser. Men dukningen är inte klar med detta. Vid kungens kuvert skall också finnas en äggkopp, en märgsked och ett eget saltkar – allt i guld.

När TV visar bilder från galamiddagar zoomar man med förtjusning in dessa detaljer.

Seden med äggkoppen härstammar från Jean Baptiste Bernadottes (Karl XIV Johans) tid. Han hade svårt att uppskatta den svenska maten. Om han inte gillade det som serverades skulle han kunna stilla hungern med ett ägg.  Vår kungs äggkopp visas alltid tom så han accepterar tydligen den mat som serveras. Det är kanske så att han haft ett finger med i kastrullerna.

Vid Raspen finns denna underbart vackra äggkopp som förde tanken till högreståndsmåltider. Den är av kolmårdsmarmor och har monogrammet M B plus en krona (grevekrona?) i guld. Tidigare ägare har varit Vilhelmina Bonde på Claestorp. Men vem var M?


Till bords: "När bordet är avdukat kan det användas till annat"



Gubben Noak var nog den förste bordläggaren i myt och historia. Förutom bordläggning skapade han även en del uttryck som inte har förlorat sin betydelse under tidens gång. När han sa ”alle man ombord” gick inte bara hans familj ombord utan även alla djur. En del kunde han väl ha lämnat kvar som iglar, fästingar, mygg och getingar.

Jag vet inte vad som hände när han skrek ”man över bord”. De hade kanske provsmakat på vinet och någon hade slocknat. Om det var så borde det ju ha hetat ”man under bord” för det är ju där man hamnar om man provsmakar för mycket.

På ett avdukat bord kan man spela Couronne. Denna variant av bordsbiljard är ett gammalt hedervärt spel som kan spelas efter en middag och även vid andra tillfällen. Redan de gamla indierna spelade detta spel, men kallade det då för Carrom. Om de gamla grekerna spelade Carromianea vet jag inte, men troligtvis var det inte så.

Spelet går till så att man skall stöta ner ringar i koppen diagonalt mot där man sitter. De gamla indierna hade ingen kö att stöta med utan sköt med fingrarna och det var inte ringar utan det var massiva brickor. Resultat av detta var inte enbart ringar i koppen utan även blå naglar.

Spelet finns kvar men inte i form av en masonitskiva med fyra koppar i hörnen. Nej, nu spelas det på nätet, ingen kö, inga ringar och inte kan man höra motståndarnas stön. För den intresserade så kan man gå in på Shockplay. Där finns det tävlingar, både VM och EM. Håll kulturen levande – spela Couronne.


RSS 2.0