Titel - viktig statusmarkör med underhållningspotential


I residensstaden Nyköping har landshövdingen en särställning vad gäller titulaturen. Som statens främste förtroendeman har det funnits en landshövding i länet sedan 1634.

En legendar i denna rad av män var Bo Hammarskjöld, landshövding 1935 -1958.

Han var den siste (?) landshövdingen som bar uniform i tjänsten. När han slutade överlät han flera uniformer till museet. Fracken på bilden är en kulturhistorisk pärla. Den hade Hammarskjöld ärvt efter sin far Hjalmar, statsminister och därefter landshövding i Uppsala län.

Som gammal länsstyrelseanställd bär jag med mig en rad anekdoter som är knutna till landshövdingar och deras medhjälpare. En klassiker är naturligtvis de barn som uttryckt förvåning över att hövdingens fjäderskrud inte suttit på plats. Eller den elev från SärVux, som vid ett studiebesök gick fram och granskade landshövdingen noga innan han utstötte ett ”ugh, ugh store hövding”.

Medan titeln landshövding stått emot tidens tand i snart 380 år har det varit värre för titelsjuka medhjälpare. I organisationen fanns från början en handsekreterare. Med tiden växte organisationen och landshövdingen fick en utpekad ställföreträdare med titeln landssekreterare. Denna titel fanns fram till 1971 då länsstyrelserna fick en ny organisation. Landssekreterarna blev länsråd och fick ett par kolleger med samma titel. Denna titelnivellering uppfattades inte särskilt positivt av vår dåvarande landssekreterare. Fly förbannad var en annan landssekreterare efter ett kommunbesök i dåvarande Daga kommun. Kommungubbarna hade fått det mesta om bakfoten och hade svassat mest för planeringsdirektören, som de trodde var högst i rang.

För egen del har jag haft ett antal titlar. I början av 70-talet var jag amanuens. Vid ett tillfälle skulle jag ersätta min chef på ett offentligt möte i Stockholms skärgård. Han hade tappat rösen och jag skulle läsa upp det tal, som vi gemensamt hade skrivit ihop. För att ge viss tyngd åt framträdandet utnämndes jag raskt till ”byrådirektör för en kväll” av landshövdingens ställföreträdare, länsöverdirektören.


Titel - FörstaMajDemonstrationsTågsTalarstolsUppsättare



Det finns titlar som inger respekt redan när man hör de nämnas. Justitieråd är en sådan titel. Ett justitieråd har sin verksamhet i högsta domstolen, HD. HD skall bestå av minst fjorton lagfarna domare. Till skillnad mot Akademins ledamöter som benämnes de aderton har jag aldrig hört att personerna som tillhör HD kallats de fjoderton. Vissa tider har en titel varit något som var livsviktigt. En gång sökte jag ett jobb och vi var överens om allt utom lönenivån. Företagets personaladminstrativa medarbetare talade om för mig att med den föreslagna lönen fick jag också titeln byrådirektör vilket var mycket användbart när man skulle köpa biljett till operan eller beställa bord på någon restaurang. Min inte särskilt fina kommentar var ”och om man nu inte har så att man kan betala på krogen”. Jag började aldrig på detta företag.

På äldre kyrkogårdar är det intressant att gå och titta på gamla gravstenar. Där kan man se både kända och okända titlar. En titel som fick mig att gå hem och titta i uppslagsverk var gelbgjutare. En gelbgjutare arbetar med mässingsgjutning. Eftersom jag inte har och aldrig har haft någon titel så kommer min gravsten inte att innehålla något mer än namnet. Min kropp har aldrig fordrat mycket arbete så jag skulle vilja ha en lång och imponerande titel som inte fordrade så många arbetstimmar per år.

FörstaMajDemonstrationsTågsTalarstolsUppsättare
Det vore en imponerande lång titel att sätta på gravstenen.

Civiluniformen på bilden har tillhört justitierådet Wedberg. Den är utformad som en frackrock med eklövsbroderier på ståndkragen, ärmslag och ficklock. Fracken är tillverkad i kläde med sidenfoder. Till uniformen hör det även till ett par byxor med guldbroderade revärer. Om det fanns mössa till uniformen vet jag inte, en storm passade ju inte även om det ingick i ett justitieråds utrustning. Titlar kan vara malätna, så är även denna frack.


Titel - I allmänhetens tjänst



Tänk så många titlar det finns i vårt samhälle! Många har funnits länge och många titlar byts ut mot nya titlar... Fast egentligen är det kanske samma sak de står för??

Jag fastnade direkt för Hemsysters vackra kappa som finns i Sörmlands museums förråd. Kappan är fortfarande lika svart och vacker - att den är gjord  i en bra kvalitet och att det är ett otroligt arbete bakom kappan är lätt att förstå, ett riktigt hantverk! Kappan har tillhört hemsyster Greta Andersson som var född på Christineholms gård 1918. (Cristineholms gård ligger straxt utanför Nyköping/ Skavsta) Gretas pappa var statare och arbetade på gården.

Hemsyster var ett yrke som innebar att man var i Allmänhetens tjänst. Tanken var att man skulle kunna ta över en kvinnas arbete i familjen vid ev sjukdom eller liknande. Bla Uppsala hade en utbildning till Hemsyster, man var behörig att söka om man hade 2 års praktik. Skolan i Uppsala startade redan 1915 och utbildningen lades ner 1974. Läs mer om Greta här, eller se hennes föremål i samlingarna!

Fördelen med att ha en speciell klädsel som Hemsyster var säkert att alla visste vem man var. Gårdagens Hemsyster är väl det som idag är Hemtjänst som utförs av kommuner och privata aktörer. Idag kan det vara svårt att förstå att den som ringer på ens dörr och säger sig vara ifrån Hemtjänsten verkligen är det. Klädseln kan variera, men de bör ha en godkänd legitimation med sig!
Tänk - gårdagens Hemsyster hade minst 2 års praktik innan de kunde söka till utbildningen som Hemsyster. Ett yrke som hade en viss status i vårt samhälle har idag tappat mycket av sin glans. Egentligen väldigt underligt för det är ett yrke som är viktigt och som kräver en mycket speciell kompetens. En kompetens att möta olika människor med olika behov, att visa respekt och omsorg även när livet är tuffare.

Som 60+ har jag förstås gamla människor i min familj. Kan väl säga att jag "brinner" för att alla våra gamla i samhället har rätt till en bra ålderdom - har rätt att känna sig trygga och få den vård de behöver! Fast om våra gamla idag ska ha det bra så har jag insett att det krävs en familj som kan kämpa för dem. Några som vill och vågar ifrågasätta det Biståndsbedömaren och Doktorn säger. Några som orkar kämpa för att deras gamla ska ha ett värdigt liv in i det sista. Vårt samhälle har ju förändrats mycket och förändringar kan vara svårt. Många artiklar och program visar en total missär för många gamla men det finns också väldigt bra verksamheter!

Tanken att Hemsyster Greta cyklar till sina familjer i ur och skur är långt ifrån den tid vi har idag. Idag kommer man ofta i bil, har några minuter avsatta för att sedan åka till nästa "brukare". Men nu kommer alla våra 40-talister att bli pensionärer och ev i behov av hjälp. Aldrig tror jag att de/vi accepterar dagens hemtjänst och vård för gamla och sjuka. Vi vill kunna bestämma själva när vi ska lägga oss, få den mat vi behöver och inte minst behöver vi ha både social samvaro och en massa kultur! Tror det kan bli en riktigt bra tid för många av oss - men inget är "gratis". Vi kommer att få kämpa så mycket - och jag hoppas våra barn och barnbarn ser våra behov och hjälper oss att få en bra tid i livet!!

/Britt-Mari Waijnstad

Titel - Skolkökslärarinna



Kastrullen, där den glänsande torsken skulle kokas, stod på spisen. Vattnet sjöd och stela fiskögon stirrade på mig när jag lyfte på locket. Det var examensprov i matlagning på Stockholms stads hushållstekniska realskola. Lärarinnan frågade: Tycker du att allt är som det ska?  Hon som annars var så sträng ville troligen hjälpa mig i denna pressade situation, men förgäves… Jag såg aldrig att fiskens gälar var kvar! Dessa fransiga och ”smutsiga” organ borde ha rensats bort. En fadäs!

Min skolköksfröken Ingrid Ljunggren var omtalad som medförfattare till vår blå- och vitrutiga lärobok Mat i vardagslag, kokbok för skola och hem. Jag ser hennes stå där, lång och rak i ryggen iförd ett förkläde likt det på bilden. Detta är i ren bomull, har burits av en annan hushållslärare, Maj-Sofi Ahlstrand från Nyköping, och tillhör museets Ahlstrandssamling. Här kan du läsa mer familjen Ahlstrand, eller titta på fler föremål

En del förmaningar och råd som gavs i min skola finns kvar i minnet. Jag skulle aldrig i livet servera fiskgratäng till huvudrätt och äppelpaj till dessert vid samma middag. Båda lagas i ugn och får dessutom samma gulbruna ton på ytan. Måltidens alla rätter måste varieras både vad gäller konsistens och färg!

Och jag får fortfarande efter alla år lite dåligt samvete när jag skalar potatis i ljummet vatten. Något sådant var fullständigt otänkbart i skolköken på 50-talet. Nej, vattnet skulle vara iskallt, hur händerna än värkte… Varför begrep jag aldrig. Skulle man bevara näringsämnena borde väl skalen vara kvar? Kanske handlade det bara om att sänka skolans elkostnader!


Titel - Vad de kan ljuga



Det var i augusti 1969 som jag tillträdde tjänsten som byrådirektör vid Länsstyrelsen i Västerås. Jag flyttade från Danderyd till en lägenhet i Västerås med fru och två små barn. Jag fick en befattning som kallades Kem-biolog och jag skulle verka för miljöskyddande åtgärder, främst vid större industrier inom tre län nämligen Västmanlands, Örebro och Södermanlands län. Naturligtvis var det en fullständigt omöjlig uppgift!

Jag var alldeles ny i gamet när jag fick ett uppdrag av chefen, Länsingenjören, att upprätta en skrivelse till ett större företag. Jag skrev en kladd och föredrog för chefen. Jodå, det var OK. En ljushårig, söt liten sekreterare skrev ut mitt alster med original och fyra genomslagskopior. Så skulle det skrivas under och signeras. Originalet skulle sändas underskrivet till företaget och de signerade kopiorna fördelas till arkivet och olika enheter. Jag var mycket konfunderad och sekreteraren fick förklara flera gånger för mig hur det skulle vara. Då sa sekreteraren: ”Du kan ju ingenting, du”!

Men något senare fick jag upprättelse. Vi skulle åka på ett industribesök till Kolsva eller Surahammar, jag minns inte riktigt vart. Vi var tre personer nämligen chefen Länsingenjören, min närmaste medarbetare, den erfarne Byråingenjören och så jag. Besöket innebar förutom inspektion av fabriksanläggningarna och miljödiskussioner också en god middag med övernattning. Då visade det sig att Länsingenjören hade fått det torftigaste rummet, Byråingenjören fick ett ganska skapligt rum medan jag hade fått ett synnerligen fint och trevligt rum med en härlig utsikt att övernatta i. Tänk vad titlar kan ljuga. Tur att vi är av med det mesta av dem.

Det föremål jag valt i samlingarna är ett skrivbord från flygflottiljen F 11 i Nyköping. På bilden ovan är bordet belamrat och omgivet av en del föremål som möjligen kan ge en atmosfär av byråkratin för 40 år sedan.


Titel - Han tar hand om "räntan"


I slakterier finns säkerligen, precis som på andra arbetsplatser, en hierarki bland de anställda som avspeglas i titlarna. Jag kan tänka mig att styckmästaren står ganska högt, det handlar ju om en mästare. En sådan behöver nog inte en plansch med styckningsbeskrivning för svin för att klara sin uppgift.

Men när styckmästaren skurit ut och sorterat skinkor, kotlettrader, sidfläsk, bogar, läggar (heter det så i pluralis?) och annat smått och gott från den slaktade grisen, så återstår ett ungefär fem kilo tungt paket med tarmar: magsäck, tjocktarm, tunntarm och ändtarm. Eftersom det också går att tjäna pengar på, lär det internt kallas för ”räntan”. Men innan tarmarna kan användas som exempelvis korvskinn, måste de givetvis göras rena. Det sker i tarmrenseriet. Inget konstigt med det, även om jobbet inte låter så trevligt.

Första gången jag blev medveten om detta var under läsandet (!) av en telefonkatalog i Linköping på 1950-talet. På den tiden var de flesta namnen åtföljda av en yrkestitel. Och plötsligt fanns där en tarmrenseriförman som minnesvärt nog hette Oskar Snygg.

Sedan dess har jag ivrigt men förgäves spanat i telefonkatalogen efter yrkesbröder till denne hedersman. Kanske har de  av katalogföretaget tvingats göra som en ackumulatorbatteriserviceman i min gamla hemstad. Nämligen att av utrymmesskäl begränsa sig till den neutrala och förvisso korta titeln Herr.


RSS 2.0