Tråkigt: bör hållas kort!

 

 

Vid ett av seniorbloggarnas möten var jag frånvarande p g a uppladdning inför VM-kval i fotboll på Friends Arena. Jag visste ju inte i förväg att Irland och Sverige skulle bjuda på en superseg, mållös tillställning. Till råga på eländet ledde min mötesfrånvaro till ämnesvalet ”Tråkigt” med ett antal blyertspennor som pådyvlade, anknytande föremål.

                                                                

Nu gäller det alltså att så snabbt som möjligt klara av uppgiften. Bildens blyertspennor med skyddande metallhylsor kommer från Kabi-Fermenta i Strängnäs. På detta läkemedelsföretag vässade administrationen pennorna i båda ändar (om man får tro beskrivningen).

 

Min egen minnesbild av blyertspennor med metallhylsa är diffus. Vad jag kommer ihåg från skoltiden är dock att vässning av pennor gjordes i en grönmålad apparat. Det var en populär tidsfördrivande åtgärd att resa sig från sin bänk och hasa iväg till pennvässaren. En bland flera lämpliga avledande manövrar för bekämpande av vardagstristessen.

 

Apropå Fermenta finns många tråkigheter att förtälja. Under 80-talet hade en falsk doktor lyckats få upp penicillinkokeriets aktier till rekordnivå. När bubblan brast fanns många förlorare. I skaran ingick bl a de anställda som på kort tid förlorade sin status som aktie- och optionsmiljonärer. Refaat dömdes till fängelse för bedrägeri. Strängnäsbornas luft och vatten belastades hårt av företagets framfart. Energiska åklagare lyckades dock se till så att hela styrelsen fick böter i Eskilstuna tingsrätt för mångårig miljöbrottslig verksamhet.

 

Turerna kring Fermenta var i sanning en jättetråkig historia!

 


Tråkigt: skrivmetod och anonyma brev

 

Hur kan det komma sig att dagens unga blixtsnabbt skriver texter på datorns/mobiltelefonens/ipadens tangentbord utan att ha gått en ”skrivmaskinskurs”? Vi som växte upp med en mekanisk grön Halda som redskap började visserligen med pekfingervalsen. Några, t ex sportjournalister och poliskonstaplar, kom aldrig längre. Men den som ville få upp skrivhastigheten tvingades att lära sig den s k tuchmetoden, då alla fingrar skulle användas. I pedagogiken ingick att en skärm sattes över tangentbordet, så att man inte skulle titta på tangenterna och ”fuska”. Det var verkligen en tråkig historia.

 

  Huruvida Dick Helander  (för övrigt född i Nyköping 1896) lärt sig tuchmetoden inför biskopsvalet i Strängnäs stift 1952 är obekant. Känt är däremot att en mängd (uppemot 600) anonyma smädebrev då kom till prästerna i stiftet, att en del av dessa skrivits på en Halda som disponerats av Helander och att denne mot sitt nekande ansågs stå bakom breven.  Han dömdes 1953 till avsättning från biskopstjänsten.

 

  Helander-målet var ett av landets mest omtalade under 1900-talet. Tio år efter domen beviljades han resning, men Högsta domstolen fann honom fortfarande skyldig. Och fortfarande väcker fallet intresse. 2002 utfördes på Rudbeckslaboratoriet i Uppsala en DNA-analys på kuvertklistret på de anonyma breven. Det visade sig att Helander åtminstone inte själv slickat igen dem. Hursomhelst, en verkligt tråkig historia.

 


Tråkigt: med en trasig potta

 

 

Pottan från 1872 är i bitar och delvis ihoplimmad. Vissa stycken finns inte kvar. Säkert var det någon som saknade kärlet, någon som nu fick leta upp en avskild buske och förhoppningsvis tänkte på lycka och frihet. För det är det att kunna sitta/stå ute i frisk ren luft, dold för nyfikna och utan risk för bomber eller vulkaner, farliga djur eller folk med kulspruta. Ser man det så är en trasig potta inget att deppa för – tvärtom.

 

  Tråkigt var det förstås att kärlet gick i kras. Det hade tillverkats med omsorg och skicklighet på Sofielunds krukmakeri. Om det familjeföretaget kan du läsa i Britt-Mari Waijnstads inlägg från den 21 april 2013 under temat Kruka.

 

  Pottan här var alltså gjord i lera. Vore den av tenn hade den troligtvis varit hel ännu i dag. Kärl av sådant material användes till och med som vapen under gatustrider i Paris på 1600-talet, i ”nattkärlens krig”.

 

  På 1700-talet fanns små avlånga tennpottor avsedda för resor eller andra nödvändiga tillfällen. Varianten i vår tid kallas Pipinette. Det är en liten oval plastpotta som kan tas med i bilen, på utflykten eller ställas vid sängen. Carola Nilsteins produkt har nått världsrykte bland både män och kvinnor. En liten kudde kan samla upp vätskan och gör kärlet ”rinnsäkert” även utan tömning.

 

 


Tråkigt: Dammsugning

 

Första dammsugaren i eget boende var en Volta, av samma fabrikat som den här på bilden. När man väl fått sin efterlängtade lägenhet så var städutrustning – förutom husgeråd - bland de första materielinköpen som gjordes. Som synes är dammsugaren på bilden cylinderformad och tillverkad 1953 medan vår modell, säkert framtagen tio år senare, var lite mer fyrkantig. Men slangen med bajonettfattning såg likadan ut och själva apparaten drogs också på glidskenor. Museets dammsugare har ägts av Alli Andersson, Bjurkärr och har förvärvats från Barva församling i Eskilstuna.

 

Nu var det ju bara det att man också skulle använda städgrunkan. Och det kom inte att bli min favoritsysselsättning! Men Städa behövs ibland och jag plockar fram dammsugaren utan knot när smulor syns på golvet. Med rutinlagd dammsugning är det mer komplicerat. Om behov inte kan ses men tiden för programmerad städning är inne och likväl måste ske – då är det inte så roligt! Man vill gärna se någon skillnad - före och efter. Bra är att dammsuga när solstrålar lyser upp rummen för då kan man i bästa fall se eventuellt damm.

 

Demonstrationen i affären vid första köpet gjordes av butikspersonal som med rak rygg förde röret med munstycke över öppen yta. Otroligt enkelt! Verkligheten hemma i lägenheten var annorlunda. Det blev krypande på knän för att komma åt under sängar och soffa och därtill kom alla piruetter som krävdes kring möblemang och annat. Jag har viss förståelse för moderna stylare som ordnar boendet med minimalt möblemang. Då fungerar kanske en självgående dammsugare, om man inte har sladdar liggande på golvet, fransade mattor, gardiner som når ner till golvet, skor med snören som hänger ner eller för låga möbler som den inte kommer under. Eller i värsta fall ett husdjur som tappar tålamodet och försöker omintetgöra apparaten.

 

Idag sysselsätter sig väl inte alla med detta tråkiga utan överlåter det åt andra. Det finns ju städfirmor att anlita och dessutom kan Rut-avdraget utnyttjas. Kanske ger man sig istället tid att inta ett bekvämt läge med en god bok. Det är ungefär en halv miljon människor som gör avdraget och skatteverket betalade förra året ut 2,2 miljarder kronor i skattereduktion.

 


Tråkigt: AKTA!!!

 

Så här skrev jag 1997 i Södermanlands museums skrift LIV – En historiebok om vardagen, livet och 1900-talet på sidan 16: ”Att slå ikring var ett styvt arbete. Alla diken, ända ner i botten, skulle slås liksom alla gräsbevuxna ytor inom rimligt avstånd från åkern. Gräset skulle sedan räfsas ut på åkern så att släpräfsan kom åt det. Det var en pina att räfsa ikring, svettigt och tråkigt” (Sture, född 1936). Även min mor Edith, född 1905, skrev i denna skrift om sina barndomsminnen.

 

Det föremål jag valde i museets samlingar var en räfsa – en fästmöhärv. Den är mycket vacker och tillverkad av Eric Ersson, Ödesby, till Catarina Maria Nilsdotter, Svärta. Den är rikt snidad och målad i mörkblått, rött och grönt samt märkt C M N D.

 

Temat tråkigt påminde mig om en rysligt tråkig händelse i min ungdom. Det var i maj 1951 och mina föräldrar hade bestämt sig för att flytta från landet. Det var många som gjorde det då. De hade köpt en villa i Enebyberg norr om Stockholm och flyttningen var bestämd till augusti 1953. För att ha en tillflyktsort i hemtrakten blev det bestämt att en sommarstuga skulle byggas vid vår lilla sjö, Hacksjön. På tomten där stugan skulle byggas fanns en massa stora tallar som måste bort. Nu var det så att jag hade fått en liten taxvalp från byn som hette Kix.  När far min och jag gick till sjön en förmiddag för att avverka tallar där så följde Kix med. Han var knappt året gammal. Pappa och jag jobbade på, högg fällspån och sågade med en stor stocksåg. Just när trädet började falla fick jag se Kix som befann sig precis där tallkronan skulle komma. Jag hade visserligen lärt honom att han skulle flytta på sig när jag ropade AKTA!!!  Jag skrek så mycket jag orkade men hunden hoppade åt fel håll så tallkronan föll rakt över honom. Pappa och jag sprang fram och såg att hunden hade fått svåra skador i korsryggen så pappa fick ta en yxa och avliva hunden. Det var förfärligt tråkigt! Vi grävde ner den i en sluttning ned mot en åker kallad Skräddartäppan. Den middagstimmen grät jag hela tiden. Men värst var väl att räven på natten sedan kom och grävde upp valpen och släpade bort den.

 Som tröst fick jag en annan taxvalp från Stockholm som kallades Sussan men det är en annan historia.

 


Tråkigt: November, storm, regn och ingen regnrock

 

 

Finns det något tråkigare än det uppräknade. Det finns sorgliga saker men de är bara sorgliga och det finns alltid en ände på det sorgliga. November tycks sakna ände, hela månaden är grå, riktigt kommunalgrå. Hade det inte funnits någon Mårtensafton och en kommande Lucia och jul hade det inte funnits ens en tillstymmelse till hopp. Dumt nog dyker det upp en och annan dag då himlen är klar, luften sval utan att vara isande och då är november inte fullt så eländig. En storm eller ett rejält regn kan vara uppfriskande om det är under sommaren. Den som säger att det inte finns dåligt väder skulle vara nödd och tvungen att byta ett punkterat hjul på bilen när novemberregnet öser ner och man bara har en kavaj på överkroppen. Det är uppfriskande kan jag lova. Har man en regnrock som den på kortet då är man rätt klädd, men det skulle ju bli något regn idag.

 

Nog med tråkig månad och väderleksmässiga tråkigheter. Som pensionär kan man ju hålla sig hemma om inte frun motar ut gnällspiken som hon är gift med. Regnrocken på bilden är inte en regnrock utan en regnkappa. Den ser ut att vara helt OK trots att den är mer än 50 år gammal. Synd att huvan inte visas den hade varit värd ett eget kapitel.

 


RSS 2.0