Träsmak: Mjöltunna eller ståbadkar?

 
Här kommer två inlägg som fallit mellan stolarna, men som är desto mer läsvärda. Egons texter från vårt besök på Nynäs. Här är Egons text på tema Träsmak och i inlägget under hittar ni Egons text om utställningen Friherrinnan hade inga bananer.
 
 

 

Jag är våldsamt avundsjuk på alla som med kniv och andra handverktyg kan forma en träbit till något vackert eller användbart. Det heter ju att vi som är mindre händiga har tummen mitt i handen. Jag tror att jag har bägge tummarna mitt i händerna. Min slöjdlärare sa ”om du lovar att aldrig ens försöka slå i en spik så skall du få B i betyg”. Om någon yngre person skulle läsa det här så betyder ett B godkänd. Det finns bara en sak som jag är ganska bra på när det gäller kniv och trä och det är att göra visselpipor av rönnpinnar på våren. Fråga barn och barnbarn.

 

Föremålet på bilden, en urholkad trädstam ungefär 130 cm hög trodde jag var ett ståbadkar som friherrinnan på Nynäs använt för sina barn. Det hade ju bara varit att fylla stammen med lämpligt varmt vatten och doppa ungen upp och ner några gånger. Mina fantasier om detta grusades snabbt. Detta är en mjöltunna. När man hämtat mjöl från kvarnen tömdes det i mjöltunnan. Locket lades på och nu var mjölet säkrat mot angrepp av möss och råttor. Väggarna i tunnan är så tjockt att även en energisk mus skulle ge upp alla försök att gnaga sig in till mjölet. Men Gud nåde den lilla pigan som glömde att lägga på locket. En stilla undring, när tömde man mjöltunnan helt och när och hur gjordes den ren? En annan undring, hur urholkade man stocken?

 

 

 

Träsmak: Trä för mat och smak för trä

 

 

Vid seniorbloggarnas besök på Nynäs i maj såg vi även en sommarutställning med vackra bruksföremål i trä. Bildens skål är tillverkad av Beth Moen, lärare på Sätergläntan, hemslöjdens gård i Insjön. Sörmlands Museums hemsida har följande programförklaring:

 

”Utställningen vill inspirera att tillverka och använda mer träföremål i matberedningen. Trä är ett hållbart material som, om det används klokt, inte tär på jordens resurser. Det är dessutom ett bra livsmedelshygieniskt alternativ.”

 

Jag önskade en gång att min förmåga att forma en skål av ett trästycke hade varit bättre. I folkskolans femte klass höll jag på många slöjdtimmar med en skål. Min talang på området var ytterst begränsad, motivationen sviktade och resultatet blev allt annat än bra. Den irriterade läraren försökte utan större framgång visa hur jag borde arbeta. Till slut dömde han ut mitt arbete med terminsbetyget B-minus. Att det inte blev ett underkännande BC kan nog tillskrivas det faktum att den excentriske läraren hade svårt att förstå att mönstereleven kunde vara klart sämst i klassen i träslöjd.

 

Beth Moen säger om sin skapande verksamhet

- att slöjda i trä gör mig oftast lycklig.

Att med stämjärn, knivar och sandpapper skapa ett bruksföremål, t ex en välformad skål med vacker ådring, det måste vara lycka! Som tur är finns det så mycket annat att glädjas över så jag avstår frivilligt från att ens försöka få en lyckokick genom egentillverkad träpryl. Men en vacker skärbräda i trä ingår som en självklar del i mitt hushåll.

 

 

 

Träsmak: Smör

 

 

En smörkärna / smörtina eller smörtunna för bruk i lanthushåll består vanligen av ett upprättstående öppet laggkärl i trä med större diameter upptill än nertill. En lagg är ofta förlängd och utformad som lyft/bärhandtag.
För att få 750 gram smör behövdes 15 dl vispgrädde som hälldes i tinan och sedan bearbetades med den tillhörande stötaren. Genom att föra stötaren i en upp- och nedåtgående rörelse övergick grädden så småningom till smör respektive kärnmjölk.


Efter surdegsbak och korvstoppning är det nu inne att göra eget smör, en procedur som nästan kräver en semestervecka. Dag 1 ska man blanda 5 dl grädde med 1 msk filmjölk och ställa bunken övertäckt i rumstemperatur. Dag 2 och 3 upprepas proceduren i separata bunkar för att dag 4.slå ihop all grädde i ett gemensamt kärl. Efter 3-4 timmar i kylskåpet är det dags att ta fram stötaren som numera är en elvisp. Vispen ska arbeta tills det bildas smörkulor och kärnmjölk, en tunn vit vätska, och att så mycket som möjligt av kärnmjölken släpper från smöret. Smör och kärnmjölk separeras från varandra och smöret översköljas med rikligt med kallt vatten. Nu har vispen gjort sitt och händerna kommer till nytta. i att knåda smöret. När vattnet, efter ett antal knådningar med nytt friskt vatten, är helt klart tillsätts lite salt och kanske är surdegsbakandet inte helt ute så att det egentillverkade smöret nu kan komma att ytterligare förstärka tillfredsställelsen av att ha kontroll över livsmedelsproduktionen när det breds på brödet.


Inte heller behöver hushållen idag betala skatt på sitt smör som förr i tiden när SMÖRTIONDE var ett utgående tionde som vanligen bestod i 1 mark smör för var ko,. eller alternativt, en penningavgift motsvarande värdet av smöret.


Den laggade smörtunnan har inte enbart fått tjäna som smörproducent utan även som symbol för att ensam härska i godan ro i uttrycket sitta ensam i smörtunnan..


Kanske hade den som fick stunden för sig själv smörtur och upplevde smörlycka liknande den tillfredsställelse som egentillverkaren upplevde vid första munsbiten av det egentillverkade brödet och smöret.
Gott var det säkert för båda.

 

 

Träsmak: En smörkärna, mjölk och en björn...

 

 

En sevärd utställning, dels p g a alla fantastiska träskedar som ska vara med i en framröstning av finaste sked och dels är trä ett härligt material att arbeta i och har använts sedan gammalt.

 

Många finurliga uppfinningar och förbättringar har gjorts på t ex den gamla vanliga smörkärnan, som har en cylinder och en s k törel att stöta grädden upp och ner med. Den här har ett liggande kugghjul och ett stående. Utväxlingen blir stor och farten på de längst ner i cylindern sittande bladen med hål i blir också stor. Cylindern saknas däremot på den här. Jag tänker på alla timmar som lagts ner för att få den här att fungera. Svarvning och montering under lediga kvällar, kanske i sken från en öppen eld. Hoppas sen att smöret kärnades fort och lätt för att kärna smör för hand kan ta sin tid.

 

En vecka en sommar för tjugo år sedan bodde jag på en fäbod och fick lära mig allt om mjölk. Det började vid 6-tiden på morron med kok-kaffe ur en trefots kaffepanna. Det var en gammal dalmas som kokat kaffe över öppen eld åt oss kursdeltagare. Han bodde om somrarna i en av de gamla fäbodstugorna och vandrade de 10 km upp från byn. Hans historier om att han varje år såg björn i skogarna var säkert sanna. När vi fem damer vaknat till och tagit oss bort till korna, fyra st vita fjällkor och en ”hornko”, mjölkade vi för hand. Ingen enkel sak. Så lite frukost och sen skulle mjölken tas om hand. Silas, kylas och köras i en separator så att mjölk och grädde delades. Vi kärnade smör i vanlig kärna. Vi ystade ost, ett svårt men roligt arbete.

 

Det som var jobbigast var att hålla öppen eld i en stuga med rökhål i taket. Där kokade vi messmör i en järngryta. Det tog en hel dag och man var sotsvart av att sitta där inne och elda och röra i grytan. Solblind också när man kom ut igen.

 

Det här uppvägdes av den vackra naturen och sammanhållningen i gruppen. Fäboden Ärteråsen har fortfarande öppet för besökare på somrarna och ligger 10 km norr om Furudal. En promenad tog jag upp i skogen till en höjd med utsiktstorn. Fantastiskt, men jag var hela tiden rädd för björn. Den gamla dalmasen berättade att björnen kan vissla när den går och knallar omkring ensam i skogen. Så hör man någon som visslar i svampskogen i höst så ska man inte vara tvärsäker på att det är en människa..........

 

 

Träsmak: Det roligaste ämnet

 

 

Det roligaste ämnet i folkskolan var träslöjd tyckte jag. Man fick börja med det i tredje klass och det var så spännande. Vår magister var sträng men rättvis. Han var mycket noga med att slöjdsakerna blev fint putsade och ibland målade eller betsade. När slöjdalstret var godkänt skrev han på namn och datum så att man skulle få det med sig hem i samband med examen. Jag minns att mitt första alster var en nyckelbricka och nästa var en trävisp. Många av de saker jag gjorde i slöjden på 1940-talet har jag bevarat. Bland annat så har jag en liten träsked i brunbetsad björk som jag lade ned mycken möda på att få fin. Den använder vi fortfarande i köket till att ösa strösocker med.  En pianostol med runda svarvade ben gjorde jag också samt en kälke med järnskodda medar.

 

Det här med träslöjd har följt mig genom åren. I yngre dagar gjorde jag så kallade kåsor utav särskilda utväxter på björkar. På äldre dar har det mest blivit grovsnickerier. Det har blivit ett antal verandor samt en glasad uteplats med tak. Jag har tillgång till en del snickerimaskiner såsom kutterhyvel, tvärkap, klyvsåg och bandsåg och i den snickeriverkstan är jag ganska ofta.

 

I samband med seniorbloggarnas möte vid Nynäs slott fick vi tillfälle att se den fina utställningen av träskedar som har fått namnet ”Träsmak”. Hundratalet träskedar av olika modeller finns utställda där. Den 29 till 31 augusti i år anordnas det också en så kallad Skedfest på Nynäs slott genom Sörmlands museums försorg i samarbete med Sörmlands och grannlänens hemslöjdsföreningar. Det blir tre dagar med workshops, demonstrationer och föredrag med rutinerade slöjdare från när och fjärran. Det blir säkert en mycket trevlig tillställning.   

 

 

Träsmak: Täljandets och snidandets känsla

 

 

I oxstallet på Nynäs slott finns utställningen Träsmak – Trä för mat och smak för trä. Där visas många träföremål för hushållsbruk och prydnad. Museet har tillsammans med Sörmlands naturbruk gjort utställningen och samtidigt inbjudit till tävling i att tälja skedar och slevar. Ett hundratal personer har deltagit och den 31 augusti ska pristagare presenteras.

 

Det hantverksmässiga resultatet imponerade och visst väcktes känslor för det genuina som blir resultat av träsnideri. Det första jag själv tillverkade med kniv var båge och pilar för indianleken - inte allt för komplicerat. Att slöjda i skolan var roligt och med skölpar gjorde jag bl.a skålar. Men efter skolan blev det jobb på snickerifabrik med maskintillverkade komponenter, handsnidandet dog ut.

 

För att nå framgång ska man nog börja i tidig ålder och förmodligen krävs det rätta handlaget.  En bekant i Flen - Olle Skantz - är mångsysslare och bl.a träsnidare med verklig talang. Pappan uppmuntrade och påpekade upprepade gånger att kniven måste vara vass. Han började med att tälja ”gubbar” och har skulpturer kvar än idag från tidig ålder. På älgpassen har täljandet fortsatt och det är åtskilligt som producerats under hans nu drygt 70-åriga liv. Och mer lär det bli fast nu används också andra typer av verktyg som exempelvis motorsåg. Det senast tillverkade är några bastanta Karl Johan svampar utplacerade i smyg på Flens golfbana! En rejäl överraskning kan man tänka sig för de personer som efteråt besiktade banan.

 

Hemma i hushållet har vi svepkärl, smörknivar, skärbräden och en träbricka som våra barn fått göra i slöjden.

 

 

Träsmak: Trätunnetillverkning – en gammal konst

 

 

När seniorbloggarna besökte Nynäs fick vi även tillfälle att titta på utställningen ”Träsmak” – med en mängd fina träskedar och andra slöjdalster. I ett hörn stod ett träkärl med träband som tilldrog sig mitt intresse. Jag kom att tänka på den gamla konsten att tillverka trätunnor.

 

Tunnbinderi är ett gammalt hantverk, som kräver stor yrkesskicklighet. Tunnbindarna var tidigare organiserade inom skråväsendet. Skråsystemet startade ursprungligen i Tyskland på medeltiden. Skråordningen för tunnbindare i Sverige kom till den 26 september 1670.

 

Skråväsendet i Sverige upplöstes 1846 genom lagstiftning. (I många hantverk lever ändå begreppen lärling, gesäll och mästare kvar än idag. Det är bland annat hantverksföreningarna som driver traditionerna vidare.) När det gäller tunnbinderi finns inte många kvar som behärskar konsten.

 

Vid en resa i Skottland för många år sedan besökte jag ett mycket gammalt whiskydestilleri, som vid den tiden fortfarande använde stora jäsningskärl av trä. Man berättade att när dessa var slut så gick de inte att ersätta, eftersom det inte längre fanns någon i Skottland som behärskade kosten att tillverka dessa extremt stora träkärl.

 

På slutet av 1990-talet hade jag förmånen att få besöka en ung entusiastisk tunnbindare i Östergötland, som nyligen hade fått sitt mästarbrev. Han berättade att han ända sedan skolåldern önskat ägna sig åt att göra tunnor. Han fick så småningom kontakt med den ende kvarvarande svenska tunnbindarmästaren, som då fanns på Gotland. Efter vidare ”studier” i England kunde han visa upp sitt gesällprov. Senare mottog han mästarbrevet i tunnbinderiyrket, som första person i Sverige på 60 år.

 

Han berättade om och visade också hur man tillverkar ektunnor. Eftersom tunnorna ofta är avsedda för lagring av vätskor / drycker är tunnbinderiet ett precisionsarbete. Minsta misstag gör att tunnorna blir otäta och oanvändbara.

 

Det gäller att välja ekmaterial med omsorg. Det skall komma från rakvuxna ekstammar utan kvist. Ur dessa sågar man ut bitarna på ett speciellt sätt, så de skall bli lätta att böja. Bearbetning utförs med handverktyg som inte ändrats särskilt mycket. Man yxar till bitarna med ett bilverktyg och hyvlar sedan dessa med en ”upp och nedvänd hyvel” så att det blir rätt form och vinklar på varje bit. Formen på bitarna är avgörande för att tunnan skall bli tät.

 

Bitarna fästes samman till en ”spretande” tunna. Därefter måste man med hjälp av eld vatten och grova järnband tvinga fram den rundade tunnformen. Sedan skall banden bytas och tunnan torkas och efter det återstår tillverkning och inpassning av bottnar till tunnan. Slutligen skall tunnan ytbehandlas – till exempel med linolja.

 

Det är fascinerande att se den erfarenhet, känsla och yrkesskicklighet tunnbindaren har, för att utan mätverktyg skapa alla dessa bitar, som måste passa ihop perfekt i de rundade formerna.

 

 

 


Träsmak: och tre skålar

Detta blir Margaretas sista inlägg i Seniorbloggen. Margareta har bloggat för Seniorbloggen sedan starten. Nedan kan ni läsa hennes sista inlägg på tema trä.
 
 
 

 

Med vass kniv och skarp yxa hugger och täljer jag i färskt virke.
Blir oftast slöjd att brukas, det jag eller du behöver just nu men även
slöjd bara till lyst, för det är så roligt att tälja!!

Detta är Anja Sundbergs ord. Hon är en av de träsnidare som finns med på utställningen Träsmak på Nynäs slott. Där visar hon skålar och underbara miniatyrer av maträtter, förpackningar och kökstillbehör. Den 29-31 augusti, under Skedfesten, kan du träffa henne och slöjdare från när och fjärran.  

 

Träet är verkligen värt ett kalas, särskilt som materialet har andra egenskaper än att vara vackert och kännas skönt i handen. Glass smakar särdeles gott när den äts med träsked. Och det sägs att träföremål är hygieniska. Bakterier försvinner snabbare från skärbrädan i trä än från den i plast!

 

Anja Sundbergs tre djurskålar rymmer rejält med godsaker. Kanske kan de fyllas inför en högläsningsstund. Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson borde vara självklar litteratur. Här syns ju ledargåsen Akka som är grå och Mårten Gåskarls vita skrud. Och i den röda färgen anas Smirre Räv?

 

 

RSS 2.0