Tro och magi - Borttrollad eller bortkollrad?

Här ser vi en fullfjädrad trollkarl och magiker - Christer el Rico - i trolsk slottsmiljö på Nyköpings hus.
SLM P09-617, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/413019.

 

Jag har under alla år sedan jag fick min lilla trollerilåda i barnaåren varit mycket intresserad av både det ockulta, magi och trolleri. Måste erkänna att programmet ”Det okända” i TV7 där Sveriges främsta medier tillsammans med programledaren Caroline Giertz besöker svenska hem där de boende har problem med övernaturliga. Intressant, spännande och ofta svårt att förklara. Att det finns något oförklarligt ”på andra sidan” kan man bara inte bortse ifrån.

 

Mest imponerad är jag dock av alla våra fantastiska magiker och trollkarlar. Att se dem utföra saker som för åskådaren bara måste vara omöjliga att utföra – Joe Labero är bara helt underbar och skicklig.

 

En trollkarl på ”hemmaplan” som jag njutit av många gånger är Christer el Rico, Christer Nilsson, som förutom att han är duktig på att kollra bort publiken, har mycket stor betydelse för den svenska trollerikonsten. Tänk vilken skatt för alla trollkarlsälskare hans bok ”Sveriges trollkarlar” har blivit. Här finns en guldgruva att ösa ur precis som hans första bok ”Trollare och andra underhållare”.

 

Att man måste vara fingerfärdig till tusen och ”slängd i käften” är en förutsättning för att bli en duktig trollkarl eller magiker om ni så vill. Inte för att jag kommer ihåg så mycket från min trollkarlstid men jag lyckades inte ens imponera på lilla syster med mina trick. Det var nog det som knäckte mina drömmar om att bli en berömd trollkarl.

 

Men berömd har i alla fall Christer el Rico blivit på många sätt. Inte bara för sitt sätt att fascinera och fängsla sin publik utan även för sitt intresse att synliggöra svenska trollkarlar. Inte minst genom tillkomsten av Sveriges Magi-Arkiv som vi lyckligtvis delvis har tillgång att njuta av på Kulturhuset Slottsvakten ännu så länge. Bara det är värt ett besök på Kulturhuset Slottsvakten.

 Undras förresten om det fanns ockulta ting på Nyköpings Hus? Det får bli en senare fråga.

 

I Christers ska vi kalla det ”trollerimuseum” finns bevarat trollerigrejor som är mer än 200 år gamla. Inte bara trollerigrejor utan allt annat som kan kopplas till trolleriföreställningar som affischer, böcker, tidningsurklipp med mera och det har hunnit bli en hel sedan han började sitt samlande direkt efter att han sett en av dåtidens skickligaste – Hector El Neco – året var 1945. Tänk att vi här i Nyköping har tillgång till ett sådant museum!

 

Mer om Christer el Rico och hans livsgärning och liv som trollkarl finns på http://magiarkivet.se/christer-el-ricco-en-biografi.

 

 

 

Tro och magi - döden

“SLM 20197 - Gravklot,” Sörmlands museum,
http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/277438.

 

Orden "Så tänkte jag mig döden" avslutar en dikt av Bo Setterlind som ofta citeras i nutida dödsannonser.
Att döden i alla tider har sysselsatt människan kan man ta del av i Louise Hagbergs bok "När döden gästar. Svensk folktro i samband med död och begravning."

 


Döden har varit förknippad med tro och magi och upptagit en stor del av livet.

På julafton gällde det att titta på ljusen, hur de brann eller slocknade.  Om ljuset föll ur staken var det enligt skånsk folktro ett dödsvarsel mot den mot vilken ljuset föll. På juldagens morgon skulle den person som hade ett ljus framför sig hemma eller i kyrkan få sorg under året om veken böjde sig så att det började brinna i kanten. Om ljuset på altaret slocknade under julottan är det enligt uppteckningar från Ångermanland prästen som kommer att dö under det kommande året.

 

Nysningar under julkvällen eller trettondagsafton hade också information om döden. Var det den yngste i huset som nös betydde det att han nös den äldste ur huset inom ett år vice versa. För ett nyfött barn som nös före modern betydde det att barnet dog före modern men om modern nös först fick barnet överleva modern.
Hagberg beskriver också konkreta sedvänjor kring dödsfall och begravningar som kunde vara nog så omfattande och får våra nuvarande processer att framstå som ganska minimala.

 

Att dekorera graven med någon form av minnestavla eller symbol har vi dock gemensamt med forna tider. Under järnåldern på 400-500-talen placerades gravklot med rituell och symbolisk innebörd mitt på graven.  Seden var vanligast förekommande i Mälartrakten och bildens gravklot, eller stenklot som det också kallades, har hittats i Södertälje trakten.

 

Setterlind frammanar döden som ganska fridfull men i äldre tider måste alla tecken, varsel och övernaturliga fenomen ha gjort tillvaron skräckfylld.

 

Louise Hagberg var amanuens vid Nordiska Museet och nedtecknade under sina resor i Sveriges bygder vad traktens folk berättade om gamla sedvänjor kring död och begravningar, sedvänjor som levde kvar långt in på 1900-talet men som idag har ersatts av mer realistiska tankar kring liv och död. Kanske är Setterlinds såningsman vår tids tro och magi?

 

 

 

Tro och magi - dopet

 

 

Dopet är en rit då det nyfödda barnet upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ritualer är viktiga händelser som på olika sätt lyfter fram centrala teman i religionen. Dopet påminner oss om att vi är sedda och älskade. Dopgudstjänsten är en fest där vi firar att en ny medlem blir en del av gemenskapen. Släkt och vänner inbjuds till dopet för att fira det lilla barnets ankomst.

 

Under 1700-talet och fram till sent 1800-tal användes en doppåse vid barndop bland allmogen. Barnet lindades och kläddes i en vackert dekorerad tygpåse. Påsen kunde vara av bomull, siden eller ylle. Som dekoration användes sidenband, pappersblommor, tyglappar, spets och pärlor. För att skydda det nyfödda barnet mot onda andar eller mot att bli bortbytt måste alltid något blankt material finnas med på påsen.

 

Doppåsen på bilden är från 1800-talet och kommer från Nyköping. Den är sydd av gul, rosa brokad och olikfärgat mönstervävt siden. Påsen är rikt dekorerad med diverse knappar, pärlor, smycken (bl a kors), spännen, sidenband i grönt och blått, mm. Upptill finns ett veckat vitt bomullstyg samt tyllspets, rynkad. Det blanka materialet finns med.

 

Tiden går och en lång, vit dopklänning började användas under 1800-talet. Detta mode startade i städerna och spreds sedan vidare i landet. I början på 1900-talet blev det vanligt med rosa eller blåa band för att visa vilket kön barnet hade. I min familj har en dopklänning funnits i flera generationer. Min mormor och hennes bror var de första att bära klänningen i mitten av 1800-talet. Namnen på barnen som döpts i klänningen är broderade på klänningsfållen. Dopklänningen förmedlar en känsla av samhörighet mellan min mormor, mamma, syster, mina barn och mig.

 

Många undrar varför dopklänningen skulle vara lång och det finns några olika förklaringar till detta. Enligt kyrkan är dopklänningen lång då det symboliserar ett långt och bra liv i tron på Gud. Man växer inte ifrån dopdräkten men in i den. Att dopklänningen är vit är ingen tillfällighet. I kyrkan är vitt en färg för glädje, fest och renhet.

 

Genom att vårt samhälle blivit allt mer sekulariserade har antalet barn som döps i kyrkan minskat. Barnen blir istället bli mottagna bland släkt och vänner vid en namngivningsfest då alla kan hälsa det nya barnet välkommen och visa att vi ser barnet och älskar det. Då passar inte den långa vita klänningen längre utan en ny tradition tar vid med nya riter.
 
 
 

Tro och magi känner inga gränser

“SLM 14074 - Gustav Vasas Bibel 1540,” Sörmlands museum, http://sokisamlingar.sormlandsmuseum.se/items/show/315298.

 

Gustav Vasas bibel från 1540 var den första bibelöversättningen av hela bibeln till svenska. Om bildens exemplar kan nämnas att titelbladet saknas och att 730 blad av 762 är bevarade. På flera ställen finns anteckningar med sammanlagt fyra namngivna ägare. Måtten är imponerande med en längd på 22 cm, bredd 30,5 cm och höjd 12,5 cm. Den är tryckt i Uppsala och har ett brunt skinnband med enkla spännen och beslag från sent 1600-tal.

 

Tro och magi är ord som hos mig inte har särskilt positiv värdeladdning. De gånger jag öppnat bibeln – Böckernas Bok – i vuxen ålder är lätt räknade. Min enkla förklaring till en skeptisk grundinställning är att jag t ex har svårt att förena bibelns skapelseberättelse, jungfrufödseln av Jesus och hans återuppståndelse, med vetenskap och beprövad erfarenhet. Att jag inte är troende kristen är också kopplat till min uppväxt i högkyrklig miljö med skenheliga förtecken. Helvetespräster och fundamentalistiskt kvinnoprästmotstånd fick jag nog av redan som barn och ungdom. Dock bör framhållas att uppväxtens överdrivna kristendomsundervisning naturligtvis inte gick mig spårlöst förbi. Ganska mycket i min värdegrund emanerar direkt från den kristna tankevärlden. Dessvärre ligger biblisk inspiration också bakom den kristna högerns trosvissa och aggressiva retorik. Om sakfrågan gäller svenska interneringsläger för asylsökande eller amerikansk vapenlagstiftning är egalt. Inhuman tillämpning av kristen tro tycker jag inte om!

 

Magi praktiserad av en skicklig trollkarl är god underhållning. Medan diverse ”hokus pokus filiokus” i personalutvecklingsbranschen framstår som ren humbug. Ett intressant område med inslag av tro och magi är olika metoder för viktminskning. Näringslära som vetenskap har över hundra år på nacken. Det samlade vetandet och kunskapen om hur man kan gå ner i vikt och behålla målvikten har väl dokumenterad evidens. Detta hindrar inte att forskarvärlden ständigt utmanas av trosvissa charlataner. En amerikan vid namn Peter D’Adamo lanserade för tjugo år sedan den s k blodgruppsdieten. Grundtanken i dieten är att människan bör anpassa sin kost och sitt levnadsmönster efter sin blodgrupp. Rent kvacksalveri och pseudovetenskap anser forskarvärlden vilket nyligen inte hindrade TV 4 från ett 6 minuters inslag i Nyhetsmorgon.

 

För egen del kör jag nu modedieten 5:2 med kontrollerat och noga bokfört ätande. Upplägget är två ”fastedagar”, något reducerat allsidigt matintag under veckans övriga dagar och extra mycket motion. Effekten är rent magisk. Vikten minskar och endorfinpåslaget ger ett behagligt välbefinnande. Den här enkla metoden tror jag på. Men det gäller att vara envis och uthållig.

 

 

 

Tro och magi - Näcken finns vid Storhusfallet

 
                                       Foto: Gustaf Gårdestig

 

Bredvid fallet vid Storhusqvarn i Nyköping finns en liten staty föreställande Näcken. Den fiolspelande Näcken är gjord av Bernt Westlund och köptes in av Nyköping Energi  AB omkring år 1990. Eftersom jag då ansvarade för marknadsavdelningen på Nyköping Energi AB har jag ett minne av när den sattes upp. Tyvärr har den blivit utsatt för skadegörelse vid flera tillfällen men den har återställts och sitter fortfarande vid fallet och spelar.

 

Näcken är ett manligt skandinaviskt naturväsen som finns i vattendrag – gärna i forsar. Ibland är näcken en skön yngling, ibland ett fult väsen. Vanligtvis spelar han ett stränginstrument som fiol eller harpa. Näcken i forsen vid Storhusqvarn spelar som sagt fiol och är nog snarare en skön yngling.

 

Om man offrar något till näcken – blod, snus eller brännvin – så kan han lära ut sin speciella spelkonst. Men det är inte ofarligt att spela eller lyssna till näckens musik. Tonerna kan förtrolla människor och även få dem att hoppa i vattnet. En annan risk är att de som lyssnar börjar dansa och inte kan sluta förrän de dör av utmattning. Näcken är en ganska farlig figur,  släkt med djävulen, som man bör vara försiktig med. Näcken längtar enligt sägnen efter att få komma till himmelriket. Det är inte möjligt för honom, så därför är näckens musik ofta sorglig men även trollbindande. Näckens polska är exempel på ett musikstycke som är svårt att sluta dansa till om man inte ”skär av strängarna på spelmannens fiol” för att bryta förtrollningen.

 

Andra namn på näcken är kvarngubben, strömkarlen eller forskarlen. Näckens namn kommer från ett gammalt ord för att bada (neker/nack). Ordet näck, det vill säga avklädd, kommer från samma ordstam men har inte gett näcken dess namn. Det är dessutom så att näcken först i modernare tid blev naken. I äldre tider var han klädd mer som en gårdstomte med grå kläder och röd luva. Näcken kunde ibland förvandla sig till  en häst och kallades då för Bäckahästen – även  den skepnaden var en farlig figur.

 

Idag är dock vår näck vid Storhusqvarn en stillsam staty som pryder sin plats och blickar mot en annan liten staty - ”pilten” som står på andra sidan forsen. Pilten är en bronsstaty gjord av Bie Norling.

 

 

 

RSS 2.0