Tro: Baptisternas historia i Sverige

 
 
Så var det dags för en träff med Seniorbloggen, den här gången i Sörmlands Museums arkiv.
 
Veckans ämne blev Tro! Det väcker många tankar inom mig-uppvuxen i en familj där de kristna värderingarna låg till en grund-men inte var mina föräldrar på något vis kyrkligt aktiva. Mamma älskade att sjunga psalmer och satte en ära i att kunna alla texter. Vi firade jul, påsk och andra högtider. Deltog i både dop och begravningar i Svenska Kyrkan-precis som så många andra.
 
Idag har jag barnbarn som kommer från andra kulturer och är fostrade utifrån dessa värderingar också. Tyvärr märker jag ibland att olika religiösa inriktningar har svårt att acceptera andras trosuppfattning. Alla verkar tycka att just deras tro är det enda riktiga.
 
Det är lätt att tänka lite tillbaka i tiden-till 1848 då den första Baptist församlingen startade i Sverige. Man liknar ofta Frikyrkorörelsen som den första folkrörelsen i Sverige! De flesta som anslöt sig var kvinnor, lägre medelklass och tjänstemän. Baptisterna utsattes för svår förföljelse från de Svenska myndigheterna. Man fick inte gifta sig och fick böter/straff för att man inte tillhörde Svenska. En del blev även landsförvisade.
 
Ju mer jag förstår och lär mig om mina anor så förstår jag att just Baptist rörelsen har påverkat mina förfäder. Många är födda och har levt sina liv i Nyköping och Trosa och alla tillhörde de Baptisterna. Mina anor är från Nyköping, Linköping och Uppsala trakten och alla till var aktiva i Baptiströrelsen. Säkert har de påverkat mina föräldrar och även mig och mina syskon på många olika sätt! Den kamp mina förfäder genomgick för att leva efter sin övertygelse är svår att förstå! Att de vågade leva efter det som de tyckte var rätt även om staten fördömde dem- känns faktiskt riktigt bra!
 
Idag har Svenska Baptister, Metodistkyrkan och Svenska Missionskyrkan bildat Equmenia kyrkan. På bilden från 1906 syns Emanuelkapellet som var ett baptistkapell i Nyköping.
 
I vårt land finns idag många olika trosuppfattningar och alla anser sig ha den rätta tolkningen av Bibeln och andra gamla religiösa verk. Men uttrycket: Var och en blir salig på sin tro!! Tänk om vi alla kunde ta till oss det uttrycket fullt ut - då skulle vi säkert slippa vissa konflikter i världen och Sverige!
 
 
 

Tro: Konfirmation

 
 
 

Svärta kyrka är en kyrka som ligger i Nyköpings Alla Helgona församling i Nyköping kommun i den nordligaste delen av Svärta socken. Svärtadalen var länge var en vik av Östersjön vilket förklarar kyrkans placering i den nordligaste delen vid väg 223 cirka 10 minuters bilresa från Nyköping. De äldsta delarna av kyrkan härrör från 1200-talet. Men genom århundradena har tillbyggnader och förändringar gjorts, varav de senaste så sent som 2009 och 2010.


Svärta kyrka är min konfirmandkyrka och där förbereddes jag som 14- 15-åring för nattvarden och deltog i min första nattvardsgudstjänst. Konfirmation är en kristen ritual med rötterna i fornkyrkan  som vuxit fram och som ständigt befunnit sig i förändring. Historiskt har konfirmationen i Svenska kyrkan haft många olika betydelser allt från tillträde till nattvardsbordet, till en aktiv bekännelsehandling men också betydelsen av socialisering. När jag konfirmerades runt 1960 var socialisering genom religionen fortfarande viktig och konfirmationsundervisningen och konfirmationen en av de gemensamma arenor som många svenska ungdomar deltog i och som bidrog till att forma en nationell identitet.

 

Jag kommer inte ihåg om jag då kände till att ordet konfirmation betyder bekräftelse och att odet kommer från latinets”confirm” och engelskans ”confirm” men att det hade med dopet att göra var jag helt införstådd med.
Idag är konfirmationen inte längre en förberedelse inför nattvardsgång och inte heller en rit som förknippas med att man blir vuxen. Konfirmationsundervisningen har gått från förhör till livstydning. Om jag som 14- 15-åring valt bort konfirmationen hade jag betraktats som mycket udda. Idag är förhållandet det omvända. Runt 30000 ungdomar väljer årligen att delta i en 60-timmars kurs i kristen tro. Då får man under konfirmationstiden enligt svenska kyrkans hemsida testa på att ta på sig ett par kristna glasögon och se sig omkring med kristna ögon. Man får även möjlighet att bli bekant med kyrkan, vad det är att fira gudstjänst, vara med om andakter och vad det har med liv att göra. Konfirmationens mål är att utrusta konfirmanden med goda redskap för att leva som människa i världen, att kyrkan vill vara en plats där konfirmanden kan bli mer trygg i sig själv och känna gemenskap i gruppen och församlingen och utvecklas känslomässigt och andligt. Egentligen inte så stor skillnad mot för 40 år sedan. Livstydning med lite olika glasögon.

 

Svärta kyrka är öppen för besökare i samband med att högmässa hålls en gång i månaden.

 

 

 


Tro: Om Vingåkers Första Baptistförsamling m m

 

 

 

I museets arkiv finns handlingar från Vingåkers baptistförsamling. Jag läser följande om hur den uppstod:

 

”Vid soluppgången söndagen den 26 juni 1859 samlades 10 personer vid Vittbrosjöns strand.
Det var midsommartid, fåglarna sjöng, ängarna doftade av blommor. Under stillsam bön döptes de av J.P. Lundqvist från Örebro. Efteråt firades Herrens nattvard. De flesta var unga, omkring 20 år. Tillsammans bildade de Vingåkers första baptistförsamling.”

 

Baptismen var en fritänkande oppositionell rörelse. Att lyda Gud framför staten betraktades av samhällets maktelit som ett hot. Troendedop, att döpas som vuxen, var en grov provokation mot kyrkan. Odöpta barn kunde hämtas av länsman och tvångsdöpas. Vid denna tid var det förbjudet att hålla andliga sammankomster utanför Svenska kyrkans ramar. Det hände upprepade gånger att den andliga sången i hemmiljö plötsligt avbröts av våldsverkare som i samförstånd med Statskyrkan skingrade mötet, klådde upp och kastade ut predikanten. En lag från 1873 gav möjlighet för människor att samlas och verka inom olika frikyrkosamfund, men full religionsfrihet uppnåddes först 1952.

 

Den växande baptistförsamlingen i Vingåker byggde bildens Berga kapell 1873 – en byggnad som kom att tjäna som samlingslokal till 2011 då den såldes till privatpersoner. I slutet av 1800-talet hade församlingen över 300 medlemmar. Ungdomsgrupper och scoutverksamhet hölls länge igång i det alltmer sekulariserade samhället men år 2011 var församlingen för liten för att kunna fortsätta sin verksamhet.

 

Närstående personer har rika erfarenheter från baptiströrelsen. De positiva fragment som jag snappat upp handlar om ungdomsverksamhet, äventyrlig läkarmission i Belgiska Kongo på 1950-talet och nutida församlingsliv. Men jag har också hört talas om missionärsbarn, som for illa av att växa upp med begränsad föräldrakontakt. När mor och far prioriterade sin tro och reste ut i världen på missionsuppdrag lämnades barnen kvar hos närstående i Sverige. En annan berättelse handlar om farbrodern i Medelpad som ska presentera sin fästmö för sina baptistföräldrar. Det fungerar mindre bra. I föräldrahemmet pågår ett livligt bönemöte, som skrämmer fästmön så till den milda grad att hon driver igenom ett omedelbart återtåg till lugnet i Ånge.

 

 

Tro: Kyrkliga syföreningar


 

Denna gång fick vi besöka Muséets Arkiv och Bibliotek. Ett mycket intressant ställe när man är historieintresserad. Här har jag tidigare tillbringat många timmar med släktforskning. Har hört att just släktforskning är en epidemisk och kronisk åkomma. Det är svårt att sluta och det finns ingen bot.

 

Vi seniorbloggare fick två ämnen, den första var tro/religion. En av de framtagna bilderna föreställde en samling damer i skiftande åldrar vid ett kaffebord utomhus. Kyrkliga syföreningen i Trosa-Vagnhärad. Vid något som liknar en hembygdsstuga har de samlats för att sy och sticka i solen.

 

Ofta gick det till så att prästen läste några ord och kanske sjöng en psalm. Prästfrun var i regel ordförande i föreningen. Man stickade och sydde till olika behjärtansvärda ändamål. I min hemsocken var det fantastiska kompositioner som ofta salufördes på en ”syföreningsauktion” i NTO-lokalen. Då gällde det att hålla sig framme för det var åtgång på de fina alstren.

 

Historiskt sett har syföreningar haft stor betydelse. Om detta har Anna Braw skrivit en bok ”Kärlek, nål och tråd”:

På 1840-talet i Herrestad i Småland började den första föreningen. En flykting från Tyskland i spåren av Napoleonkrigen startade föreningen. Hon hette Emilie Petersson. Man sålde sina alster och pengarna gick sedan till samerna som då var en fattig folkgrupp i Sverige. Syföreningarna hjälpte även Marie Cederschiöld, Sveriges första sjuksköterska med bidrag till utbildningen. Det finns fortfarande många verksamma syföreningar kvar, men det finns inget register över dem. Anna Braw uppmanar till att göra babykläder och skicka till u-länderna. Om kvinnorna vet att det finns babykläder att få, går de gärna till förlossningsklinikerna i stället för att riskera komplikationer vid hemmafödsel.

 

Inte har jag varit med i någon syförening, men skapade väl ett och annat till barnen när de var små. Enligt min svägerska hade jag ett 5-årsprojekt på gång. Det var när jag stickade en kavaj till maken. Men nu har stickorna åkt på loppis.

 

 

 

 


Tro: och viljan att hjälpa andra

 

 

När jag var elva år fick jag följa med min farfar till Sofieborgs skola i Axala och se en film från Afrika. Den handlade om en missionärsfamilj som arbetade där – kanske var det i Etiopien. Jag minns att familjen utsattes för svåra strapatser i sitt arbete med att lindra folkens umbäranden och att sprida kunskaper om den kristna tron i landet. I familjen fanns en liten grabb på cirka sex år och han blev stucken av en giftig skorpion. Gossen blev mycket sjuk och jag kan ännu se bilderna där fadern bar sin son på sina armar för att nå läkarhjälp. Den filmen fick mig att fundera mycket på missionärernas arbete i Afrika.

 

När vi i seniorbloggsgruppen nu senast besökte museets arkiv och det framkom att familjen Hylander där har en stor samling av material blev jag intresserad. Medlemmar ur familjen Hylander har under flera generationer varit verksamma som missionärer i Etiopien.  I museets arkiv finns ett stort material från läkaren, välgöraren och missionären Fride Hylander som levde åren 1898 till 1988. Han ägnade i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv åt humanitärt arbete i Etiopien. Från 1920-tal till 1960-talet var han och hustrun Naemi på plats för Evangeliska Fosterlandsstiftelsens och Bibeltrognas Vänners räkning, för den svenska staten, Röda Korsets och en period som konsul i Sverige. Frides föräldrar, Nils och Edla Hylander, hade trettio år tidigare varit verksamma på motsvarande sätt.

 

Min fru hade år 2001 förmånen att få delta i en resa till Etiopien tillsammans med en son till Fride Hylander vid namn Nils-Olof. Han gick i faderns fotspår och utbildade sig till barnläkare och var tillsammans med sin fru Gunnel verksam i Etiopien i många år. Minnena från denna resa finns samlade i en dagbok sammanställd av en av resenärerna.  

 

I Fride Hylanders material på museet finns hyllmetrar av dokument med berättelser om missionärslivet i Etiopien. Dessutom finns ett tusental bilder från hans verksamhet där. Jag hade tänkt få med en bild på Fride men det närmaste jag kom var en bild av en skugga av honom när han sitter till häst. Förutom det arkiverade materialet så finns det på Sörbys ägor i Runtuna socken en av Fride Hylander uppförd etiopisk hydda där en samling av föremål från Etiopien finns bevarade.  

 

 

Tro: för mänsklighetens bästa

 
 

Bibelsfigurerna i museets samlingar gav mig positiva vibbar. Söndagsskolläraren Tant Maj - min första kärlek - blev synlig för mitt inre. Hon plockade med sådana pappfigurer i samband med kristna berättelser för oss små barn. Tant Maj var en levande symbol för kärlek och glädje, hon utstrålade fromhet och vi barn tyckte hon var snällare än våra mammor.

 

Som vuxen har jag tänkt på uppkomsten av religioner och hur budskap burits fram i skilda samfund under århundraden.  Fundamentet - en styrande övermänsklig makt - verkar gemensamt för alla trosriktningar. Det fantastiska är att religiös tro i någon form har fäste världen runt.

 

Den stora gåtan är hur - och framförallt varför - ”kärleksbudskapet” kommit till. Att det under tidens gång uppstått varianter som också fått stort och vidlyftigt innehåll i skrifter är inte så konstigt. Det ligger i vår kultur att fylla på och utveckla vidare.   

 

Men ursprunget? Det måste ha funnits behov hos människor att skapa en tro för gemensamt gott leverne. Religiösa skrifter spåras flera tusen år tillbala i tiden. Kan det hänga samman med den tätnande befolkningen som jordbrukarkulturen medgav? Vi lämnade jägar-samlarstadiet och började leva i samhällen och kanske insåg man behov av att undantränga primitiva beteenden. Fundamentet att en gud bestämde hur vi lämpligen borde leva är förståelig och var nog ett smart drag. Tron på gudar för alla möjliga naturfenomen fanns sen tidigare.

 

Trots goda ansatser är vi inte alltid fromma. Vi vänder inte godvilligt den andra kinden till i alla lägen. Ondska som mord, krig och förtryck florerar alltjämt. Märkligt nog sker det ibland med religiösa förtecken. Men utan det försonande budskapet hade det kanske varit värre! Nu anser jag emellertid tiden vara inne att skriva ”Det tredje testamentet”. Man kan som förklaring till universums uppkomst hålla kvar vid en övermänsklig skapare, men doktriner baserade på naturvetenskapliga landvinningar måste utvecklas. Ett stort och svårt projekt.

 

 

 


Tro: FA:s starka Hanna

 

 

Hon kallades ”Vidundret” och hennes verksamhet liknades vid franska revolutionen. Hon gav aldrig upp trots mötesförbud, lokalbrist, dålig ekonomi, spott och spe, ägg och ruttna tomater. Jag berättar om Hanna Ouchterlony, kvinnan som med stark Gudstro grundade Frälsningsarmén i Sverige.

 

Hanna hade en missionsbokhandel i Värnamo och kom som fyrtioåring i kontakt med Salvation Army. En tid vistades hon hos grundarna William och Catherine Booth i London, där hon fick både teoretisk och praktiskt utbildning för att 1882  kunna att starta  ett ”frälsningskrig”. Hon höll sitt första möte i Ladugårdslandsteatern (sedemera Folkan) i Stockholm och satte i gång ett socialt arbete bland fattiga och utstötta. Man inrättade ett räddningshem för prostituerade, öppnade den första sk slumstationen och ett härbärge för män. 

 

Hanna, som också introducerade FA i Norge, var en övertygande talare, kvick och slagfärdig - och pionjär. Kvinnor talade sällan offentligt och som kommendör  i kjol var hon ”chef” över också manliga FA-medlemmar. Dessutom skulle det dröja länge innan den första kvinnan blev prästvigd.

 

FA växte och frälsningsmötena blev allt mer välbesökta, inte minst tack vare medhjälparen Jenny Swenson, som med fin sångröst sjöng de kristna melodier som Hanna översatt från engelskan. ”Den gamla häxan stod och talade, sen kom där en ängel fram och sjöng”, lär någon ha skrivit. Kanske var det nöjeslitteratören Herman Martinsson i Söndags-Nisse. Han riktigt förföljde Hanna med hånfull satir under lång tid. Men … under ett av hennes  möten kunde han inget annat än att kapitulera, han gick med i FA och blev officer!

 

 

Tro: Bondepraktikan vs SMHI

 

 

Bondepraktikan är en mycket känd del av vår folktro. Den är ett slags handbok för bönder och kom ut första gången i Tyskland på tidigt 1500-tal. I mitten på 1600-talet gavs den ut på svenska – man tror att Andreas Johannis Arosiandrinus var första utgivaren. Liknande instruktioner med råd om skötsel av jordbruket har en mycket lång historia. Man har funnit liknande texter från det forntida Mesopotamien.

 

Bondepraktikan var en mycket populär bok. De svenska utvandrarna hade ofta  – i de fall de tog med några böcker – packat ned fyra böcker i amerikakofferten och det var bibeln, katekesen, psalmboken och bondepraktikan.

 

Bondepraktikan innehöll allt vad den tidens bonde behövde veta om jordbruk och annat som hörde till försörjningen.I senare svenska utgåvor (efter 1897) återkommer för varje månad kapitel om jordbruksarbete, ladugård, stall, fjäderfäskötsel, biskötsel, trädgårdsskötsel krukväxter samt jakt och fiske. Dessutom finns råd om hälsa och ”väderprognoser” – vilka inte var oviktiga.

 

Väderspådomarna är kanske de idag mest citerade, som exempelvis

 

-          mycket rönnbär ger en sträng vinter

-          om Anders slaskar så braskar julen

 

En forskare i Umeå har studerat om det går att finna något samband mellan hur mycket rönnbär som fanns på 60 – 70 träd och exempelvis snömängden. Det fanns tyvärr inget samband alls. Det fanns dessutom inget samband mellan Anders och julen – synd.Vädret är för komplext och kaotiskt för att kunna förutsägas med hjälp av enkla samband.

 

SMHI har tillgång till mängder av väderdata, som behandlas i jättedatorer och ställs samman till prognoser för 1 till 2 veckor framåt – längre prognostider innebär större osäkerhet. Väderprognoser anses så samhällsviktiga att regeringen satt upp ett mål på 85 % träffsäkerhet för det närmaste dygnets väder.

 

Med andra ord är det kanske bäst att fortsätta att lyssna på SMHIs prognoser, när vi vill veta hur vädret blir framöver. Delar av bondepraktikan är i alla fall så djupt rotade i vår folksjäl att den ändå har sin givna plats när vi exempelvis funderar över hur julvädret skall bli.

 


Tro: Är det en form av högre vetande?

Seniorerna har  besökt museets arkiv och bibliotek. I museets arkiv finns brev, dagböcker, protokoll, kartor, ritningar, rapporter, livsberättelser, fotografier och mycket mer! Seniorerna skriver sina inlägg denna vecka på tema Tro och nästa vecka, på tema militär, utifrån vad de hittat i museets arkiv.
 
 
 
 

Jag tror inte att jag kan konkurrera med Ingemar Hedenius genom att skriva om tro och vetande. Någon gammal filosof påstod att tro var den högsta formen av vetande. Eftersom min tro är mycket svag måste mitt vetande vara minimalt. Jag tror att människan är bra och god men på grund av dåliga ledare och dåliga ideologier så syns detta sällan. Jag tror att ända sedan vi klättrade ner från träden och började gå upprätt har vi trott på något som vi kan tacka för framgång och frukta vid motgång. Ganska snart var det någon smart typ som påstod att han kunde kommunicera med högre makter och tyda deras vilja så att vi andra, som inte hade denna kontakt, genom den smarta typens utläggningar kunde undvika misstag och hitta evig lycka och framgång. När den här smarta typen verkat ett tag påstod han att hans verksamhet var så viktig att han inte behövde delta i jakt och samlande. Efter en lång tid var det en annan typ som hittat ett annat högre väsen och nu var det gamla helt förkastligt. Detta har upprepats ett stort antal gånger under mänsklighetens historia. Det är 1000 år sedan vi svenskar började bli kristna, innan dess hade vi hyllat Oden, Tor, Freja och fruktat Loke och Hel. När kristna förkunnare skulle beskriva vår gamla tro, vi kunde inte själva skriva så mycket, så blev det en hel hög med hängande människolik och döda djur som hängde runt templet i Gamla Uppsala. Eftersom de stackars hedningarna inte kunde skriva så blev det sanning av det som förkunnades av det invandrade prästerskapet. Det var ingen som beskrev de grillpartyn och andra festligheter som förekom på de stora helgdagarna.

 

Vad vi har kvar av det gamla är en del runstenar. Där pratas det inte så mycket om himmelska varelser. Att bygga broar och vägar så att människor kunde färdas säkert och mötas var något som var värt att skriva om. Att berätta om en make eller son som drog i viking och aldrig kom hem igen var också något som hade ett värde för den som såg till att runorna ristades och stenen restes.

 

På stenen på bilden står bland annat: Håmund och Ulv reste stenen efter Rolv, sin fader, Öborg efter sin man. Vart Rolv hade tagit vägen är inte nämnt. Hade han dött sotdöden eller försvunnit i främmande land?

 

 


RSS 2.0