Typiskt Nyköping: Den berömda nyckel

 

 

Beskrivningen i museets databas av bildens berömda nyckel lyder som följer:

 

”Stor nyckel av järn, ihåligt skaft. Ax med många utskärningar. Skaftets ögla är rund och fästet förstärkt med en ring. Nyckeln hittad i ån utanför Nyköpingshus av en skolpojke som sålde den till greve Eric von Rosen på Rockelstad. Nyckeln har presenterats som den Kung Birger slängde i ån vid Nyköpings Gästabud och har varit utställd som sådan sedan 1953”.

 

Fan trot! Formuleringen - ”har presenterats” - ger en antydan om att historien bakom denna nyckel inte är helt kvalitetssäkrad. Man ska dock ha en djup respekt för det sannolika. Annars blir det inga bra berättelser, som Fritiof Nilsson Piraten uttryckte saken.

 

Helt sant är det emellertid att Nyköpings kommuns turistansvariga en gång myntade devisen ”Nyköping en fängslande håla”.

 

- Den blev inte särskilt långlivad.

 

Helt sant är också att jag på min hallvägg har ett exemplar av den stiliserade nyckel, som nu för tiden är en symbol för staden Nyköping och en souvenir av klass. Denna nyckel hittade jag för många år sedan på stigen mellan Nyköpingshus och ån.

 

Sannolikt hade den kastats över slottsmuren utan att nå fram till ån vid en föreställning av Gästabudet på borggården. Helt säker kan man ju inte vara men nog låter min fundering inte alltför verklighetsfrämmande?  Jag minns att sällskapet vid fyndet konstaterade att det var tur att ingen kommit till skada när nyckeln kommit ´faran´de från ovan.

 

 

Typiskt Nyköping: storindustri i nedgång

 

Stora, välkända industrier tillhörde en gång Nyköpings själ. Det märktes genom den stolthet anställda i företagen gav uttryck för när jag kom till staden i mitten av 60-talet. NK:s verkstäder, Sunlight, Fors Ullspinnerier, Nyge, Saab och Studsviks anläggningar hade mycket stor betydelse. Personer representerande alla företagen kom att tillhöra min bekantskapskrets. NK blev mest känt för hantverksmässig produktion av exklusiva möbler, men där tillverkades också många andra inredningsdetaljer.

 

Bilden visar en taklampa tillverkad 1950. Den har hissanordning och en takkupa av rödlackerad plåt. Anne-Marie Dahl, Nyköping är givare. I mitt hem hänger en kristallkrona från NK med sex uppåtriktade ovala glödlampor försedda med små men i mitt tycke utsökt läckra rosafärgade skärmar. Gammalmodigt – ja, men mycket tjusigt! Vi har också två nätta mässingsljusstakar. Det är en kort fot med två blomliknande uppsvängda blad. Enkla men med stilren och originell form.

 

Det typiska idag är att storindustrierna har gått förlorade och därmed också många arbetstillfällen. Nu får jobb i stor utsträckning sökas på andra orter – Nyköping är nu bostadsort för många pendlare. Och inte är det så lätt för småföretagarna heller. Det kunde man läsa i Södermanlands Nyheter den 5 juni. Handeln och mindre industriföretag får backa.

 

Trots svårigheterna behåller Nyköping sin attraktion för många. Inte ens kommunens ansträngningar att kväva befolkningen genom förtätat bebyggelse (gröna lungor ska bort!) har orsakat flyktingström. Det kustnära läget med vackra omgivningar gör väl sitt till. I bästa fall blir det något naturskönt kvar i kvarteret Å-kroken. Och vi har i alla fall museet, som dessutom ska utvecklas ytterligare.

 


Typiskt Nyköping: Typiskt för samhället?

 

Det kan kanske tyckas vanvördigt att välja en gammal pottstol som illustration till typiskt Nyköping eller till samhället i övrigt. Men jag hoppas att ni kan följa mitt resonemang. Man gräver ut Åkroken, vilket var intressant, men varför? För att bygga lägenheter, parkeringshus, gömma stans äldsta lämningar under en hög tegel och betong? Ett antal sura gubbar hade en del frågor som jag tror att de inte har fått svar på ännu. Dålig information och planering.

 

Som en överraskning för Nyköping och de flesta andra samhällen i detta avlånga land så kan det snöa på vintern. Förvåningen är enorm varje vinter. Har det snöat, det är inte möjligt? När ett antal gubbar och kärringar har ramlat och brutit armar och ben då förstår man att det snöat. Men då har snön blivit till is och den kan man inte få bort förrän det blir varmare. Man kan ju sanda lite, men då får cyklisterna punka. Vi väntar och ser. Dålig information och planering.

 

Ser ni likheten med pottstolen? Där saknas potta! Säg till barnet sätt dig nu på pottstolen och gör vad du skall. Barnet sätter sig och gör vad det skall. När det är klart är det någon som frågar. Var har ni pottan? Den är inte där den borde vara. Dålig information och planering.

 

Pottstolen finns på Raspen. Den har varit i fyra generationer på Taffnäs gård. Repet som man band fast det lilla barnet med har försvunnit. Ibland får man en känsla av att det är många glömda pottor. Men som det numera heter, ”SHIT HAPPENS”.

 

 


Typiskt Nyköping: en hatt från Linnea

 

Bland Sveriges Radios sommarpratare i år finns Malinda Damgaard. Hon har skapat hattar åt svenska prinsessor och åt Lady Gaga. Världsartistens ”telefonhatt” är berömd! 

 

Nyköping har också haft en duktig modist i Linnea Ringdahl, tredje och sista ägaren till hattbutiken Ekwalls mode på Öster. Den  upphörde år 2007, efter 70 år och då hade Linnea drivit den i 31!

 

  Fanns det någon hattmodell som var typisk för Nyköpings kvinnor? Knappast, men Linnea minns stressen när alla skulle ha en s k Madickenhatt på 90-talet, i mjukt tyg och uppvikt fram..

 

  - Jag köpte fleece och sammet på metervara, ja alla tyger man kunde sy av. Och jag sydde och sydde och sydde, och fick så ont i nacken. Det är klart det blir ju en viss spänning att sitta vid symaskinen, men kunderna beställde.

 

   Att vara modist var annars inte särskilt lönsamt under slutet av förra seklet, många gick barhuvade också under vintern. Trots detta forsatte Linnea att sy och sälja hattar långt upp i åren. Hon hade många trogna kunder och visste naturligtvis alltid vad som klädde vem.

 

   En av Linneas käpphästar är att en hatt ska sitta ganska långt fram, inte i nacken. Modisterna Malinda i Stockholm och Linnea i Nyköping är säkert också överens om att en hatt ger god hållning, För ingen kan väl gå kutryggig i en skapelse från Ekwalls mode?

 

Läs mer om affären och dess historia på museets hemsida!

 


Typiskt Nyköping: svengelskt uttal

 

Sunlight-skylten över den forna tvålfabriken i stadsdelen Högbrunn lyser alltjämt över Nyköping, lika stolt som den stora klockan på NK i Stockholm. Numera är där ett fint hotell med spa och allt annat som därtill hör. Men skylten påminner om den epok mellan 1925 och 1992  som Sunlight producerade en stor del av de tvålar och tvättmedel som svenska folket konsumerade. Bilden visar en av de tidigare produkterna, honungsgula tvålflingor från 1920-talet. På förpackningen kan följande läsas:

 

   ”Kr 20 000 utbetalas till den som kan bevisa att dessa tvålflingor som tillverkas av Aktiebolaget Sunlight, Nyköping, innehålla någon som helst förfalskad beståndsdel”.

 

   Alltjämt talar många nyköpingsbor om Sunlight-epoken. Många har personliga minnen därifrån. Men undertecknad, som är att betrakta som nyinflyttad efter snart sex år i staden, förundras alltjämt över uttalet. Man ska säga ”sunlajt” på svengelska med ett tydligt u och inte med det mer engelskinspirerade ”sanlajt”.

 

   Det är för mig typiskt Nyköping.

 


Typiskt Nyköping: det fina vattendraget

Veckans tema Typiskt Nyköping anspelar på en utställning med samma namn. Föremål från Sörmlands museums föremålsmagasin visas på offentliga platser i Nyköping 15 juni-30 aug.
 

 

Det mest typiska för Nyköping är för mig det fina vattendraget som genomflyter staden nämligen Nyköpingsån. En stor del av min yrkesverksamma tid på Länsstyrelsen ägnade jag åt denna å. Nyköping skulle helt enkelt inte ha funnits till utan detta vattendrag. Det var ju här vid åmynningen som man i tidernas begynnelse slog ned sina bopålar. Visst, det finns andra saker som man förknippar Nyköping med såsom stadens nyckel, klockstapeln och Sunlight men ån är mest betydelsefull tycker jag. Nyköpingsåns avrinningsområde har en yta av 3 632 kvadratkilometer och en total längd av drygt 15 mil. Normal medelvattenföring vid Storhusfallet vid mynningen är på cirka 25 kubikmeter per sekund men jag minns att det ett högflödesår i början på 2000-talet rann över 100 kubikmeter per sekund genom stan.

 

Vid Storhusfallet i Nyköping finns en skulptur av sten som är utförd av konstnären Bernt Westlund. Jag hade nöjet att få handlägga tillståndsärendet för uppförandet av denna skulptur när jag arbetade på Länsstyrelsen. Näcken sitter vid den strida bullrande strömmen invid Storhusqvarn, Västra Kvarngatan 64. På andra sidan av den strida strömmen står en annan skulptur – en gosse som intresserat ser på och lyssnar till Näcken. Han vill lära sig spela och den fiol som jag valde i museets samlingar, en så kallad kvartsfiol för barn, skulle han säkert vilja ha. Hela miljön där vid fallet är mycket intagande.

 

Jag har ett annat minne från den platsen också. Under 1990-talet högtidlighölls den så kallade Världsvattendagen i Nyköping den 22 mars varje år. En mängd olika aktiviteter med anknytning till vatten förekom. Jag lånade en gång en så kallad ”vädur” från Väderbrunn utanför Nyköping. En vädur är en självgående pump som genom inverkan av vattnets pulserande flöde genom pumpanordningen kan lyfta vattnet i en slang flera meter över pumpens läge. Den drog vi igång. Dessutom lånade jag ut mitt lilla vattenhjul som driver en liten hammare som slår mot en metallbytta. Det klingade så fint och taktfast hela den dagen vid Storhusfallet. Det var vårt sätt att fira Världsvattendagen.

 


RSS 2.0