Uppfinning: Omfattande instruktion för populär polisbilskamera

 
 

 

Bland alla de föremål med polisiär anknytning, merparten från Eskilstuna polismuseum som lades ner 2010, som numera finns bevarade på Sörmlands museum finns mycket intressant att titta närmare på.

 

Eftersom jag under hela mitt långa yrkesliv som journalist även fotograferade mycket själv fastnade jag för ett kamerakit innehållande bland annat en halvformatskamera av märket Fujica Drive. Den användes framför allt av trafikpolisen för att dokumentera händelser.

 

Som det står i en ganska omfattande bruksanvisning som fanns i väskans lock:

 

”Kameran med påskruvat UV-filter skall under färd med patrullbil alltid sitta monterad i sin hållare och ha fjäderverket fullt pådraget för omedelbar aktion när något i trafiken inträffar som motiverar dess användning för bevisföring till exempel vårdslös utfärd på huvudled m.m., olämplig placering av last m m.”

 

Den här kameran var flitigt använd och de bilder som togs ett tacksamt bevis om någon nekade till en trafiköverträdelse. I kitet fanns även en elektronblixt av märket National.  Utvecklingen av polisens kameror i bilarna har i stort sett följt kamerautvecklingen och i dag har de första kamerorna, som direkt under färd läser av alla registreringsskyltar, monterats i ett antal polisbilar.

 

Enligt tidningen Robotnyheter är det en så kallad ANPR-kamera, ANPR står för Automatic Number Plate Recognition, och är en teknik för att med kamera och bildtolkningsalgoritmer automatiskt läsa av fordons registreringsskyltar i realtid och köra dessa mot vägtrafikregistret och registret för efterlysta fordon för att se om ett fordon är till exempel efterlyst, avställt, stulet eller har belagts med körförbud.

 

I dag finns det väl i stort sett en digitalkamera i var mans ägo. Om inte annat så finns möjligheten att ta bilder med hjälp av mobiltelefonens kamera. Det var väl först när småbildskamerorna kom ut på marknaden som det blev allt vanligare med att fotografera.

 

Jag har en händelse som för alltid etsat sig fast i minnet som mindre lyckad fotograf. Min första kamera var en Rolleiflex och den hade varit inne för ”översyn”. När jag fick tillbaka den var enligt räkneverket laddad med ny rulle. Dåvarande bildtidningen SE hade beställt ett reportage som skulle berätta om dåvarande komministern Erik Lindgren i Borgvattet i Ragunda kommun som ”döpte” flickors dockor.

 

Väl hemma igen efter uppdraget skulle jag framkalla rullen men där satt ingen rulle i kameran. Visserligen tyckte jag det gick lite lätt att dra fram filmen men kameran hade ju varit på översyn så det var väl därför. Så det var bara att något skamsen be att få ta om bilderna – den här gången med Kodakfilmrullen i.

 

Vi får hoppas att Sörmlands Museum även i framtiden kommer att kunna glädjas åt att få dokumentera utvecklingen av kamerans historia – både polisiärt och allmänt.

 

 

Uppfinning: Kassaskåp erbjuder begränsad säkerhet

 
 
Bildens kassaskåp med utsida av björkfaner är tillverkat vid Arbrå Kassaskåpsfabrik i nuvarande Bollnäs kommun. Den övre delen är i metall medan den undre är i trä. Dateringen till år 1940 uppges något osäker. Skåpet har använts vid Försäkringskassan i Nyköping.
 

Ett brand- och hyfsat inbrottssäkert skåp för förvaring av t ex juvelser, kontanter och värdehandlingar utvecklades i England i mitten av 1800-talet. Redan 1834 fick William Marr patent på ett skåp med dubbla plåtväggar av stål med värmeisolering i mellanrummet. Marr använde finkrossad marmor med lera och porslin som bindemedel. Uppfinnaren Thomas Millner från Sheffield utvecklade brandsäkerheten genom att använda alun och andra alkaliska salter som utvecklade en värmeisolerande vattenånga vid upphettning. Låsfunktionen utvecklades genom en mängd engelska och amerikanska uppfinningar. Här talar vi om tillhållarlås, kombinations- och kodlås samt tidlås etc. Kunder fanns det gott om. Såväl myndigheter, banker, företag som mer eller mindre rika privatpersoner var angelägna om att skydda sina tillgångar.
 
Den mest kända svenska kassaskåpstillverkaren var från slutet av 1800-talet Rosengrens i Göteborg. Det är numera ett varumärke inom säkerhetskoncernen Gunnebo. Ett mindre Rosengrensskåp fanns på kontoret i min fars syfabrik, där jag gjorde en del insatser som löneadministratör m m. Från filmens värld hämtar jag det kända varumärket Franz Jäger Berlin. Kassaskåp från denne tillverkare har en central plats i filmerna om Jönssonligan. Charles Ingvar Jönsson (”Sickan” spelad av Gösta Ekman) är en svensk underhållningsklassiker.
 
 
Huvudrollsinnehavaren är superexpert och klarar iförd vita handskar av att forcera de väl skyddade skåpens sofistikerade låssystem. Till direktör Wall Enbergs stora förtret! Från svensk kriminalhistoria finns också många exempel på dynamitarder som kommit över stora summor när de lyckats spränga sig in i kassavalv eller kassaskåp. Inbrottssäkerhet, färgampuller, utvecklade larmsystem och bättre säkerhetsrutiner vid penninghantering har dock på senare år försvårat den brottsliga verksamheten.
 
Slutligen en liten fundering. När Riksbanken nu infört negativ reporänta händer saker. Redan tar man betalt av banker, som tillfälligt placerar pengar i Riksbanken. Dessa banker funderar nu på att lasta över kostnaden på sina företagskunder. Undrar just när de slår till mot oss privatkunder? Manna för kassaskåpsbranschen? För egen del får det i så fall bli inköp av ett minikassaskåp. Känns säkrare och mer hygieniskt än madrassen!
 
 
 

Uppfinning: Upptäckter ger uppfinningar

 Strömbrytare från ca 1930-tal

 

Upptäckter och uppfinningar går ofta hand i hand i en lång kedja av händelser.

Man skulle kunna betrakta det som att upptäckter är när någon skaffar sig tidigare okänd kunskap. Uppfinningar följer på upptäckterna genom att människor ser tillämpningsmöjligheter. Funktionsprinciper eller utformningar skyddas därefter ofta i  olika typer av patent.

 

Upptäckten av elekticiteten kom så småningom att generera oändligt många uppfinningar.

En definition av elektriciteten skulle kunna vara ”fenomen som har att göra med stationära eller rörliga elektriska laddningar”. Vem som upptäckte elektriciteten är en bra fråga som flera har försökt svara på. Redan på 600-talet f.Kr upptäckte den grekiske filosofen Thales från Miletos att om man gnider bärnsten, så kan bärnstenen dra till sig lätta föremål. Ett par hundra år f.Kr upptäcktes troligen att koppar och järn kan bilda ett galvaniskt element. Man har funnit rester av lerkärl innehållande koppar och järn som tyder på detta.

På 1600-talet börjar man inse skillnaden mellan elektrisk- och magnetisk kraft. Utvecklingen inom området elektricitet kantas därefter av namn som Benjamin Franklin, Luigi Galvani, Alessandro Volta och Michael Faraday fram till 1800-talet.

 

Den första praktiska nyttan av elektriciteten var antagligen när Samuel Morse uppfann telegrafen år 1837. Därefter kom Alexander Graham Bell med telefonen år 1876 och några år senare Thomas Edison m fl med glödlampan.

 

Det vi menar med elektricitet – det vill säga distribuerad energi – blev aktuellt först i slutet på 1800-talet. Det var då de flesta kommunala elverk startade. Succesivt kunde de flesta svenska hushåll och verksamheter få tillgång till elektrisk energi. Troligen var detta en av hörnstenarna i den industriella utvecklingen under 1900-talet.

 

Utvecklingen av elektriciteten lade även grunden för en lång rad av uppfinningar för att hantera elektrisk ström. CeWe AB i Nyköping var ett av de företag som uppstod och utvecklades på den marknad som elektriciteten skapade. Det behövdes bland annat mätinstrument, anslutningsdon och brytare.

 

När sedan halvledartekniken upptäcktes och transistorn uppfanns tog utvecklingen ny fart och ett helt nytt område för uppfinningar skapades. Vi har troligen så här långt bara sett början av vad hela det digitala området kan föra med sig i form av nya uppfinningar.

 

 

Uppfinning: Stofferingsmaskin

 
 

Att stoffera är ett ord som vi inte ofta använder eller hör. Enligt uppslagsboken betyder det att kanta, fålla upp eller utstyra. I medeltidskulturen var det också att överdra t ex en träskulptur med färg. Den här symaskinen har tillverkningsnamnet Lewis och har använts på Ljungströms konfektionsfabrik i Vingåker. Den var en uppfinning i sin tid, eldriven och mycket avancerad med spolar, trådupphängningar och t o m böjd nål.

 

Ljungströms konfektionsfabrik har en egen hemsida med historik över verksamheten. Där beskrivs utvecklingen inom konfektionsindustrin. Besök gärna den. I slutet av 1800-talet kallades byn Bondestad och hade 40-talet invånare. Det började med att Per Widengren 1875 köpte in tyger, klippte till och lade ut på ortens skräddare att sy upp. Man skulle tro att det var konkurrens mellan de gamla traditionella byskräddarna och detta nya sätt att sy i stora mängder. Men de nya sortens kläder, massfabricerade, ansågs vara sämre kläder.

Så småningom byggdes en industrilokal, symaskiner införskaffades, man anställde folk och verksamheten växte, liksom samhället. Det fanns 1 400 invånare på 1930-talet och Widengren fick konkurrens av flera firmor. Den största blev sedan Ljungströms. Den fanns till 1998 då verksamheten lades ner. I lokalerna finns i dag Factory Outlets, en av Nordens största avseende märkeskläder.

 

Min första kontakt med symaskin var i tredje klass i skolan och det var en trampmaskin. Vi sydde jättelånga vändsömmar till ett nattlinne minns jag särskilt. Vändsöm går till så att man lägger avigsida mot avigsida, syr en söm, pressar ut sömmen, vänder allt så att man har räta mot räta och gömmer den nyss sydda sömmen, så att den inte kunde rispa upp sig. Allt berodde på att man inte hade sick-sack-söm. Ett förskräckligt svårt arbete för en 9-åring för rakt skulle det vara också. Sedan gick utvecklingen vidare, även på landet på 1950-talet. Mamma köpte en elektrisk maskin och gick på sykurs. Gud va vi sydde sen! Vi hade en provdocka, tillverkad efter mammas kropp. Det var lagda veck på kjolar, kragar med vliselin, boleros, rynkade stora kjolar med stärkta underkjolar.

 

När jag själv blev mamma sydde jag mammaklänningar, vilka sen blev sönderklippta och omsydda till barnkläder. Jag hade sparat till en symaskin med fyra olika programmerings-knappar på baksidan, så det blev med broderier och allt. Den maskinen lever än men används nu av min sonhustru. Vad syr jag nu på då? Jo min morfars systers gamla trampmaskin. Jag har fått köpa ny drivrem men annars går den fint. När jag sätter mig där och syr upp mina gardiner (det enda jag syr numera) så känner jag historiens vingslag. Det är en ”Singer, familjemaskin, klass 201K med roterande gripare samt fram- och återmatning.” Till den maskinen hör instruktionsbok och flera finurliga uppfinningar såsom, stoppfot, kantapparat, fållvikare, rynkapparat mm. Ja tiden går men ibland gör den hopp bakåt också!

 

Eller som vår kände släktforskare Ted Roswall sa på ett föredrag nyss: Tiden går inte, den kommer. Alltså se framåt, vilket man ju inte kan beskylla oss seniorbloggare för.

 

 

Uppfinning: Från abakus till mobiltelefon med facit i hand.

 


En kulram eller en abakus är ett gammalt antikt räkneredskap som har använts i många kulturer och som ibland fortfarande används i till exempel Kina och i Japan. Ordet abakus kommer från latinets abacus och grekiskans abax eller abakos och eventuellt har grekiskan hämtat ordet från ett ännu äldre hebreiskt ord, abq som betyder sand.

 

Genom att skjuta kulorna fram och tillbaka enligt olika regler kan man hantera de fyra räknesätten addition, subtraktion, multiplikation och division och en van abakusräknare finner det rätta resultatet snabbare än vad som är möjligt med mer avancerade och moderna räknemaskiner.

 

Genom århundradena har det funnits olika redskap för att kunna göra beräkningar och den kanske märkligaste hittades 1901 av några tvättsvampsdykare på ett skeppsvrak av en romersk galär utanför den grekiska ön Antikhytera och har därav kommit att benämnas antikhytheramekanismen. Fyndet, daterat till år 87 f.kr. har på grund av sin sofistikerade mekanism av forskarna senare kommit att betecknas som världens första dator, på ett sätt lite som en dagens bärbara dator då fyndet på havets botten var litet, nätt, mobilt och innehöll data om nästan all den kunskap i astronomi de gamla grekerna hade. Den trolige uppfinnaren är Archimedes och enligt nutida forskare en uppfinning av ett verkligt geni. Av artefakten återstår endast några rostiga bronsklumpar men i dem har forskarna upptäckt en mekanism med en mängd små kugghjul som kunde göra noggranna beräkningar. Mekanismens kugghjul var så att säga datorns ”program” som gjorde det möjligt för de gamla grekerna att skåda in i framtiden, förutsäga solförmörkelser årtionden i förväg, vilken tid på dygnet de skulle inträffa, i vilken riktning skuggan skulle falla och vilken färg förmörkelsen av solen eller månen skulle få. Forskarna kunde se 27 olika kugghjul men förmodligen har det funnits 50 eller 60 kugghjul i hela mekanismen, en mekanism så märklig att den skriver om teknikens historia och berättar för oss att det antika Grekland inte endast var födelseplatsen för modern konst, arkitektur och kultur utan också för avancerad teknik.


En kulram stående på fötter som på bilden användes i den svenska folkskolan i äldre tider. Därefter har räknestickan och miniräknare hjälpt elever att göra beräkningar. Dagens kulram är elevens mobiltelefon vars datorer snabbt beräknar resultatet av de värden eleven knappar in och som, likt världens första dator, genom en sökning på internet, kan ge information om när, var och hur en sol- eller månförmörkelse inträffar.
Facit i hand!

 

 

Uppfinning: Min egen konstruktion

 

 

När jag läste ämnet limnologi (läran om sötvatten) i Uppsala på 1960-talet fick jag veta att en riktig limnolog bör uppfinna en egen provtagningsapparat. Välkända exempel på provtagare är den så kallade Ruttner-hämtaren för vattenprovtagning på olika djup i en sjö. Med Ekman-huggaren kan man ta prov på bottensedimentens innehåll av olika sorters djur. Själv har jag inte fått någon provtagare uppkallad efter mig trots att jag gjort vissa försök i den vägen.

 

Det började med att jag i mitten på 1960-talet konstruerade en hämtare för djurplankton. Ett plexiglasrör med en diameter av cirka 12 cm och en längd av 80 cm försågs med tvådelade lock i båda ändar. När röret nedsänktes vertikalt i sjövattnet öppnades locken och vattnet kunde strömma igenom röret. När röret sedan drogs uppåt igen så stängdes locken och ett vattenprov med alla djurplankton blev instängt i röret.

 

En annan provtagare som jag uppfann var avsedda att ta prov för undersökning av bottensedimentens olika skikt. Ett plexiglasrör med en diameter på cirka 5 cm och en längd på 150 cm var infästat i en cylindrisk hållare av mässig. I hållaren var ett meterlångt smalt mässingsrör ingängat med en ögla i överänden för provtagarlinan. En cylindrisk tyngd med en liten ögla på löpte över det smala mässingsröret och med en andra lina till tyngden kunde men från båten banka ned plexiglasröret så att det nådde önskat djup. Sedan kunde de olika skikten studeras i röret.

 

I förorenade sjöars bottensediment förekommer ofta kraftig gasbildning. Jag blev nyfiken på om man skulle kunna karakterisera bottenmaterialets föroreningsgrad genom att analysera den gasblandning som bildades. Bland annat kan det bildas metan, svavelväte, koloxider, mm.  Jag tog en enliters plastflaska och satte i en tratt. På tratten band jag med tre snören en ganska kraftig tyngd och så vände jag alltihop upp och ned och band en lina i flaskan. Så fyllde jag vatten i flaskan och sänkte alltsammans mot botten. Då hamnade tyngden under den uppochnedvända tratten som satt i den vattenfyllda flaskan. Genom att ”dutta” tyngden mot botten lösgjorde jag gasbubblor i bottenslammet vilka fångades av tratten och fördes in i flaskan. Efter en stund var flaskan gasfylld och då korkade jag på flaskan under vattnet. Där fanns nu ett gasprov som kunde analyseras på sitt innehåll med hjälp av en så kallad gaskromatograf. På grund av mitt arbetsplatsbyte blev dock metoden aldrig utvärderad.

 

För en del år sedan gjorde jag en apparat för att sprida kalk i min ganska kraftigt försurade sjö. Apparaten som vilade på en uppblåst traktorinnerslang drevs med tryckluft från en liten kompressor. Genom pulserande tryckluftsventiler kunde jag stötvis trycka in luft i ett grovt plaströr fyllt med kalkkross. Alkaliserat vatten spreds sedan ut från apparaten. Inte heller den uppfinningen blev någon större framgång. Mitt val av föremål i museets samlingar är lackmuspapper från Kabi-Fermenta som används för mätning av pH i sura vatten.

 

 

RSS 2.0