Uppklätt: Ett relativt begrepp

 


Den här eleganta vinterhatten kommer från Samling: Sigurd Eriksson. Det är en grön filthatt av österrikisk design tillverkad kring 1960. Observera det vackra skyttemärket i mässing och blå emalj!

 
När jag gick i det kommunala gymnasiet i Ulricehamn 1962 – 1965 var klädseln ett viktigt kapitel. I bygden vimlade det av textil- och konfektionsfabriker med varierande kvalitetsinriktning. Märkeskläder var ett högst reellt begrepp och bärare av dylika plagg hade högt anseende. Extra fint var det att bära jackor, som ofta var tillverkade utanför hembygden. Det var varumärket, som styrde upp bärarens klädstatus.

 
På ett klassfoto från 1963 syns 23 prydligt klädda tonåringar. Av killarna bär tio av fjorton vit skjorta och slips! Jag kommer också ihåg att jag hade flera hattar. En filthatt liknade den på bilden. Skyttemärke saknades men den hade förvisso en vacker liten fjäder. En grå virkad, låg hatt modell swingpjatt ingick också i min dåtida garderob.
Några eleganta måttsydda kostymer fanns också redo för galej.

 
Annat var det med klädseln i slutet av samma årtionde. Då gällde det att se så proletär ut som möjligt. Gärna slitet och ibland trasigt, rutiga flanellskjortor och manchesterbyxor,  definitivt inte slips och hatt. Det tog många år att komma ur denna period. Hatt har jag aldrig burit sedan dess och kostymnissandet har jag inte heller återgått till.  Men hel, ren och någorlunda välklädd vill jag allt vara.

 
Snart är det dags att celebrera att det blir 50 år sedan vi sjöng om studentens lyckliga dar i den vackert belägna småstaden Ulricehamn. Det vore lögn att påstå att jag inte bryr mig om min klädsel inför evenemanget. Vilken dresscode kan tänkas gälla denna festdag, månntro? På dagens ”att göra lista” noterar jag raskt en ekiperingsresa till grannkommunen Oxelösund.

 
Det ska bli mycket kul att träffa sina studentkamrater igen. Vid sidan av alla intressanta samtal ser jag också fram emot jämförande observation av dagens klädstilar.


 

Uppklätt: Keps – ja tack!

 

 

Hur kan man börja en blogg som ska handla om att vara uppklädd med att tala om keps – därtill med tanke på min ålder oftast kallad gubbkeps? Jo, av den enkla anledningen att jag hörde Gösta ”Snoddas” Nordgrens genomslag i Lennart Hylands radioprogram Karusellen den 26 januari 1952. Inte för hans framförande av Flottarkärlek, som kom att bli en ”landsplåga” under många år, utan för bilderna av bandyspelaren ”Snoddas” med keps.

Sedan dess har kepsen som en bekväm huvudbonad varit min favorit och gärna en försedd med öronlappar. Utan keps, avklädd, med keps uppklädd!  Att vara bilförare och bära keps kan säkert bidra till en del spydiga kommentarer men det får man ta.

 

Vad innebär då det här med att vara uppklädd egentligen? Det beror oftast på om det handlar om bjudningar av högre dignitet, till bröllop, begravning, kungamiddag, Nobelfest eller en bjudning till goda vänner på festmiddag eller grillparty. Några problem hur man ska vara klädd till grillpartyt torde det inte vara men i övrigt. När det gäller klädkoder har mycket förändrats sedan mitten på 1900-talet kan man säga. Fast kastar man en blick i till exempel Svensk Damtidning, vilket jag faktiskt gör ibland när andan kommer på och min kära hustru påpekar att nu är ”de i tidningen igen”, så är det väl mera modet som ändrats. Vissa kändisar med anknytning till Nyköping och länet verkar tydligen abonnera på bildplats.

 

Själv har jag väl inte varit särskilt intresserad av annat än att se snygg och proper ut i min klädsel vid festliga tillfällen. Har kollat lite med vad som gäller för vett och etikett och i görligaste mån försökt leva upp till det också. Enda gången när det pirrade lite extra, förutom den dag vi gifte oss i Frösö kyrka 1957, var när jag skulle få den stora glädjen att få ta emot Friluftsfrämjandets högsta utmärkelse, järnmedaljen, ur kungens hand. Året var 1992 då föreningen fyllde 100 år och festligheten hölls i Stadshuset. Ett högtidligt tillfälle och jag tror att jag var lite extra uppklädd för att leva upp till vad som krävdes en sådan här oförglömlig dag.

 

När jag går runt i den otroliga samlingen av kläder i alla former på Sörmlands museum, från 1700-talet fram till våra dagar, för tankarna osökt till hur viktigt det var för många att vara uppklädda vid högtidliga tillfällen. Det gällde också den ”vanliga” jobbaren och familjefadern när det skulle tas porträtt, såväl enskilt som i grupp. Något som tydligt framgår av de många fotografier som finns att ta del av.

 

De granna uniformer och vackra klänningar som finns bevarade vittnar om de högre ståndens klädslar när det drog ihop sig fest och glam på slott och herresäten. Tänk om dessa kläder kunde tala. Vad skulle man inte få veta fast å andra sidan finns mängder av litteratur om tider som varit för den som vill fördjupa sig mera i historien.

 

I en av montrarna som innehåller huvudbonader av alla del slag, allt från cylinderhattar, hattar av alla de slag, mössor och kepsar. En av kepsarna ser dessutom ut att vara likadan som en av dem jag hade i början av 1960-talet – en yllekeps från CTH i Borlänge. Nostalgi!

 

Om någon känner för att ta del av vad som gäller för vett och etikett av högre dignitet så rekommenderar jag en titt på www.marskalk.chs.chalmers.se

 

 

Uppklätt: i jägarhatt

 

 

Den gröna filthatten – ett exemplar ses på bilden - blev under en tid modelltyp som jägarhatt. Allmogejägarna under 1900-talets första hälft hade vanligen andra huvudbonader. Men vid den moderna jaktens, eller rekreationsjaktens, framväxt under andra halvan av seklet gav den gröna jägarhatten någon sorts värdighet eller status. När jag på 60-talet trädde in i jägarvärlden var det naturligt att skaffa en sådan. För att riktig tillhöra sällskapet blev jag snart varse att den skulle prydas med diverse emblem och symboler, inte minst märken som visade klassen på skyttenivån - brons, silver eller guld. Älgskyttemärket i guld var en given statussymbol, då var man uppklädd!

 

Hattperioden blev kortvarig för min del - det var helt enkelt opraktisk att gå genom ris och snår med en hatt som lätt fastnade och ramlade av. När man med hunden i koppel spårade gick det inte att själv välja passage utan det var viltets flyktväg som styrde.

 

Även om hattar i varierande material och utseende fortfarande bärs så har kepsar i olika utförande blivit vanliga. Praktiska detaljer genomsyrar numer jaktutstyrseln. Samhörighetstecken lever kvar, men prydnader i form av bevis på prestationer vid jaktskyttebanor har i stort försvunnit. Idag förvaras skyttebevis i plånboken.  Nu är det gul-/orange huvudprydnad som gäller och det har med säkerhet i skogen att göra.

 

På kungens jakter bär man alltjämt hatt men deltagarna har också röda band ovan hattbrättet. En prydnad i hatten är förstås Kungliga Jaktklubbens emblem. Klubben har omkring 200 deltagare från adelns tungviktare och näringslivets toppar. Den symbolen fick jag aldrig bära även om jag varit hundförare på kungajakt.   

 

 

Uppklätt: med epålett

 
 

Epåletten är ett uniformstillbehör till vissa uniformer och har sina rötter i den medeltida riddarutrustningen. Dess funktion var att skydda riddarens axlar mot sabelhugg och har fått sitt namn av det franska ordet för axel èpaule och heter på franska epaulette vilket försvenskat blir epålett och på svenska axelklaff.

 

Det mer moderna bruket av epåletter har sitt ursprung i franska revolutionen och blev så småningom förknippat med paraduniform och motsvarande högtidsdräkter. I Sverige uteslöts epåletten i svenska arméns uniform m/1906 men behölls till övriga uniformer av äldre modeller m/ä. 1931 avskaffades epåletterna till paraduniformen men återinfördes sedan omkring 1985 och finns nu för officerare vid Livgardets Dragonbataljon, Livgardets Gardesbataljon och Försvarsmusiken på epålett m/1794-1895.

 

Epåletten, som bärs fäst på axlarna på kavaj eller jacka, är oftast tillverkad i metall överdragen med textil och också i många fall försedd med brukarens gradbeteckning.
Textilen var ofta guldfärgad som på de epåletter som visas på fotot och som tillhört och brukats av Carl Gyllenberg frän Nyköping. Här finns inte en gradbeteckning utan bokstäverna WWC, Väg- och vattenbyggnadskåren, inslagna i silver. Kåren var under 1851-2010 en halvmilitär organisation som vid bildandet endast bestod av officerare som vid krig eller kris skulle förse totalförsvaret med särskilt utbildad personal. Vid tiden för avvecklingen var kåren organiserad direkt under Högkvarteret och bestod då av 84 aktiva officerare.
Kåren utrustades med uniform m/1886 som innehöll följande persedlar:

 

Axelklaffar m/1899, byxor m/1886, epåletter m/1851,halsduk, svart (till kavaj), hatt m/1854-1859, kappa m/1904, kavaj m/1888 (fick användas istället för vapenrock), mössa m/1865-1899, pälsmössa m/1885 alt. m/1885-1904 (vid kall väderlek), syrtut m/1829-1854, vapenrock m/1886, väst (mörkblå och vit) samt överdrag till mössa.

 

Så uppklätt utrustade kunde kårens officerare axla sitt ansvar i viktiga befattningar i såväl det civila som det militära försvaret.

 

En av kårens mest namnkunniga medlemmar var överste Nils Ericson som fick riksdagens uppdrag att leda byggandet av Sveriges järnvägar.
För att bli upptagen i kåren fordrades dels avgångsexamen från teknisk högskolas linje väg-och vattenbyggnad, dels väl vitsordad yrkeserfarenhet och dels reservofficersexamen med goda vitsord.
Franskans ord för axel, èpaule, härleds ur latinets spatula som översätts skulderblad men egentligen betyder liten spade. Och nog kan man skönja formen av en liten spade i epålettens design.

 

 

Uppklätt: Halsband

 

Familjen Odelberg från Berga i Tuna socken, Nyköping lämnade 1940 en stor samling till Muséet. Bland dessa finns ett vacker smycke gjort av elfenben. Det är en halskedja som kan ha gått i arv i generationer. Carl Odelberg, född 1873 i Stockholm och död 1940 i Tuna, var ägare av godset. Hans hustru var Lovisa Ammilon, född 1877 i Berga-Tuna. Gården var tidigare i familjen Ammilons ägo.

Halskedjan är i ganska trasigt skick. Men hoplappad i sin ask kan man förstå hur vacker den varit runt halsen på en ung kvinna. Det måste varit en skicklig hantverkare som lyckats använda ett elfenbensstycke och tillverka så små detaljer. Lovisa kände sig säkert uppklädd i den fina halskedjan.  

 

Det finns nu lagstiftning om elfenben, indelas i råelfenben och snidat elfenben. Huvudregeln är att inom hela EU gäller förbud med handel av allt elfenben.

 

Råelfenben är obearbetat, t ex polerade eller opolerade elefantbetar. Jordbruksverket och Naturvårdsverket beslutade att fr o m 1 maj 2011 är det inte tillåtet med några som helst undantag från förbudet att handla med råelfenben.

 

Själv har jag inga elfenbenssmycken vad jag vet. Men ämnet uppklätt ger mig en del andra minnen. Som när jag var hos min lekkamrat, vi var nog 11-12 år. For runt på gården, höskulle och skog i jeans och tröja. Då skulle vi in och ta på oss klänning, kammas och ha rosett !!!! i håret. Det skulle komma Amerikasläktingar på besök och då fick man inte se ut hur som helst minsann!

 

Eller när jag skulle på mina första danser. Då toperade vi håret och satte upp i olika former, svinrygg och knut. Sen var det stora örhängen, klips, halsband så långa att de gick flera varv runt halsen. Nylonstrumpor och högklackat, snäva kjolar och tajta jumprar. Då var man vuxen. Bra att tänka på när man ser dagens ungdomar i alla sorters konstiga klädval. Varje ungdomstid har sitt mode.

 

 

Uppklätt: Till sorg och glädje

 

 

Att vara uppklädd kan ofta kännas bra, dock inte varje gång. Nu för tiden händer det väl mera sällan att finkläderna dras på men i yngre dar hände det då och då. Första gången det hände mig var dock förknippad med stor sorg och bedrövelse. När jag 1949 gick i sjätte klass i folkskolan – således 12 år gammal– råkade en skolkamrat ut för akut dödlig sjukdom och avled. Jag minns att vår folkskollärare ordnade en mycket fin minnesstund för oss i klassen. Han hade skrivit ett fint tal om sorg och saknad och klasskamraterna var mycket gripna. Det talet har jag bevarat. Det blev bestämt att vi skolpojkar skulle bära kistan till graven iklädda svarta byxor och vit skjorta. Att vara uppklädd vid det tillfället var sorgligt och smärtsamt.

 

Att klä upp sig inför konfirmationen var väl inte heller så roligt. På den tiden höll ju prästen förhör med konfirmanderna i kyrkan för att få bevis för deras andliga kunskaper. Det var väldigt nervöst. Visserligen var prästen mycket välvillig men att höja rösten i kyrkan det var jobbigt. Ännu värre var det väl inför uppklädningen till studentexamen. Vi var tretton stycken abiturienter i den första klassen som gick ut från det nybyggda Mörby läroverk norr om Stockholm. Man var tilldelad fyra ämnen för den muntliga tentamen och allt skulle klaffa. Risken var annars att man fick gå ut bakvägen från skolan om man blev kuggad. Men allt gick bra och jag har fortfarande kontakt med mina studentkamrater.

 

Att klä upp sig inför Ingegerds och mitt bröllop var enbart positivt och trevligt. Det var lång klänning och frack och många bröllopsgäster i Åsele kyrka i södra Lappland. Efteråt var en festlig middag anordnad i Ingegerds föräldrahem och sedan dans i ”Bröggstugen”! Sammantaget kan man väl säga att det där med att klä upp sig i fina kläder det har bara blivit bättre och bättre.

 

Föremålet till den här bloggen är en tredelad kostym i kläde som använts av en man vid namn Hilmer Törnblom och skänkt till museet av Valborg Wahlman, Åkers Styckebruk.

 

 

Uppklätt: Nollning med plommonstop

 

 

I museets klädsamling hittade jag detta plommonstop. Kyrkvärden Hilmer Törnblom använde tydligen denna huvudbonad i allvarliga sammanhang. Jag har dock en helt annan association till plommonstopet.

 

Efter att ha arbetat några år efter skolan flyttade jag till Norrköping för att läsa till ingenjör på Högre Tekniska Läroverket, som det hette på den tiden. Första dagen samlades alla nyintagna i aulan. Avgångsklasserna – de kungliga treorna – tog  emot oss för en veckas ”nollning”. (En gammal tradition vid många tekniska skolor). Få av oss nybörjare kände varandra. Vi kom från olika delar av landet för att läsa maskin-, bygg-, el-, kemi- eller flygteknik. Prövningarna började direkt genom att några valdes ut för att genomföra olika uppdrag.

 

De kungliga treornas ”uniform” bestod av frack med vit halsduk, plommonstop, mörka  solglasögon, svart paraply och cigarr i mungipan. De som hade möjlighet anlade även skägg. Utstyrseln, som bars hela perioden, ingav onekligen en viss respekt på oss nollor. På varje rast under hela veckan utsattes vi för allehanda uppdrag. Ingen kom undan. När veckan var slut genomfördes en avslutande offentlig nollning på Nya Torget i Norrköping. Vi nollor stod uppställda på torget och ceremonimästaren för de kungliga treorna kom åkande i en öppen bil likt en påve. Därefter genomfördes specialnollningar av de nollor som varit motsträviga, uppnosiga eller utmärkt sig på annat vis – allt under Norrköpingsbornas jubel. Mycket folk samlades varje år till dessa tillställningar. På kvällen efter detta upptåg vidtog en jättefest med förbrödring/försystring och vi blev alla upptagna i gemenskapen och befordrade till ettor. Tanken med nollningsceremonin var att vi nya elever bättre skulle lära känna både varandra och naturligtvis de som redan gick på skolan. Det fungerade bra - jag och min fru träffades under den här tiden.

 

Många andra jippon ingick i ”tekniskulturen”. Det var korteger med fyndigt sammansatta fordon, rännstensmarscher och mycket annat.

Så småningom kom vi själva till tredje årskursen och fick ikläda oss uniformen - plommonstopet, fracken etc och genomföra samma ritualer med de nyanlända nollorna. Det viktiga med sådana här ceremonier är dock att de kan hållas inom rimliga gränser, vilket jag tyckte det gjordes på den tiden. Vi hade roligt både som nollor och ”kungliga treor”.

 

 

RSS 2.0