Utsmyckning: kräver en spegel


Bildens spegel är en s.k. pigtittare. Den var vanlig i hemmen på landet där jag växte upp. Min mormor hade på en byrå en brunmurrig mindre pigtittare, vars lådor jag gillade att undersöka. Jo, jag kollade nog ibland också ansikte och hår. Nya kläder krävde dock spegling i helfigur.

Nu för tiden erbjuder Panduro Hobby en hjärtformad pigtittare i byggsats. Den får du utsmycka efter egen smak. Självklart finns det också nytillverkade speglar i "shabby chic" - med avskavd vit målarfärg!

 
Carlsson i Hemsöborna var mycket mån om sitt utseende. Trots omfattande förberedelser bet inte detta på professorspigan Ida. Men madam Flod lyssnade till hans fagra tal och gifte sig  med den knipsluge mannen. Det skulle hon inte gjort om hon haft facit i hand. Carlssons "pigtittning" blev en indirekt orsak till att hon dog i lunginflammation.

 

Utsmyckning: Kan vara en selbåge eller en ring i näsan

 

Att smycka sig själv, sin käraste eller sina ägodelar är nog en egenhet som funnits hos människan ända sedan vi lämnade träden och klev ner på marken. Det är bara sättet att smycka sig som ändrats. För 25 år sedan var det bara sjömän, förbrytare och luffare som var tatuerade. Har man ingen tatuering i dag är man endera feg eller så gammal att man har samma åsikter om tatuering i dag som gällde för 25 år sedan. Piercing ses som något ganska nytt men är urgammalt. Någonstans i Gamla Testamentet står det att man skall pryda sin käraste med en guldring i näsan. Efter som jag är ganska försynt har jag aldrig förslagit att min fru skulle ha ring i näsan. Jag vågar knappt tänka tanken vad som skulle hända mig om jag föreslog det. I det gamla bondesamhället fanns det inga möjligheter att pryda sig själv eller sin familj med ring i näsan eller något annat. Nej då prydde man möjligtvis sina hus med snickarglädje. Selbågen till hästen kunde prydas med fina sniderier och lite målarglädje. Ring i näsan var det bara tjuren som hade, han hade inte ringen som prydnad.

 

Selbågen på bilden prydde nog sin häst. Selbågen kommer från början från S:t Nicolai socken och finns nu på Raspen.

 


Utsmyckning: en ”bonnaros”

 

På ett konstverk från Sundborn har målaren Carl Larsson placerat en skål utsmyckad med påmålade ”bonnarosor”. Efter det fick han helt felaktigt äran av att ha skapat allmogemönstret, det som finns i så många olika varianter både i Sverige och på kontinenten. Men rosor i rött och blått med gröna blad emellan fanns före hans tid – i England redan 1815 och kanske ännu tidigare i Tyskland. Mönstertypen har gamla traditioner men ingen vet vem som sådde fröet till dessa underbara blommor.

 

  Gustavsbergs porslinsfabrik tillverkade en servis med just namnet Allmoge under åren 1905-41. Efter den kom en modernare, spinkigare variant. Det var Ranka, ritad av Stig Lindberg och i produktion till 1965.  Båda är fortfarande mycket omtyckta och ger nostalgiska minnen. Allmoge, som tagits fram till och från under senare år, finns nu åter i handeln.

 

  Formen som syns på bilden tillhör ingen av de här två serviserna, utan är ur Gustavsbergs Laga, som tycks ha slunkit igenom fabriken utan att ha satt några som helst spår. Inte ens fabrikens museum kan ge mig designer eller tillverkningsår! Men utsmyckningen verkar bekant!

 


Utsmyckning: snickarglädje och tårtpapper

 

När jag valde ett linfäste från museets samlingar för att skriva den här bloggen visste jag inte vad det var för pryl jag valt. Jag såg naturligtvis att det var ett vackert och fint utsmyckat föremål. Det är lärorikt att vara seniorbloggare. Linfästet eller linkäppen på bilden ovan är tillverkat av björk och målat i rött, gult, grönt, vitt och grått. Överst finns en krona i rött och därunder ett mönster i relief med hjärta och trianglar osv. Större delen av linfästet, som är 395 mm långt, består av en spiral med fyra tenar.

 

Vad är då ett linfäste? Jo, den lär ha använts att linda upp lintråden på i samband med spinning av lin. Lindockan ska vara upplindad flortunt på linfästet. Det kallas även för rockhuvud eftersom det skulle monteras på en spinnrock.  

 

Jag tror att det här är en fästmansgåva. Jag kan se den unge mannen sitta i snickarboden och tälja och måla på linfästet och tänka på sin tillkommande. Det finaste som man kan tänka sig ville han naturligtvis ge åt sin blivande hustru.

 

Mitt föräldrahem, Sandbäcken, var från början ett soldattorp. Det finns en fin bild på min mor när hon som nygift sitter på verandan till detta torp. När far min byggde om huset 1932 togs verandan bort och ersattes med en trist gjuten betongtrappa. Någon gång på 1970-talet kom jag på idén att försöka bygga en veranda på huset. Jag tog modell från Österlund, det hus vi nu bebor. Den verandan var utsmyckad med vad man kallar ”snickarglädje” med spjälor nertill och kryss ovanför. Under takfoten fanns en utsirad bräda som min fru kallar för ”tårtpapper”. Det hela målades vitt och blev ganska lyckat.

 

Sedan har jag byggt tre verandor till i samma stil; en till vid Sandbäcken och två här vid Österlund. Men jag vill varna för att ha för många verandor av det här slaget. De fordrar mycket underhåll!!!

 


Utsmyckning: gamla skåp

 

Tänk att gamla skåp kan vara så vackra och så praktiska! I Sörmlands museums förråd finns ett vackert gammalt furu skåp, det är målat och den bruna färgen är lite avskavd. Inte så högt, bara 1 meter men nästan 1,5 meter brett. Två vackra dörrar som är indelade i två fält vardera, med moln som dekoration. Skåpet är tillverkat 1779 och främsta köpte in det redan 1927, förmedlare var H Svensson ifrån Jönåker.

 

1700-talet anses vara Svenska möbelskapandes främsta epok. Finsnickeriet hade då förvandlats till en skön konst och tidens mästare kom att bli viktiga förebilder för det tidiga 1900-talets möbelformgivare, inte minst Carl Bergsten och Carl Malmsten.

 

I mitt hem har jag två stora ekskåp, vackra tunga skåp, som alltid funnits i mitt liv! Det ena skåpet har en liten spegel i den övre delen av skåpet. Det andra skåpet har en dörr som är täckt av ett fasett slipat glas. Framför den spegeln har jag stått gånger, skåpet var min mormors och hon sydde ofta mina kläder, då ingick det att prova kläderna framför spegeln! 

 

Idag provar jag inga kläder framför spegeln längre, men vi använder och njuter av att titta på det och minnas det som en gång var....

 

Våra gamla klädskåp ger oss sån glädje,  våra modern garderober kan inte alls förmedla samma känsla, men visst är det bra för förvaring!

 


Utsmyckning: vackert i köket

 

Vanliga fina kryddor som peppar, kanel, ingefära och kardemumma ska förstås förvaras på ett snyggt sätt. Åtskilliga formgivare liksom hemmafixande amatörer har i alla tider dekorerat kryddburkar och placerat dessa på framträdande plats i köken. I museets samlingar finns flera exempel, varav dessa återanvända burkar av bleckplåt från 1900-talets början tillhör de trevligaste. De är ursprungligen rödmålade med guldram på framsidan (och en numera övermålad innehållsbeskrivning). Litet kitschigt förstås, men också litet charmigt.

 

   Raka motsatsen lanserade Konsum (Coop) i slutet på 1970-talet med sitt lågprissortiment Blåvitt.  Förpackningen var helt vit försedd med ett blått fält där namnet stod med vit stil.  Det kunde vara TANDKÄRM, KAVIAR, KAFFE eller SOCKER. En i och för sig tilltalande idé, som protest mot tilltagande kommersialism. Men inte särskilt kul för de många som vill ha vackra saker omkring sig, även i köksregionen. Parodier dök också snabbt upp, t ex en blåvit SLIPS eller en dito TAVLA.

 

   Ica har för övrigt på senare år kommit med en liknande produktserie för sina Basvaror.  Färgen på den vita förpackningen är här röd. Med tanke på de båda affärskedjornas ideologiska framtoning kanske färgvalet borde ha varit det omvända mellan dem.  

                             


Utsmyckning: konstföremål av älg

 
 

Det blev aldrig av att ge min tillkommande den present jag tänkt att själv tillverka, trots tillgång till smyckesdetaljer i form av olika djurdelar. Sådana prydnader har förekommit under lång tid i många kulturer. Nu var det upp till mig att skapa något – ett halsband med älgtänder! Jag hade dragit tusentals tänder ur älgkäkar, så råvaran var säkrad. Men kanske hade ett halsband likt sådant som djungelfolk och indianer burit ändå inte kommit att uppskattas. Hon var ju ingen squaw.

 

I själva verket har vi människor utnyttjat material från djur till de mest skiftande saker, både som konstförmål och praktiska ting. Till exempel är pälsar ett värmande klädesplagg samtidigt som det kan vara förskönande.

 

Föremålet på bilden är utsnidat som prydnadsföremål men har samtidigt ett praktiskt syfte. Det är ett älgben med klöv (älgens fot) monterat på ett trästycke och upptill har en trattformad sak stuckits ner i benet. Den uppges ha varit använd som ett käppställ – en synnerligen egenartad konstruktion för ändamålet. Behövdes inte käppstället kunde den användas som en vas med exempelvis torkade växter som dekoration. Älgfoten tillhör samlingen Trolle-Löwen.

 


RSS 2.0