Var det bättre förr? "Funderingar kring en gammal kälke"



Den här kälken kan ha en egen historia, lite av texten är sant övrigt är mina egna funderingar när jag fick reda på vem som ägt kälken.

Kälken har kommit från en Sörmländsk herrgård. Det är det ju i och för sig inget ovanligt med det när det gäller Sörmlands Museum. Det är kälken som är lite ovanlig. Den är byggd med delade medar, som är prydda med smidda hjärtan. De bakre medarna är rörliga så att kälken kan styras. Styrningen är egentligen värd ett eget kapitel. Den som klarade av att styra kälken fick nog en ganska god träning för att styra, kanske en hel nation. En styrpinne, som roderkulten på en båt, är kopplad till en remskiva, remmarna går till en skiva som sitter på de bakre medarna. När man för styrpinnen åt sidorna svänger de bakre medarna. Den där styrpinnen måste ha varit rent livsfarlig.

Vår leksaksutvärderingsombudsmanssekreterare skulle aldrig ha godkänt att en sådan här kälke hade kommit ut i handeln. Ovannämnd tjänsteman har ju även synpunkter på de nu moderna snowracers som är utrustade med en polstrad ratt. Vid en kollision med ett fast föremål kunde den åkande få pinnen i magen, även andra delar kunde komma till skada. Kälken har kolliderat med ett träd eller liknande för det är en buckla i frontplåten. Det var inte bättre förr, inte på kälkfronten i alla fall men det var fostrande att ge sig ut på en sådan kälke. En dumhet straffades hårt och direkt.

Nå, det där om att kälken kunde ha format en man då. Jo, det är så här att Olof Palmes farmor har skänkt kälken till museet och det skulle vara ganska konstigt om inte Olof tog en och annan tur med den. Med den styrningen som kälken har måste han ha blivit observant på fasta föremål och andra hinder för hans framfart. Jag undrar, var det Olof som bucklade till frontplåten?


Egon Toft


Var det bättre förr? "Strykjärn med lod"



Att stryka skjortor, blusar, handdukar eller örngott är sällan populärt men absolut inte jobbigt, eller hur?

  Många tyger behöver bara låg värme och moderna strykjärn är behandlade för att glida snabbt och smidigt. Det har verkligen hänt något genom århundradena.

  I Birgitta-klostren på 1300-talet ansågs det omoraliskt och högfärdigt att ha strykta välpressade kläder och nunnorna varnades för att hemfalla till denna synd.

  Men det blev annorlunda. Redan på 1500-talet kunde en skräddare i Stockholm straffas om han råkade bränna ett tyg eller plagg. Strykjärnet blev allt vanligare inom aristokratin och bland borgare och på 1800-talet brukades det i alla samhällsgrupper.

  Hos många skräddare men också i hemmen användes ett pressjärn. Det var av järn och värmdes på härden. Att man sotade ner tyget var inte så allvarligt. Det var ju mest mörka tjocka tyger som skulle slätgöras.

  Vissa typer av järn fylldes med glödande kol.

  Ett annat redskap var lodstrykjärnet, som kunde hållas borta från sot och flagor. Ett löst lod hettades upp separat i exempelvis kakelugnen och stoppades in genom luckan på järnets ”fotgavel”. Denna stängdes med gångjärn och klinka. Senare blev luckan höj- och sänkbar med hjälp av en böjd ”arm”.

  Järnet på bilden är 17 cm långt och 12 cm brett.

  De första lodstrykjärnen tillverkades i järn, senare i mässing med vackra ornament.

  Så blev strykjärnen helt massiva. Järngjutningens expansion bidrog till att man kunde tillverka konformiga strykugnar. Flera järn kunde placeras på ugnen och hettas upp samtidigt. Sådana var i bruk långt in i vår tid, men nu är de på museum.

  I dag är det lätt att hålla slätt, tack vare elektriciteten. Man behöver inte ens ta till den mer primitiva metoden – att lägga finbyxorna under madrassen.

Margareta Dahl

 


Var det bättre förr? "Ja, visst var det så - eller?"



Observera att följande beskrivning är påhittad och har inget att göra med den familj som har skänkt bildens schatull till museets föremålsarkiv.

  Den här eleganta kaffeservisen av Meissenporslin som finns i museets föremålsarkiv har kanske hört till någon av de förnämsta familjerna i landet på 1700-talet. Hur användes den? Förmodligen när men skulle ha picnic i naturen.

  En elegant vagn spändes för och kusken tog plats på kuskbocken. Herrskapet med gäster tog plats på de vackra sätena i vagnen. Det kunde nog bli ganska trångt med tanke på damernas vidlyftiga klänningar med vida kjolar och små nätta parasoller för att skydda sig mot solen. Det vore förfärligt att bli lite solbrun.

  Hur långt åkte man? Det blev kanske en färd till det mest avlägsna hörnet av parken runt slottet . Servis och alla andra attiraljer hade redan fraktats fram av betjänter. Bord, stolar och dukar stod klara när herrskapet kom fram. Vilken underbar utflykt - allt fixat och klart.

  Vad gör kusken under tiden herrskapet picnicar. Han sitter väl och tänker på familjen därhemma i statarlängan. Hustrun och de sju barnen. Flera av ungarna hostar och loppbetten kliar. Feber? Det är inget man mäter. Hustrun har bekymmer med ryggen. Men korna måste mjölkas oavsett ont eller inte. Ingen behöver ifrågasätta om hon verkligen är sjuk. Inga blanketter behöver fyllas i. Lite mat och mjölk på bordet får man ju från herrskapet trots allt även om det inte är i överflöd.

  Tänk vad bekvämt med en sådan utflykt när man inte behöver bry sig. En härligt bekymmersfri tillvaro med duktigt tjänstefolk som alltid finns till hands.

  Hur beter vi oss idag när vi beger oss ut i naturen för en picnic? Vi packar korgar och kassar med prylar som är nödvändiga för den perfekta utflykten. Och det kan vara förfärligt många upptäcker man när alla i sällskapet uttryckt sina önskemål om vad som absolut skall finnas med. Det är papperstallrikar, plastmuggar för öl eller läskedryck. Eventuellt en liten mugg för starkare drycker . Besticken är av plast - det behövs många fler än man tänkt sig för de har en benägenhet att gå av när de används på avsett sätt.

  Povel Ramel beskriver i en av sina sånger utflyktens alla besvärligheter: “Ut i skogen ska vi gå osv”. När allt är uppätet skall avfallet tas om hand och källsorteras eller ska vi lämna det och låta “någon annan” som inte finns ta hand om det.

  Frågan kvarstår: var det bättre förr?


Harriet Peterson


Var det bättre förr? "Tror August Strindberg skulle hållit med mig"



Det föremål jag fann i magasinet satte igång mina funderingar åt både ja och nej.

En modell av en telegrafapparat från 1920 – använd som undervisningsmaterial i Västra skolan i Nyköping. Den har en sändarnyckel och även en mässingsrulle med pappersremsa på vilken telegraferade tecken ”printades” in och kunde avläsas.

Möjligheten till en väl fungerande fjärrkommunikation berodde på hur elektriciteten kunde hanteras, uppfinningen av elektromagneterna och Samuel Morses konstruktion av ett elektriskt telegrafsystem – morsealfabetet. Det handlar om mitten på 1800-talet, en tid då kombinationerna av långa och korta signaler förmedlade livsviktiga budskap som SOS – 3 korta, 3 långa, 3 korta!

Författaren August Strindberg använde den ”gamla” morsetekniken jämsides med den nyare ”talöverföringen på elektrisk väg” = telefonen, i en av sina mest kända samtidsdramer  ”Dödsdansen”. I scenanvisningarna står: Till vänster, mitt på scenen, ett skrivbord med telegrafapparat. Denna telegraf är en av medaktörerna i detta förtätade drama när Edgar, kapten vid fästningsartilleriet, vill meddela sig med omvärlden och vice versa. När den knattrar fram ett meddelande blir det andlöst tyst i teatersalongen. Men det framgår att det finns en telefon i köket. Den kan emellertid avlyssnas så repliken från kaptenen lyder:  ”Men vi begagnar telegrafen emedan fröknarna talar om allt vad vi säger”.

Det verkar vara jobbigt att kommunicera via telegrafen med barnen som bor inne i staden. Barnen som är sjukliga, ”Judit är klen igen och håller sig hemma från skolan och hon vill ha pängar, förstås!” Ja , ja det känner man igen! Men nog hade det varit lättare om ungen hade fått en mobiltelefon (som inte kan avlyssnas). Då hade kaptenen och hans hustru inte behövt gå till telegrafremsan och läsa av vad barnen ville ha sagt.

Nej - det var inte bättre förr! Jag tror August Strindberg skulle hållit med mig om han levt.


Olle Hallberg


Var det bättre förr? "Bättre förr på tåget?"



Om man med förr menar årtiondet efter andra världskriget så var tåg det vanligaste sättet att färdas längre sträckor (med den tidens mått), såsom Nyköping – Stockholm. Stationer och hållplatser fanns det gott om längs vägen, så visst var det då bättre för folk som ville komma någonstans. Å andra sidan fälldes ofta kommentaren i kupén att ”nu har vi stannat vid en ny mjölkpall igen” – för det tog tid att nå resmålet. Numera kommer man fortare fram, åtminstone om man råkar bo i de metropoler som alltjämt har en stationsbyggnad där tåget gör uppehåll. Så kanske är det bättre nu, för en del.

    Den som hade en större resväska för sina pinaler kunde förr pollettera denna på avresestationens godsexpedition – och mot kvitto hämta ut den vid ankomsten till kungliga huvudstaden.  Men helt säkert var det förstås inte. Även cyklar och skidor hanterades på samma sätt. Det var bekvämt och alltså bättre förr, även om det kostade en del. Numera bågnar nästan vagnarna av allehanda bagage som folk släpar med sig på resan, eftersom SJ inte vill befatta sig med pollettering. Det kan kännas som en försämring. Men å andra sidan kommer alltid att väskorna fram samtidigt som passagerarna. Och billigare blir det. Så kanske är det bättre nu, för en del.

   Att förr köpa den stadiga kartongbit som utgjorde biljett var enkelt. På stationen gick man till en lucka bakom vilken en tjänsteman meddelade ett fast pris och genomförde transaktionen. På så sätt var det bättre förr. Numera köper man oftast och under visst krångel sitt färdbevis på internet eller i särskilda automater på stationen (även om tjänstemannen bakom luckan finns kvar). Den okända faktorn är priset. En biljett Nyköping- Stockholm kan kosta 55 kronor eller 72 kronor eller 98 kronor eller 130 kronor eller vad som helst.  Slutsatsen att det var bättre förr är dock inte helt given. För stundom kan man ta sig ända till Köpenhamn eller Göteborg för kampanjpriset 65 kronor, vilket väl måste ses som en förbättring. Så kanske är det bättre nu, för en del.

Många instämmer nog i Galenskaparen Claes Erikssons tes: ”Det var inte bättre förr, men det är sämre nu.” Läsaren får dra sina egna slutsatser. Det är nog bäst så.


Bosse Tolander

    

  

  

 


RSS 2.0