Värdefullt: skydd av egendom förr och nu

 

 

 

Bildens gamla trälås kommer från Senesta i Stigtomta. I den sparsmakade beskrivningen finns endast storleksuppgifterna: Längd 210 mm, bredd 100 mm och höjd 50 mm. Det skulle onekligen vara intressant med lite fler uppgifter och en teknisk beskrivning av denna kulturhistoriska hantverksklenod.

 

Från min lantliga uppväxtmiljö kommer jag ihåg att skyddet av värdefull egendom var lite si och så. Man litade på varandra och lämnade ofta dörrarna olåsta. Hände sig dock att utombys tjuvar lyckades få med sig någon båtmotor. Amatörmässiga försök att stjäla bilar misslyckades i regel. Det ledde dock till mycket prat, mustiga detaljrika historier och – åtminstone tillfälligt - skärpt säkerhetstänkande. Fler bilägare tog för vana att inte lämna kvar nyckeln i tändningslåset. Och började till och med att låsa bildörrarna. Det var då dä!

 

Det här leder mig osökt in på avdelning bankfack. Mitt bankfack har jag inte besökt på flera år. Ursprungligen var besöken någorlunda regelbundna i samband med att det var dags att hämta ut en och annan vinst på Svenska Statens Premieobligationer. Före den digitala revolutionen fanns dessa värdepapper fysiskt och därtill i prydligt tryck. Administrationen kring vinsthanteringen krävde mycket tidsödande skrivarbete för de stackars banktjänstemännen. Nu kommer jag knappt ihåg vad jag förvarar i facket. Det jag minns är värdehandlingar i form av gamla betyg och ärvda guldringar som bör finnas där i säkert förvar. För övrigt hyllar jag en finsk FN-officers mantra: ”Du ska inte samla på dig fler värdefulla prylar än du kan ta med dig upp i en björk”.

 

 

 


Värdefullt: Spara och slösa

 

Temat ovan för tanken tillbaka till 1950-talet och den kultur kring sparandet som gällde när jag var barn. På bilden ser man en sparbössa av keramik som  lämnats in som gåva till museet år 1956. Jag kommer ihåg den sparbössa jag fick av Sparbanken i Nyköping. Det var en sparbössa av metall, som bara kunde öppnas med nyckel. Nyckeln fanns bara på banken. Jag fick gå till banken  med sparbössan. Där öppnades den och pengarna sattes in på mitt sparkonto. Varje gång jag tömde bössan - mest 5-öringar - fick jag även en tidningen ”Lyckoslanten” med serien om Spara och Slösa. Tidningen skulle ge mig insikten att det var mycket bättre att spara pengarna än att konsumera dessa.

 

Den första sparbanken i Sverige bildades år 1820 i Göteborg. Grundaren var en tysk köpman, Eduard Ludedorff. Vid mitten av 1870-talet fanns 325 sparbanker. Dessutom fanns 37 affärsbanker. I början arbetade man fritt utan någon reglering, men år 1892 kom den första sparbankslagen. Den viktigaste uppgiften för sparbankerna var att ta emot inlåning och främja sparande. Andra kännetecken var lokal förankring och frånvaro av enskilt vinstintresse. Affärsbankerna skulle sköta kontakten med näringslivet.

Sparbanksföreningen bildades år 1900. Sparbankerna började därmed samarbeta och en viktig del av samarbetet utgjordes  av sparpropagandan,  som  hade sitt ursprung i det internationella  sparbanksmötet i Milano år 1924. Så många som möjligt skulle spara regelbundet och göra detta till en god vana. Man inrättade olika sparformer, som skolsparandet och hemsparbössesparandet. Det var den senare som jag hade blivit en del av med min sparbössa.

 

Tidskriften Lyckoslanten kom ut med sitt första nummer år 1926 – i samband med Världsspardagen. Sedan dess har den delats ut till skolbarn. Grundaren av tidningen var bankdirektören Josef Hugo Jönsson. Han hade fått uppdraget att organisera  ”Svenska Sparbanksföreningens avdelning för sparpropaganda”. Efter en ide från USA startade han tidningen Lyckoslanten, som skulle vända sig till skolbarn. Tidningens redaktör var folkskolläraren Torsten Palmqvist, som hade denna funktion ända fram till 1960. Tidningens namn utsågs genom en pristävling som vanns av hushållerskan Emma Andersson i Katrineholm. Serien om Spara och  Slösa av Birgitta Lilliehöök fanns med redan från 1926 och  publicerades ända fram till år 1963. Serien har senare dykt upp igen efter 2005.

 

Man kan utan att ta alltför stora risker säga att synen på sparande har förändrats drastiskt i hela västvärlden. Idag hyllas konsumtion och belåning för att ”få igång hjulen” i samhället. Kanske är det snart dags att återinföra gamla traditionella sparideal igen?

 

 

 


Värdefullt: Vattentunnan och dess innehåll

 

Förr var kopparföremål värdefulla. Kaffepannor, kastruller och bunkar i koppar var samlarobjekt. På bondauktioner kunde kopparföremål gå upp till otroliga summor. Mina föräldrar tycktes inte ha insett det för våra höns och kycklingar i hönseriet fick dricka vatten ur förtenta kopparkittlar. Det kom en gång en släkting från Stockholm och hälsade på och då fick kära mor riktiga bannor för att hon hanterade sina fina kopparkärl så vanvördigt. Jag tyckte det där var ganska pinsamt.

 

Men nu har kopparföremål varit ”ute” under många år. Vi har i familjen en ganska stor samling av olika sorters koppargrejer som vi inte sätter särskilt stort värde på. Men enligt trendanalytikerna kommer kopparföremål att snart stiga i värde. Det är alltså inte läge att sälja nu så vi får väl vänta.

 

Föremålet för bloggen, en vattentunna av okänt ursprung, inköptes till museet för snart 80 år sedan, säkert för en billig penning. Det verkligt värdefulla med den här vattentunnan är enligt mitt förmenande innehållet. Vattnet som förvarades i tunnan var en oundgänglighet. Gott vatten är en mycket värdefull tillgång på en gård. Mitt föräldrahem – jag bor fortfarande strax bredvid – är beläget på en ås av mosand så vi hade gott om rent och fint vatten. Vi hade en grävd vattenbrunn ute på åkern och från den drogs en vattenledning till ett pumphus och sedan in i stugan. Redan i slutet på 1930-talet ordnade far min med en elektrisk vattenpump med hydrofor och tryckströmbrytare. Vilken lyx! Jag minns att man runt vattenledningen lade myrstack för att isolera mot frost. Myrstacksmaterialet stod väl emot förruttnelse sas det. Den där pumpen fick ett eget namn nämligen ”Konstgjorda Karlsson”. Vattenledningarna har naturligtvis behövt underhållas och förnyas under åren som gått men ”Karlsson” är fortfarande i funktion och levererar vatten till oss varje dag.

 

Men det mest värdefulla som finns för en seniorbloggare är ändå hälsan. Att varje morgon (om än inte lika tidigt som förr) få kasta benen över sängkanten och kliva upp det sätter jag det allra största värde på. Och jag skänker ”försynen” varenda dag en tacksamhetens tanke över att få vara frisk.

 

 

Värdefullt: Säkerhetständstickan och Solstickepojken lyser upp tillvaron


Säkerhetständstickan lyser upp tillvaron för att den förbättrat tändsticksarbetarnas arbetsmiljö och minskat brandfaran, Solstickepojken för att han i snart åttio år bidragit med över hundra miljoner kronor till behjärtansvärda ändamål.


Säkerhetständstickan är en svensk världssuccé som två professorer vid Uppsala universitet, Gustaf Erik Berggren (sedermera Pasch) och Jöns Jacob Berzelius, i ett lyckat arbetsmiljöprojekt i mitten på 1800-talet kunde framställa genom att ersätta den gula eller vita fosforn med röd sådan. Fosfortändstickor med gul/vit fosfor självantände ofta och orsakade bränder medan säkerhetständstickan endast kan tändas med tändsticksaskens plån. Den gula/vita fosforn är också mycket giftig och människor som arbetade på tändsticksfabrikerna dog i förtid. Deras skelett sprack, tänderna lossnade, benen ruttnade och lederna förstördes i åkomman käkbensnekros, också kallad fosforfrossa, en inflammationsprocess som drabbar den som kommer i långvarig kontakt med gul alternativt vit fosfor. Att gul och vit fosfor användes som fosterfördrivningsmedel vid illegala aborter och att behandlingen inte så sällan ledde till att den gravida kvinnan dog visste man, men slutsatsen att ämnena var en arbetsmiljörisk i tändstickstillverkningen dröjde det till början av 1800-talet innan man insåg.


1936 bildas stiftelsen Solstickan vars syfte är att samla in pengar för stöd till barn och gamla. Initiativtagare till stiftelsen var Mahtias Hallgren, direktör i Svenska Tändsticksbolagets försäljningsaktiebolag, som kom på den geniala idén att öka priset på en tändsticksask med ett halvt öre. Tändstickor var billiga, produktionen storskalig och knappast någon skulle avstå från att köpa produkten på grund av prishöjningen resonerade Mahtias. Men tändsticksasken behövde en tilltalande etikett och det var bråttom. Uppdraget gick till konstnären Einar Nerman som använde en tidigare illustration han gjort till HC Andersens saga Tummelisa. Med sonen Tom som förebild blev Tummelisa en pojke och facklan i hennes hand en sol i etikettens övre vänstra hörn med Nermans signatur. Och mycket riktigt det blev en succé. På mindre än ett år, från februari tom oktober 1936 hade stiftelsen fått 170000 kronor att fördela till behövande.


Ett halvt öre per ask har idag blivit 80 öre per hushållsask till Solstickefonden som, från att främst ha bekostat barnkoloniverksamhet för stadsbarn som behövde komma ut till sol och bad, nu har målet att verka som en ”spjutspets”, att inspirera och stödja nya idéer och initiativ inom forskning på Karolinska Institutet.
En genial idé att knyta insatser för hjälpbehövande till en billig och nödvändig vardagsprodukt, som inte kräver någon uppoffring för att hjälpa en medmänniska, och ett lyckat arbetsmiljöprojekt har förbättrat och underlättat livet för många och satt ljuset på säkerhet och solidaritet. En värdefull insats och ett värdefullt arbete.


I oktober 2015 får vi veta vem som ”gjort en personlig insats utöver det vanliga - och helst inom ramen för sitt yrkesarbete – inom de områden som avses med ändamålsbestämningens stadgar” och som ska hedras med att få Solstickepriset som stiftelsen årligen delar ut.


Helt säker kan man inte vara på säkerhetständstickan men om man tänder den varsamt i riktning från kroppen och förvarar den oåtkomligför barn, som det står i askens baksidestext, så ökar säkerheten enligt Swedish Match som idag äger och tillverkar våra tändstickor i asken som troligen har världens mest kopierade konstverk, Solstickepojken.

 

 

Värdefullt: värdeladdat ord

 
 

Vad innebär egentligen det värdeladdade ordet Värdefullt? Är det ett av världens dyraste mynt, en silverdollar från 1794 såld för över 63 miljoner kronor, Sveriges dyraste, en 6 dukat med Drottning Kristina från 1644, såld för 2,3 miljoner kronor eller kan det vara 10-öringen man fick i dricksglaset när den första mjölktanden lossnade och som man sedan sparat som minne?

 

När vi ändå är inne på ämnet pengar finns det i Sörmlands Museums samlingar en mängd intressanta mynt av alla sorter och utgivningsår. Flera av dem definitivt inga som går att bära med sig i byxfickan eller börsen. Ett av de maffigaste är det ärgade kopparplåtsmyntet präglat 1711 med valören 1 daler silvermynt etsat i mitten. Storleken är hela 163x185 mm och 5 mm tjockt.

Myntet vi ser på bilden har en krona i varje hörn, som sedan var när dessa mynt präglades. På vissa kopparmynt kan man se avklippta hörn – detta för att myntet ska få sin rätta vikt. Det ska också gå att utläsa orden CAROLUS XII SVE GOT WAN REX som präglats runt mittmotivet.

För den intresserade myntsamlaren finns på Kungliga Myntkabinettet som ligger på Slottsbacken i Stockholm alla tänkbar mynt från 1500-talet och framåt. Ett av de stora fynden av medeltida mynt gjordes här i Södermanland 1599 i Tystberga socken.

 

Här har vi talat om mynt som värdefullt men det kan lika gärna vara någon gåva i samband med uppvaktning, en bild som väcker minnen till liv eller varför inte den fantastiska dagen när det första barnet såg dagens ljus.

Säkert är det många av oss som i sina gömmor har något som betraktas som värdefullt – i första hand för en själv men också för sina efterkommande.

Utan känsla för det unika och värdefulla som generationer före oss har haft skulle vi idag inte kunnat glädjas åt våra museer med alla sina ”prylar” i smått och stort, allt inte värdefullt ekonomiskt sätt, men en levande bild av hur människorna levt i årtusenden tillbaka. En historia värdefull och oersättlig om något.

 

Värdefullt är också att älska sin nästa, ta hand om varandra och att vi gemensamt engagerar oss för en bättre värld för alla människor oavsett kön och hudfärg. 

 

 

 


Värdefullt: med vaccination - men inte helt enkelt

 

 

Vaccinationer har minskat utbredningen av sjukdomar och t.o.m. utrotat för människan svåra gissel som t.ex. smittkoppor. Men framstegen hyllas inte av alla – skepticism förekommer alltjämt inte minst p.g.a. biverkningar. I vissa fall handlar motståndet om religiösa eller ideologiska uppfattningar.

 

Ympningsinstrumentet på bilden är en vass och spetsig lansett. Enligt museets dokumentation har det använts för vaccinering av barn i Lid ungefärligen åren 1884-1900 och folkskolläraren Anders Lundgren var vaccinatör. Ympning fungerar så att avdödat eller kraftigt försvagat virus med hjälp av instrumentet rispas in i huden. Därefter uppstår immunitet. Själv fick jag uppleva sådant under skoltiden på 50-talet, men då var det en sköterska som skötte sysslan. Jag saknar vaccinationsjournal, men en smula plågsamt var det. Och det gav bestående ärr på överarmen liksom calmette i låret mot TBC. Om poliovaccin kommit fram tidigare hade en av mina halvbröder kanske sluppit barnförlamning, som sjukdomen också kallades för att viruset kunde infektera ryggmärgen. Från tioårsåldern blev han förlamad och rullstolsbunden resten av livet. Effekten av poliovaccineringen är likväl omdiskuterad i många länder och detsamma gäller mässling.

 

Massvaccinationer har ändå fortsatt.  Numer ges förebyggande injektioner mot en rad sjukdomar, men det går inte att komma ifrån att det handlar om komplexa biokemiska processer och individer kan reagera olika. Medlet mot svininfluensan visade sig orsaka narkolepsi hos en del människor. Nyligen tog jag en spruta mot TBE och det kändes absolut inget. Vad jag vet har märkbara biverkningar av vacciner aldrig drabbat mig. Nog måste kunskapen som vuxit fram ses som värdefull. Men det gäller att inte ligga på latsidan – beredskap behövs om nya epidemier blossar upp.

 

 

Värdefullt: Fäknäppe

 
 

Ett fäknäppe enligt muséet, klave, kreatursbindsle, många namn på en viktig sak i ladugården. För kon var bland det värdefullaste man hade. Om den blev sjuk och dog stod man utan både mjölk,smör och ost och köttet förstås. Därför sköttes kon om som en familjemedlem förr i tiden. Det här fäknäppet är tillverkat 1939 och hör till Strängnässamlingen. Det skänktes av Ljungman från Strängnäs.

 

Jag har många gånger tänkt på hur rentav eländigt korna hade det förr i små och mörka lagårdar. För det första hade de alltid huvudet låst i en sån här klave och så satt de fast i regeln i foderbordet. För det andra hade de bara 2 meters längd och kanske 1-1,5 meters bredd att ligga eller stå på. För det tredje så stod de inne en hel vinter utan att få gå så mycket som ett enda steg mer än på sin plats. Det var klart att det var som himmelriket att få komma ut då och springa av sig. Då skörden blev dålig så fick korna för lite med foder och blev väldigt orkeslösa. Jag har läst om hur man fick bära ut kon på våren och lägga den i gräset för att äta. Kosläpp har blivit en attraktion nu för tiden.

 

Under uppfinningar skulle jag skrivit om min pappas uppfinning. Det var så här att korna mjölkades och fick mat på morgonen. Vatten hade de alltid tillgång till. Så skulle de ha hö och lite kraftfoder vid tretiden på eftermiddagen och sen mjölkas på kvällen. Om man var ensam på gården kunde det vara svårt att få en ledig stund, t ex att åka till släktingar. Vi åkte ofta till min morbror och moster i Strängnäs. Hur skulle man då lösa mathållningen kl 15? Det var långt till Strängnäs.

 

Pappa hittade på en lösning som han provade åtskilliga gånger innan han vågade lita på den. Man placerar en väckarklocka på reglarna till foderbordet. Den ringer kl 15. Den är ansluten till en stor råttfälla, som utlöses och i sin tur slår till en sprint som faller ur sitt fäste. Sprinten har hållit fast foderbordets reglar i låst läge men nu är det fritt fram för korna att peta isär dem och komma åt den i förväg iordninggjorda maten. Genialt! Det funkade alla gånger utom en och då var korna arga och hungriga när vi kom hem vid sextiden.

 

I gamla bouppteckningar är djuren högt värderade, i synnerhet kon. 1843 gjordes en bouppteckning efter min farfars farfar och då fanns två kor som värderats till 28 riksdaler och hela boet var på torpet var 139 riksdaler. Alltså var kon en stor del av tillgångarna.

 

Jag tänker också på den berättelse jag hört om familjen Sjögren på fyren Ledskär. Familjen på den lilla ön bestod av fyrvaktaren, hustrun och 11 barn, dock inte hemma samtidigt antar jag. De hade en gris över sommaren. Den skulle slaktas till jul och bli mat för familjen, men en höststorm tog med sig både gris och grishus ut i sjön. Man kan fortfarande se ett fyrhus och en husgrund på det lilla skäret i farleden från Oxelösund när man passerat över Örsbaken på väg norrut.

 

 

RSS 2.0