Värmekälla: En eldskärm

 
 

Elden har alltid varit en värmekälla, välsignelse för sin värme - och förbannelse när den kom lös. En öppen spis var oftast förr den enda värmekällan i huset. Murstocken gav värme, men kakelugnen gav småningom den bästa stugvärmen. Kakelugnsformar importerades från Tyskland under 1500-talet. Vi hade först så kallade pottugnar, en enkel kakelugn. Under 1700-talet var landet utarmat på ved och bränsle. 1767 uppfann Carl Johan Cronstedt och  Fabian Wrede en konstruktion med rökkanaler inuti kakelugnen som behöll värmen länge.

 

Framför brasor och kakelugnar har man ofta ett eldskydd. Vackra eldskärmar finns bevarade i koppar och plåt. Bilden visar en eldskärm broderad med blixtsöm eller viggsöm. Det är kung Gustav V som gjort den. Baksidan är märkt ”Egenhändigt arbete av Gustav V”.

 

Mycket har skrivits om Gustav V, ”V-Gurra” kallad av stockholmarna. Han växte upp med 1800-talets normer och en far, Oskar II, som var konservativ och vår siste krönte kung. Gustav blev gammal, föddes 1858 och dog 1950. Arbetade in i det sista. Två dagar innan sin död satt han med i konselj, i rullstol. Med tiden blev han lite av en landsfader för vårt folk, särskilt under krigsåren. Gustav V hade som intressen bl a tennisen, ridning och sedan broderade han mycket. Läs gärna på webben hela hans historia skriven av tidnngen Populär Historia, sök på Gustav V. Jag fick veta mycket om vår gamle kung som jag inte lärt mig i skolan!

 

Just den här skapelsen har skänkts av kungens son Wilhelm Bernadotte på Stenhammar. Den är broderad på ylle och monterad i en förgylld träram. Den har stått i Gamla Residenset i Jugendrummet. Kan just undra hur motståndskraftigt det materialet är mot värmen och elden.

 

Eldskärm beskrivs som ett skydd mot sot, rök och drag och utvecklades under renässansen. Blixtsöm kallas också viggsöm eller zigzagsöm. Vid googling fann jag att en väska broderad av Gustav V såldes på Stockholms Auktionsverk i december 2013 för 10 000 kr.

 

 

Värmekälla: Näfveqvarnsspisen; värmekälla, spisel och läsplatta

 

 

I mitten av 1800-talet utbröt ”Den stora bruksdöden” orsakad av den industriella teknikutvecklingen inom järnframställningen. Många små järnbruk med orationella tillverkningsmetoder slogs ut och produktionen koncentrerades till större enheter som kunde klara stora investeringar


I Kolmårdsområdet fanns vid tiden ett tjugotal små järnbruk men bara Stavsjö och Näfveqvarns bruk överlevde bruksdöden i regionen. Efterfrågan på gjutgods var emellertid stor framför allt inom jordbruket som alltmer efterfrågade redskap och maskiner. Det blev räddningen för bruket i Näfveqvarn som lyckades klara omställningen från produktion av tackjärn till just gjutgods.

Samtidigt inträffade också en stor förändring i hemmen då man började använda spisar i gjutjärn vilken också bidrog till den ökade efterfrågan på gjutjärn. Redan major Silversparre, som var ägare till Näfveqvarns bruk runt sekelskiftet 1700/1800, hade på sin tid tagit fram en spisel som ersatte kokkitteln över den öppna elden men den typ av järnspis som vi känner idag började bruket i Näfveqvarn tillverka för avsalu 1858. I 1862 års priskurant finns fyra olika kokspislar i brukets produktion, till priset av 28, 50, 60 respektive 110 riksdaler.


Gjutjärnsspisar blev något av kännetecknet för Näfveqvarns bruk och namnet blev känt i hela landet när tusentals svenska hem fick järnspisar med namnet på ugnsluckan. Ugnsluckan blev en läsplatta. Många barn har börjat lära sig läsa genom att ljuda och stava sig igenom namnet på en ugnslucka från Näfveqvarn.

I slutet av 1800-talet började svenska lärare föra fram kravet på en stavningsreform. De såg hur svårt det var för eleverna att stafva det swänska språket och i maj 1905 inkom ett förslag till stavningsreform från lärarförbunden till regeringen som sedan genomförde reformen 1906. En av de viktigaste förändringarna var bland annat att fv förvandlades till v när bokstäverna stod mellan två vokaler som i stafva. Redan tidigare hade Svenska Akademin i sin ordlista 1898 ersatt q med k. Näfveqvarn blir Nävekvarn som vi skriver ortens namn idag.


Tänk om produktionen fortsatt än idag, det på ugnsluckan stått Nävekvarn och spisen varit vanlig i svenska hem. Kanske hade ugnsluckan då fortsatt att vara en läsplatta för svenska barn och ett hjälpmedel för barns läsinlärning. Kanske hade nutida svenska ungdomars dåliga resultat i PISA-mätningarna då varit bättre .Eller kan en digital läsplatta till alla barn fylla samma funktion som ugnsluckan från Näfveqvarn en gång gjorde?
Hur kan vi få svenska elever att prestera bättre och undvika att Sverige placerar sig ännu sämre och längre ner i PISA-mätningarna? Kanske lärare även nu ser elevers svårigheter och har förslag på lösningar.
Aktuell fråga i den svenska skoldebatten idag.

 

 

 

Värmekälla: En fuskpäls

 

 

Förr satt vi framför en öppen eldstad och kände hettan från flammor och glöd. Idag finns allt i teven, via modern teknik, utan vedhuggning och asktömning efteråt. Själen kan få ro, men den ”kalla” värmekällan är ett fusk! Samma sak med pälsen på bilden. Den alstrar ingen egen värme och är dessutom av syntet, en luddig bluff som trots det håller sin bärare varm och go. Givaren Hillvid Edhager från Oxelösund har använt den tillsammans med en folkdräkt.

 

Säkert kände hon sig glad när hon bar den. Inget djur hade behövt sätta livet till för att hon skulle slippa frysa. Det var så man tänkte när fuskpälsarna introducerades under 60-70-talen. Orlonpile, teddy, fanns tidigare men så kom syntetfibern, polyester, akryl eller liknande. Plaggen blev till ett färggrant mode - utan att skada naturen…  Idag vet vi bättre.  Syntetpälsar behandlas med olika tvivelaktiga kemikalier och färgämnen. Råvaran, oftast olja, ökar på  växthuseffekten.

 

Går det alls att bära päls utan dåligt samvete? Naturvårdsföreningen tipsar om att man kan köpa begagnat, ett gammalt plagg ger ingen ny miljöpåverkan. Det låter väl klokt. Tänk om jag skulle försöka hitta den underbara, rutiga fuskpälsjackan jag aldrig köpte som ung!

 

 

Värmekälla: I Näfveqvarnsspisen eldas det med ved

 

 

Människans behov värme och ljus har alltid varit en utmaning att tillgodose – speciellt i de nordliga länderna. Från början fanns bara öppna eldstäder i husen. Dessa gav både värme, kokmöjligheter och ljus. Av både säkerhetsskäl och bränsleeffektivitetsskäl började man bygga in eldstäderna. Kakelugnen, som började komma i Sverige på 1700-talet, var ett resultat av energibristen (vedbristen) omkring de större städerna. I kakelugnen behövde man inte elda lika ofta och inte lika mycket för att uppnå samma resultat. Vi började även bygga in eldstaden i köket i form av gjutna köksspisar. Dessa gav då både värme och kokmöjligheter, men ljuset försvann. Då behövdes andra ljuskällor – talg- eller vaxljus. Så småningom utvecklades stearinljuset och i mitten på 1800-talet även fotogenlampan.

 

Utvecklingen mot vedeldade gjutna köksspisar passade de gamla bruken bra. Näfveqvarns Bruk anlades i början på 1600-talet som ett kanongjuteri. Behovet av kanoner var stort bl a på grund av 30-åriga kriget, men på 1800-talet minskade behovet av kanoner och vid mitten av 1800-talet övergick man därför  till att tillverka bl a gjutna järnspisar.

 

På bilden ser vi en Näfveqvarnsspis.

 

Näfveqvarnsspisen eldades med ved. Det innebär en del arbete och planering. Ved skall köras hem från skogen, sågas och huggas. Sedan skall veden torka under lång tid. Det måste finnas utrymmen för veden. Den bästa torkperioden är på våren då luftfuktigheten är låg. Ett gammalt talesätt säger att ved värmer två gånger – först när man sågar och hugger den och sedan när man eldar den.

 

Björkveden är en av de energitätaste vedsorterna. Den har högt energiinnehåll per volym och innehåller dessutom inte hartser som exempelvis gran, vilket gör att björkveden brinner lugnt och stilla - utan sprakande. (Sprakandet från spisen anses i och för sig av många som rogivande och hemtrevligt.)

 

Om man önskade högre värmeeffekt behövde man hugga veden till små stickor. Troligen kommer uttrycket ”kaffeved” av detta. ”Det blev bara kaffeved av båten” sa man om den hade slagits i spillror.

 

Näfveqvarnsspisen på bilden har en ugn för bakning av bröd. Kring ugnen finns ett lerskikt, som ger jämnare värme och fungerar som värmelager. Lerskiktet måste bytas ut med jämna mellanrum eftersom det bränns sönder med tiden.

 

På spisens ovansida finns plattor med koncentriska ringar. Man kunde tas bort så många ringar att det gick ned en kastrull i hålet. Kastrullerna var då försedda med en fläns för att inte åka ned helt. På så vis kom kastrullen i direktkontakt med elden och uppvärmningen blev mycket effektivare.

 

Elektriciteten, som kom i slutet av 1800-talet har numera helt tagit över både alstring av ljus och matlagning samt till en del även uppvärmning. Med tillgång till elektricitet behöver vi inte längre arbeta och planera så mycket för att få ljus och värme.

 

 

Värmekälla: Svavelstickorna

 

 

Eld för att hålla värmen var knappast livsavgörande i tropikerna. Men vid människans utvandring till boreal miljö bör värmekälla ha blivit mer nödvändigt. Nu vet man emellertid att vår släkting Homo erectus, som dog ut i Afrika för 300.000 år sedan, hanterade elden.  

 

Under lång tid har antändning skett genom att knacka stenar mot varandra varvid gnistor uppstått och antänt torrt gräs eller näver. Det har i sin tur fått ved att börja brinna. En mer sofistikerad metod att doppa en träpinne i ett lättantändligt kemiskt ämne har enligt uppgifter förekommit i Kina sedan 500-talet. Trästickor med svavelhuvud i ena änden har vi haft i Sverige sedan 1800-talet.

 

Tändstickor kan även barn hantera. I det här sammanhanget kom jag att tänka på H C Andersens saga ”Flickan med svavelstickorna”. Under mitt första skolår läste lärarinnan den hjärtknipande historien om den fattiga lilla flickan som på nyårsaftonen gav sig ut i snön med bara tofflor på fötterna. Hon skulle sälja svavelstickor, men ingen köpte. Ljus brann redan i alla fönster. Till slut föll hon ner på knä intill ett hus, tände den ena stickan efter den andra för att värma sig. Men lågorna gav kortvarig värme - den tårdrypande sagan slutade med flickans död. Man kan tänka sig att hennes svavelstickor liknade dem som syns på bilden och härstammar från ”Lundgrens fabrik”. Givare till museet är Nils Kugelberg, Glanshammar.

 

Stickorna är ju avsedda till att tända annat brännbart material – exempelvis en eld ute eller i spis och panna inomhus. En brasa var nog det minsta flickan behövt att värma sig vid för att kunna springa hem igen.

 

På fisketurer till avlägsna trakter under min ungdomstid hände det att natten tillbringades utomhus. Då värmde en brasa gott. Än idag gör vi jägare avbrott i jakten för att värma oss runt en eld. Och förstås grilla korv!

 

 

Värmekälla: Att testa gamla metoder!

 

 

Finns det någon härligare värmekälla än en muntert flammande liten brasa? För att tända en eld måste man ha tillgång till ett elddon. Våra tiders elddon är enkla och snabba. Ett litet klick på cigarrettändaren och den lilla lågan är där. Från mitten av 1800-talet hade vi tändstickor men dessförinnan var det verkliga ”elddonet” som gällde. Jag valde ett gammalt elddon i museets samlingar som bloggunderlag. Det är ett mycket vackert elddon med eldstål och förvaringspåse av siden för fnöske och flinta och med stålet fastsytt i nederkanten. Sidenpåsen är försedd med bladslingor runt ett monogram: ”A G W 1819”. Givare är Blanche Gondell i Nyköping.

 

Jag blev lite nyfiken på det där med gamla tiders elddon så jag gick ut i skogen och letade rätt på en halvdöd björk där det satt två knytnävstora fnösktickor av arten Fomes fomentarius. För att tillverka fnösket skalade jag av tickan det övre ljusgråa skalet med en vass kniv och sedan skar jag tunna skivor av den. Rören på tickans undersida tog jag bort varefter jag kokade skivorna i 20 minuter i en salpeterlösning (kaliumnitrat). Slutligen bultade jag skivorna med en hammare mot ett städ så att de blev som tunna mörka cornflakes. De ligger nu här framför mig på skrivbordet för torkning och när de är ”torra som fnöske” ska jag försöka tända en eld med dem. Fortsättning följer!

 

Nu är det gjort! Jag har tänt en eld utan att använda tändstickor! Men lätt var det inte. De två första försöken misslyckades. Jag fick visserligen glöd i fnösket men att få det att brinna och inte bara glöda det var problemet. Men tredje gången flammade den lilla brasan upp. Det gick till så här. I en halvstor tom blomkruka lade jag fnösket, torra enriskvistar, torra smala grankvistar från nederdelen av en stor gran och slutligen ett par feta tjärstickor. Ett eldstål som jag köpt i Jukkasjärvi gnistrade friskt när jag drog min morakniv över den. Fnösket började glöda och sedan var det bara att blåsa så mycket jag orkade. Yr i huvudet och med rinnande ögon fick jag uppleva elddonets förträfflighet!

 

 En bild av elden Sture lyckades tända utan tändstickor! Foto: Sture Larsson

 

Nar jag sedan stolt berättade om min bedrift för min fru citerade hon vår erfarna grannfru. Hon sa: ”Karlar blir bara sju år! Sen växer dom bara”! Hon föreslog dessutom att vi kunde sluta köpa tändstickor och så hade jag en trevlig syselsättning.

 

 

Värmkälla: Strykugnen och rökbastun

 

 

Strykugnen på fotot har använts av ”Byx Lasse”, Paul Larsson i Vingåker. Lasse var föreståndare för byxverkstaden på Widengrens konfektionsindustri. På strykugnen värmde man den tidens press- och strykjärn. Ugnen eldades troligtvis med stenkol. Kolen stoppades in genom den lilla luckan och askan samlades upp i en asklåda. Hur ugnen kopplades till skorsten och ventilation vet jag inte. Röken kan väl inte ha puffat rakt ut i rummet. På Stockholms-utställningen 1851 demonstrerade Bolinder Munktells en strykugn som kunde värma åtta strykjärn samtidigt. BM:s ugn hade en kort rak skorsten som man kunde använda till att värma kaffekitteln på. Tekniska finesser och innovationer har alltid visats upp på utställningar.

 

Jag hade velat ha en rökbastu som exempel på en värmekälla. Men konstigt nog, det finns ingen på Raspen. Rökbastu, Savusauna, är nog den äldsta form av bastu och den enda som är värd att nämna som värmekälla. Där för nämner jag inte något om ceremonierna som gäller vid bad i rökbastu. Men som ett gammalt finskt ordspråk säger angående bastubad och det övriga, ”Hjälper inte tjära, brännvin eller bastu då är döden nära”.

 

 
 

RSS 2.0