Värt att bevara: Konsten att läsa och skriva

 

 

I dag har vetenskapen kartlagt vårt och andra varelsers DNA och vet nu att vi och schimpansen är lika till 98 procent. Grisen är så lik oss att man funderar på att använda organ från grisar för transplantationer. Jag vet inte om man börjat med detta ännu och jag är osäker på om det är möjligt att flytta en hjärna från en gris till en människa. Men ibland skulle man kunna tro att det genomförts sådana försök under långa tider. En del är ju svinaktiga och andra beter sig som svin så det är inte helt omöjligt att tester har genomförts. En sak är vi nog i alla fall ensamma om. Vi kan, har kunnat, skriva och berätta om händelser och personer så att kommande släktled har haft möjlighet att ta del av gjorda erfarenheter och andra personers tankar och handlingar. Det skrivna ordet har kunnat läsas av ibland miljontals människor under tusentals år. En del har trott på varje ord de har läst, andra har ställt frågor till sig själv och andra människor. Är det sant det jag har läst, har jag missförstått det jag läste? Ofta har dessa tvivlare fört utvecklingen vidare och tillfogat nya ord och tankar till det skrivna. Vi kan än idag läsa om Sokrates tankar, han skrev inte något själv utan det var hans elever som skrev. Seneca som levde ungefär 500 år efter Sokrates skrev om ”Livets korthet”, (de brevitate vitae). Ett tusen år efter Seneca skrev Martin Luther sina teser och vände upp och ner på påvedöme och katolska kyrkan. Ytterligare 300 år senare skrev franska revolutionsfilosofer ner sina tankar och välte enväldiga kungar på löpande band.

 

Det skrivna ordet är viktigt och måste bevaras, och ändå finns det en del som aldrig borde ha fått skrivas men det finns. Man skall inte bränna böcker för där det görs bränner man senare människor.

 

Bevara böcker, brev och annat skrivet. Bevara era egna skriverier för barn och barnbarn.

 

 

Värt att bevara: Stiliga stolar

 

 

Till Nyköpings bitvis stolta historia hör epoken med NK:s verkstäder. De stilfulla möbler som tillverkades där var visserligen dyra när det begav sig, men de ursprungliga köparna torde i flertalet fall ha gjort en god affär om de valt att sälja föremålen vidare.

 

    I Nyköpings gamla teater i parken vid änden av Västra Storgatan fanns tidigare stolar av ovanstående typ med stoppad rygg och sits, klädd med vinröd manchestersammet och sarg av trä. De var tillverkade på NK:s verkstäder och har, tack och lov, räddats till eftervärlden av Föremålsmuseet. De är snygga och funktionella, men numera av någon anledning ersatta med modernare skapelser.

 

   På sätt och vis påminner de också om de stolar som vår barndoms biografer (Saga, Grand, Röda Kvarn och allt vad de hette) erbjöd oss entusiastiska matinébesökare. Vi beskådade filmer som Trollkarlen från Oz, Snövit och de sju dvärgarna eller Barnen från Frostmofjället. Det var lång kö vid kassan när den öppnade och nästan alltid fullt i salongen. Konkurrens från TV, dataspel och smarta telefoner låg synnerligen långt fram i tiden.

 

   Så nog är dessa stolar av många skäl värda att bevara.

 

 

Värt att bevara: en grov stock?

 

 

Kan det vara av något värde att bevara en vattenledning i trä tillverkad av en grov stock? Möjligen som ett exempel på att allting inte var bättre förr. Tänk så fina och lättarbetade vattenledningar i plast vi har nuförtiden. 

 

För många år sedan när jag en dag promenerade på Västra Storgatan i Nyköping fick jag se något intressant. Det pågick grävningsarbeten inför omläggningen av gatan till en gågata. Jag kryssade mellan högarna av uppgrävda massor och fick syn på några uppgrävda timmerstockar som låg i leran. Jag skaffade genast fram en fogsvans från mitt arbete och sågade helt egenmäktigt av en bit av en stock – den skulle ju bara ha följt med massorna till någon tipp. Mitt i stocken var ett hål borrat och jag visste att det rörde sig om en gammal stockvattenledning. Den måste vara värd att bevara tänkte jag och lastade in timmerstocksbiten i bilens baklucka. Väl hemma gjorde jag den ren från lera och ställde den på torkning. Efter ett par år strök jag på lite rå linolja på stocken för att konservera den och minska risken för sprickbildning. Enligt vad jag senare har hört så användes denna stockvattenledning till att förse fontänen på torget med vatten från en källa vid Blommenhov.

 

Jag har faktiskt haft lite glädje av den här rörstumpen. När jag var aktiv i vår hembygdsförening skänkte jag en liten rörstump som kuriosa till ett par av våra grannföreningar i samband med deras jubileumsfirande. Stocken var nämligen oanfrätt av röta trots att den legat i marken under hundratals år. Se bilden till vänster ovan.

 

Stockvattenledningen som jag valde i museets samlingar är också från Nyköping. Den är funnen i f.d. Rådhusgränd (Åkroken) vid en arkeologisk förundersökning 2008. Vattenledningsröret har enligt museets dokumentation varit genomdränkt av vatten under en obestämd tid vilket inneburit att det vid torkning skett en betydande nedbrytning av cellulosastrukturen.

 

Vid Skottvångs gruva, ett par mil norr om där jag bor, finns en utrustning för tillverkning av sådana här vattenledningsrör. Den pumpstocksborren lär enligt uppgift vara den enda bevarade i landet som fortfarande är i funktionsdugligt skick och den användes för sitt ändamål för bara cirka 25 år sedan.

 

 

Värt att bevara: sparbössan i minnesbanken

 

 

Eskilstuna Sparbank är en av landets äldsta sparbanker, grundad 1827. Banken har haft en mängd namn bl a efter fusioneringar och heter nu Sparbanken Rekarne. Den här gedigna sparbössan i metall kommer från Eskilstuna Sparbank. Designen kommer jag ihåg från min barndom på 50-talet. Bössan var försedd med en låst lucka som öppnades på banken när sparpengarna skulle sättas in på bankbok. På min bössa fanns dock, vad jag kan minnas, ingen logotype. Ulricehamns Sparbank hade väl på den tiden ännu inte insett vikten av att stärka sitt varumärke.

 

Att lära sig spara pengar var viktigt på den tiden. Den omedelbara behovstillfredsställelsen stod inte högt i kurs. Nej, pengar skulle sparas för framtida behov. Min snälla, högkyrkligt inriktade mormor var min huvudsponsor. Varje vecka fick jag påfyllning i sparbössan.

 

- För din prästutbildning, var mormors verbala standardmedskick.

 

Att välja den teologiska banan blev emellertid aldrig aktuellt för mig. Sparpengarna gick till bilinköp!

 

Sparbankerna försåg också sina unga sparare med tidningen Lyckoslanten. Här fanns bl a den ytterst sedelärande serien om den präktiga Spara och den slarviga Slösa. Den övertydliga pedagogiska ansatsen har säkert satt sina mentala spår – även hos mig.

 

Värt att bevara? Åtminstone i min minnesbank, tycker jag.

 

 

Värt att bevara: Foton

 

 

Ibland påstås att ett fotografi säger mer än tusen ord. Det må väl vara upp till betraktaren att begrunda. Likaså har ofta sagts att ”en bild ljuger inte”, men det får man också ta med viss modifikation. Speciellt de senaste 20 årens photoshopande kullkastar fullständigt tesen om bildens otvetydiga sanning. I själva verket kan ett foto idag manipuleras fullständigt.

 

Vi sparar allsköns föremål såväl på museer som i egna vrår och vindar. Saker och ting från tider tillbaka ger föreställningar om historiens gång. I detta sammanhang tycker jag likväl att fotografier tillhör det som kan vara av värde att bevara. Avbildningar kan visa föremål och händelser men också känslouttryck i olika skeenden.  Lådan med diabilder från 1972 har använts vid Västra skolan i Nyköping och visar bl.a. ”människor i andra länder”, material som använts i undervisningen.

 

En fortgående ökningstakt i fotograferande har skett under de senaste 50 åren och förekommer i oändligt många nischer. Fototekniken inom vissa branscher är mycket specialiserad och långt utvecklat. Så vad ska då sparas till eftervärlden?  Här finns utrymme för hur mycket huvudbry som helst!

 

För min del har jag fullt upp med 13.000 ärvda diabilder – huvudsakligen från åren 1955 – 1985. Till en början handlar det om utsortering, mer än hälften slängdes direkt. Kvar är några tusen diabilder och dessa vill jag nu granska närmare för att sedan digitalisera de för mig mest intressanta. Det rör sig om kärlväxter och fåglar fotade i Sörmland. Men vilket jobb!

 

 

Värt att bevara: En gammal skrivmaskin

 

Datorn har gjort det lätt att författa, rent praktiskt alltså. Och ordet blogg skulle vara helt okänt om skrivmaskinen inte hade utvecklats. För det är faktiskt det gamla mekaniska tröskverket som är alltings början, eller hur?

 

Den moderna skrivmaskinen konstruerades av amerikanen Christopher Sholes på 1860-talet. Den hade två rader med tangenter och bokstäverna placerades i alfabetisk ordning! Senare, då han visste vilka bokstäver som användes mest, förbättrade Sholes sin skapelse, den blev mer ”lättskriven.

 

Mark Twain lär vara den förste författare som köpte denna underbara tingest. En försäljare visade att man kunde skriva 57 ord i minuten. Mark själv klarade 19! Antagligen blev han ändå nöjd med sin vara för ett par år senare, 1876, lämnade han in ett maskinskrivet manuskript på ett stycke ur boken Tom Sawyer.

 

Idag är det få skribenter som värdesätter den handdrivna skrivmaskinen och njuter av ”musiken” från en nedtryckt tangent eller valsen som slås tillbaka. Jan Guillou är en av dem. Han lovordar dess tyngd och stabilitet. Samma egenskaper har skrivmaskinen på bilden, en 8 LC Smith tillverkad på 20-talet och en gång i bruk på Försäkringskassan i Nyköping, Nu står den på Sörmlands museum och där ska den stå, värd att bevara som ett minne från en tid utan datorer, virusangrepp eller undermåligt bredband.

 

 

RSS 2.0