Verksamheter: Öster Malma

 

 

Bilden med det 350 år gamla Slottet och flygelbyggnaderna på Öster Malma härrör från Erik Dahlbergs Svecia Antiqva. De halvrunda stallflyglarna byggdes 100 år senare och saknas på avtrycket.

 

Staten köpte in godset Öster Malma 1944 och två år senare blev Svenska Jägareförbundet arrendator av jakträtten, slottet och intilliggande byggnader och från 1994 är förbundet ägare av fastigheten.

 

Jägareförbundet, som bildades redan 1830, sökte på 40-talet efter en kurs- och försöksgård och det blev Öster Malma i Sörmland. Den ”moderna viltvårdens” var under framväxt. Med influenser från bl.a USA insåg man miljöns betydelse för viltarternas livsbetingelser. Det rationella jord- och skogsbruket med allt intensivare markanvändning påverkade biotoperna negativt speciellt för småviltarter. Särskilda åtgärder behövdes för att trygga viltarters fortlevnad. Försök med viltbefrämjande åtgärder inleddes. Marker utan vilt ger ingen jakt!

 

Utbildning har varit en hörnsten i verksamheten. 1947 startade den första ettåriga viltmästarkursen. Från dessa kurser rekryterades personal till den egna organisationen, som omfattade hela landet, men också gods och skogsbolag behövde yrkeskunnigt folk att ansvara för jakt och viltvård. Jag har själv genomgått viltmästarutbildningen och varit verksam inom Jägareförbundet i olika befattningar. Numer genomförs den kursen bara vart tredje år, I januari 2015 startar en ny. Däremellan erbjuds kortare ämneskurser för allmänheten. 

 

På 60-talet inleddes på Öster Malma forskning rörande rådjurets populationsdynamik. Jag arbetade i projektet, gjorde under några vintrar 1.500 fällfångster och märkte 175 olika rådjur plus 50-talet nyfödda killingar. Fortsatte med älg under 70-talet och märkte 325 djur på olika håll i landet. Sövning var en förutsättning för att kunna pryda de storvuxna djuren med halsband och örhängen.

 

 

Verksamheter: Nordiska kompaniets möbeltillverkning Ikeas föregångare

 

 

I närmare sjuttio år, från 1904 till 1973 , bedrevs möbeltillverkning av Nordiska kompaniet i Nyköping. Från början en hantverksmässig verksamhet för tillverkning av enstyckes kvalitetsmöbler som i och med funktionalismens genombrott övergick i serietillverkning och en mer enhetlig inriktning än tidigare.

 

Funktionalismen lanserades på Stockholmsutställningen 1930 men slog igenom hos den breda allmänheten först ett tiotal år senare. Vid mitten av 1940-talet lanserades därför ett helt nytt tillverkningsprogram, ritat av arkitekten Elias Svedberg, vid NK:s fabriker i Nyköping.

 

Orsakerna var flera.
Marknaden för kvalitetsmöbler hade krympt i spåren efter världskrisen och andra världskriget, funktionalismens idéer och formspråk var andra och för att nå den numera bredare kundkretsen måste priserna anpassas och möblerna inte bli allt för dyra.
Svaret på behoven blev Svedbergs möbelserie Triva eller Triva-bygg som den kallades i början. Serien innehöll alla typer av hemmöbler, fåtöljer, stolar, bord, bokhyllor etc.


1902 hade varuhuset Nordiska kompaniet, NK, bildats och året därpå beslöt man att varuhuset i Stockholm skulle sälja möbler. Men den möbelfabrikation som fanns i landet var företrädesvis förlagd till Småland och hade en stil som inte passade in i den som NK ville företräda och man valde därför att starta en egen möbeltillverkning. Valet av tillverkningsort föll på Nyköping som också var KL Lundbergs födelsestad. KL Lundberg var tillsammans med Josef Leja NK:s grundare.


Inte anade väl K L Lundberg då han startade kompaniets möbeltillverkning att företaget skulle bli stilbildande för det sena 1900-talets och 2000-talets möbelproduktion och försäljning för ett möbelvaruhus som idag har hela världen som marknad, IKEA


TRIVA-bygg såldes delvis omonterad i kartonger, tog därför liten plats i lager och blev billiga eftersom de serietillverkades. Och fick sin plats i var mans hem.


IKEA har varuhus i hela världen, NK har sitt i Stockholm. Båda verksamheterna är starka varumärken som har sitt ursprung i möbeltillverkning. NK:s möbeltillverkning i Nyköping är nedlagd men produktionsmetoderna lever vidare i Småland, ett Småland som på 1910-talet inte ansågs ha den rätta stilen på sin möbelproduktion men som idag är globalt stilbildande.


Ödets ironi!

 

 

Verksamheter: Det var en gång.

 

 

Börjes Herr- och Goss Ekipering hade en speciell slipsbar. Skulle det gå i dag? Finns det någon som köper slips nu för tiden? Detta tortyrinstrument som inte har annan funktion än att dölja översta kragknappen. Inte värmer slipsen och den är i vägen och livsfarlig i vissa sammanhang. Ha inte löst hängande slips när du lagar en sås. Denna farliga onödiga tygtrasa är fransmännens fel, de tyckte att de kroatiska ryttarsoldaterna var så tjusiga med sin halsduk. Det här tygstycket använde kroaterna till att binda ihop sina kragar. I Tyskland blev kroaterna kallade krabater och i Frankrike blev det cravates royaux (kungliga kroater). Nu ser ni hur det blev en slips av det hela. Kroat, krabat och kravatt. Det är ganska underligt hur ord kan översättas och tolkas, ibland blir det alldeles fel. Namnet på Offenbachs opera Hoffmanns äventyr är en sådan felöversättning eller feltolkning. Det var en svensk kulturpersonlighet som kom till Köpenhamn för att se Hoffmans eventyr. Men danska eventyr är inga äventyr utan berättelser. Vad det här sista har med slips, slipsbar och kravatt att göra har jag ingen aning om.

 

Mitt barnbarnsbarn Theodor är en riktig liten krabat.

 

 

Verksamheter: Centrifugalrör i Oxelösund

 
 

I rök och damm, Boken om Centrifugalrör 1947-1995.

Boken om Oxelösund 1977.

Oxelösund. I händelsernas centrum. Sven Zäta minns.

Detta är några av böckerna som berättar om Centrifugalrör AB.

 

Oxelösund är beläget på flera öar. Det blev municipalsamhälle 1900 och stad 1950. Under både första och andra världskriget var Oxelösund en viktig och mycket strategisk punkt för all sjötrafik. Järnverket hade växt upp och var ortens största arbetsgivare. Tidigare fanns här en småbruksbygd med fiske som huvudnäring. Municipalsamhället var befolkat av småbrukare, fiskare, båtsmän, lotsar och många hamnarbetare. Kärnan i samhället låg vid järnvägsknuten, TGOJ-banan. På den fraktades malmen till Järnverket.

 

Under andra världskriget hade rått importstopp och därför var behovet av tillverkning av egna vattenledningsrör en sak som regeringen stödde. Vår nyare standard på kök och badrum i bostäder fordrade detta, också den växande industrin. Redan i maj 1945 började man med anläggning av fabriken. Marken som användes var strax intill Järnverkets mark. Här hade förut legat ett torp från 1700-talet benämnt Stjärnvik, ett 1500-talstorp Stora Hummelvik och Hummelviksstugan. Många fler torp revs också under Oxelösunds stora expansion. Centrifugalrör startade sin produktion 1947. Man hade räknat med att använda flytande järn från Järnverket men det blev i stället en egen ugn, en sk kupolugn.

 

Här följer en beskrivning av ugnen ur en rapport om energieffektiv smältning från 2012:

 

Kupolugnen består av ett vertikalt cylindrisk stålskal och är invändigt beklätt med ett

eldfast infordringsmaterial. Järn, koks och kalksten chargeras från en öppning längst upp

på kupolen. Höjden är normalt fem till sju gånger diametern. I nedre delen är plåtmanteln

försedd med intag för blästerluft samt tapphål för järn och slagg.

I botten är ugnen försedd med en så kallad trycksifon för kontinuerlig och full avtappning

av smält järn ur ugnschaktets nederdel. Sifonen möjliggör även en effektiv

slaggavskiljning ur det järn, som kontinuerligt rinner ur ugnens sifon.

 

På bilderna i muséets arkiv ser man en travers som fylld med järn förs fram och tippas ner i formar för rörframställningen. Ca 200 man arbetade där när tillverkningen var som störst. Företaget köptes redan från start upp av KF, HSB och Riksbyggen. Senare blev det ett helägt KF-bolag och ingick i Gustavsbergskoncernen. Verksamheten blomstrade och det var en trygg arbetsplats.

 

Flera hyreshus byggdes på bl a Trädgårdsgatan i Oxelösund. Där bodde mina släktingar och jag var ofta där som barn. Jag minns hur ”gubbarna” åkte på cykel till sitt arbete med matsäcken i en unika-box på pakethållaren. De jobbade skift och det gällde att leka tyst då morbror sov på dagen. Det fanns en fin sammanhållning och många fritidsaktiviteter bland de anställda, julbasarer och gemensamma resor. De flesta ”oxelösundare” var fritidsfiskare med båt vid någon av de små hamnarna. Det gick ju också att rycka strömming från kajen vid hamnen. Varje jul kom ett julpaket med diverse porslin från Gustavsberg. Det var andra-sortering men ändå ett bra tillskott för de unga arbetarfamiljerna.

 

Verksamheten lades ned i oktober 1992 enligt Sven ”Zäta” Zetterström, författare till flera Oxelösundsböcker och bolaget avvecklades 1995.

 

 

Verksamheter: Idrotten har alltid betytt mycket för mig

 

 

Flera gånger har jag skrivit blogginlägg med idrottstema. Inte så märkligt med tanke på att mitt idrottsintresse är såväl mångårigt som mångsidigt. Nördigt tycker en del. Ja, ja, men  mycket svett, glädje och en och annan besvikelse har passerat revy under resans gång.

Från barndomens spontanidrott, via juniorfotboll och många träningsmil i motionsspåret, till nutida golfrundor, stavgång och skidturer. Att få vara med och vinna matcher med sportklubbens fotbollslag var stort. Att efter ett tungt halvmaraton på Stockholms gator spurta i mål på Stadion var större. Störst var emellertid KortVasan. Målgången i Mora år 2012 efter 30 km på perfekt vallade skidor är ett minne för livet.

 

Som lyssnare, tittare och arenabesökare har jag också rika erfarenheter. På den tiden man fick nöja sig med radiolyssnande var Hylands skridskoreferat en höjdare. Engagemanget omfattade till och med noteringar av ”rundetider” i särskild anteckningsbok. Varken radio eller TV kan dock konkurrera med att uppleva en viktig och spännande fotbollsmatch på plats. En klassiker var när mina favoriter IF Elfsborg spelade 5-5 mot IFK Göteborg på Nya Ullevi år 1961 inför över 42 000 åskådare. En annan var Malmö FF mot Sparta Prag i augusti 2014 på ett fullsatt Swedbank Stadion i Malmö. Det var CL-kval och Malmö avancerade efter en nödvändig 2-0-seger. Att dela mina vänners hängivna engagemang för sina himmelsblå favoriter gav en annorlunda, mycket underhållande upplevelse.

 

Även gymnastik kan vara intressant att se på TV. Däremot har jag aldrig varken velat eller varit kapabel att utöva denna urgamla idrott. Det har bestämt något med medioker koordination och allmän klumpighet att göra.

Bilden är från 1952. Gymnastikuppvisning vid Hushållningssällskapets lantbruksmöte i Eskilstuna.

 

 

 

 

PS 1. För den som vill få en inblick i Nyköpings idrottshistoria från 1500-tal till Gert Fredriksson rekommenderas en artikel i ”Nyköpings Historia” från 1963. Författare: Ivar Schnell, landsantikvarie.

 

PS 2. När detta skrivs tindrar TVn i bakgrunden – dagens golf från Dubai

Verksamheter: Jag är en periodare

 

Jag är en periodare har min fru sagt. Jag har nämligen mina verksamhetsperioder. För många år sedan var jag inne i en snickarglädjesverandaperiod. Jag for energiskt runt och fotograferade verandor som var försedda med en myckenhet av snickarglädje. Själv byggde jag sedan fyra verandor på mina hus med mönster från den veranda som ursprungligen fanns på det hus jag nu bebor.

 

En vagnsperiod hade jag också. Min granne hade inköpt många hästvagnar av olika sorter på auktioner. Jag fick förtroendet att rusta en av dem - en jaktgigg. Den var svart med röda ränder på skaklar och hjul och jag jobbade flitigt för att få den fin. Den blev också försedd med nya sittdynor. När jag var färdig återlämnade jag vagnen till min käre granne med en förfrågan om jag kanske skulle kunna få köpa någon av hans fina hästvagnar. Han tvekade väldeliga men efter en tid så skänkte han mig en av sina vagnar – en nämndemansdroska. Den har jag fortfarande i min ägo och den har faktiskt kommit till nytta.

 

För många år sedan hade hag en elorgelperiod. Eftersom jag som ung nödtorftigt lärde mig spela piano efter noter så kunde jag även spela orgel. Jag skaffade mig en liten bordsmodell först och den spelade jag på både nätter och dar. Men den blev mig för otillräcklig så jag inhandlade en elorgel av golvmodell med två manualer, rytmutrustning samt fotpedaler för bastonerna. Jag hade kungligt roligt och jag provade även på att spela på kyrkorgeln bland annat i min hemsocken. Men den perioden tog slut och nu står min elorgel i sovrummet och samlar damm. Det är bara barnbarnen som tycker det är kul att spela på den.

 

Min senaste period pågår fortfarande. Den skulle kunna kallas för jordkällarperioden. Det har i alla tider funnits en jordkällare nära där jag bor. Den är byggd på 1870-talet tror jag och hörde till den skola som låg strax intill. I d

 
 

en där källaren förvarade far min potatis bland annat. Under flera tiotals år har jag gått och tittat på den där jordkällaren och funderat på att göra något åt källartaket för det har under hand blivit helt förfallet men inuti är den väldigt fin. Nu är det så att källaren ligger på mark som tillhör min granne som är godsägare. Det har känts som ett helgerån att inte rusta denna kulturskatt. Så jag dristade mig till att fråga om det fanns möjlighet att få materialet till ett nytt källartak om jag gjorde jobbet. Godsägaren hade vänligheten att bifalla min önskan och nu har källaren fått ett nytt tak. Det är bara vindskivorna och vattenbräderna som saknas och så skall det fixas en ny ytterdörr med karm också.

 

Det jag valde som illustration till min blogg är ett foto på en jordkällare från Sjöåsen i Bärbo socken. Fotot är taget av Lennart Jarnhammar.

 

 

Verksamheter: Flygplanet Caproni byggdes om i Nyköping.

 

 

Vid andra världskrigets utbrott år 1939, visade det sig att svenska försvaret saknade tillräcklig kapacitet avseende flygplan. Bland annat saknades lämpliga flygplan till den kommande fjärrspaningsflottiljen F11 i Nyköping. Längst ned på listan över lämpliga spaningsplan fanns den Italienska Caproni Ca 313. De övriga på listan hade inte gått att köpa, eftersom världskriget pågick. Det var endast Italienarna som var villiga att sälja militärflygplan till Sverige. I augusti 1940 beställdes 54 st flygplan av typen Caproni Ca 313 R.P.B eller S16 som den kom att kallas. Svenska besättningar flögs redan i september ned till Italien för att flyga hem planen över ett Europa i krig. Det visade sig dock vara många brister på de nytillverkade planen och först den 31 oktober kunde den första hemtagningen av 10 stycken plan starta från Milano efter lång väntan för besättningarna. Chefen för gruppen frågade då samtliga ”Klarar ni det här och är ni med på att starta”. Alla var med. Även hemflygningen, som gick över Alperna (utan syrgas, bara 2 st flygplan hade radio) via München och Stettin, innebar många tekniska och även andra problem. Redan då insåg man säkert att kvalitén på Caproniplanen inte var den bästa. Många fler hämtningar genomfördes sedan från Italien. Totalt hämtades 84 plan under några år. Bilden visar tre av F11:s första Caproni Ca 313 R.P.B

 

Den 16 september 1941 infördes flygförbud för Caproni på grund av ett antal totalhaverier och en mängd incidenter. Modifieringar av planen pågick fram till februari 1942 och avsåg huvudsakligen motorinstallationerna. De åtgärdade planen överfördes därefter till F11 i Nyköping. Problem och haverier fortsatte under våren 1942 med tragiska följder och 28 juli 1942 infördes åter generellt flygförbud för Caproni, som kom att vara till mars 1943.

 

Läget vid F11 blev akut, då i princip all flygverksamhet upphörde under en tid då Europa stod i brand. F11 blev den plats där den huvudsakliga ombyggnaden av Caproni skulle genomföras. Vid besiktning hittades bland annat många allvarliga fel på planens vingar. Vingarna bestod av dukklädda träkonstruktioner och vingbrott hade inträffat. Man fann undermåligt material och otäta vingbalkar, där fukt trängt in och orsakat mögelskador. Det fanns också borrade hål som försvagade vingkonstruktionens bärande delar. Besiktningarna visade även på felmonterade motorfundament som skulle bära de tunga motorerna. En febril verksamhet startade. Man måste i princip demontera hela flygplanen och renovera/förstärka framför allt vingkonstruktionerna. Erfarna möbelsnickare anställdes och lånades samman från hela landet. Min far var en av dessa snickare. Ganska snart arbetade nära 300 man med ombyggnaden av Caproni. Arbetet pågick från 6 på morgonen till 23 på kvällen. De som arbetade med planen fick inte lämna flottiljen under veckodagarna. Storleksordningen 1200 arbetstimmar per flygplan genomfördes. Succesivt färdigställdes planen och under våren/sommaren 1943 hade man fått de flesta flygplanen i luften igen.

 

Caproni fanns kvar i tjänst på F11 till augusti 1945 och även efter 1943 skedde flera haverier – bland annat blev några plan på spaningsuppdrag nedskjutna av tyskt jaktflyg. Hösten 1945 –efter krigsslutet - beslutades att alla Caproni skulle skrotas och min far fick vara med på Visingsö där man ställde upp ett stort antal Caproni som bombmål. Inga plan sparades. Idag finns bara en fullstor kopia av Caproni bevarad. Den byggdes för TV-serien ”Tre Kärlekar. Kopian står nu på Flygmuseet i Linköping. För den intresserade finns en omfattande och intressant dokumentation av historien kring Caproni - med många intervjuer och en mängd bilder. (Caproni av Mikael Forslund).

 

 

RSS 2.0