Vilken tur: Tur i oturen



Den här bloggen utspelar sig under krigstiden. På den tiden var det några riktiga vintrar. Isen låg på alla sjöar och åar. Även haven var tillfrusna. Man kunde åka med bil från Oxelösund och ut till Hävringe. Havet utanför Ängelholm var helt tillfruset och säkert, trodde vi. Det var säkert om man inte åkte på fel ställe. Åka på fel ställe gjorde kompisen och jag. Men vi hade tur i oturen. Där vi gick igenom isen var det bara en meter djupt så vi kom upp relativt lätt. Nu kommer vi till problemet, hur skall man vända tur i oturen till tur trots att man har haft oturen att ha tur i oturen. Problemet var följande, det var förbjudet att åka skridskor ut på havet. Nu var man genomblöt upp över naveln och det gick inte att ljuga. Märgelgraven där vi fick lov att åka var bottenfrusen så det var en omöjlighet att bli genomblöt där. Ån var förbjudet vatten, havet var förbjudet. Det kunde ju hända att man fick en omgång stryk när man kom hem.

Kaparens fru hade sett vad som hänt. Hon bjöd in oss, vi fick hänga av oss våra blöta kläder framför hennes kamin och dessutom fick vi choklad med vispgrädde. När kläderna var torra kunde vi gå hem och endast berätta att vi blivit bjudna på choklad hos Kaparens fru. Allt hade nu kunnat slutat riktigt lyckligt om inte den attans kärringen hade berättat för kompisens mor att vi suttit halvnakna och inlindade i varsin filt framför hennes kamin.

Kaparen var ingen sjörövare utan en pensionerad sjökapten och hans fru var ingen fin dam. Jämt när hon mötte Skorpan, kompisen, och mig så frågade hon om vi hade blöta kläder och så fnissade hon förnöjt när vi rodnade. Såg man henne i tid kunde man gå över på andra sidan gatan men det ju inte alltid man såg henne. Tur i oturen.



Vilken tur: En filmhistorisk färd



Skådespelerskan Audrey Hepburns härliga Vespa-färd genom Rom i den klassiska filmen "Prinsessa på vift" vill jag kalla en riktig tur. Som den något upproriska prinsessan Ann styrde hon fram genom det redan på 1950-talet täta trafikvimlet med den amerikanske journalisten Joe Bradley (spelad av Gregory Peck) på "bönpallen". Den som sett filmen glömmer den aldrig! Jättesuccé jorden runt, belönad med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 1953. Minnesvärd också för att Hepburns kläder representerade det som kallades "The new look", med feminina linjer, smal midja och lång, vid kjol.

Vespa (betyder geting) är varumärket för den scooter som det italienska företaget Piaggio konstruerade 1946.  Den hetaste konkurrenten heter Lambretta. Men vespa har också blivit en allmän benämning för tvåhjuliga motorfordon som bygger på samma idé.

För drygt 2 000 kronor köpte jag sommaren 1955 min första (och enda) Vespa. Färgen var ljusgrön, alltså inte alls så läcker som det röda exemplaret från 1968 i Föremålsarkivet. Men det praktiska sättet att färdas var detsamma. I motsats till motorcyklar har Vespan ett golv, så man kan åka i finskorna. Och farten var tämligen måttlig, max 75-80 kilometer i timmen, vill jag minnas. Det tog uppemot fem timmar att köra sträckan Linköping – Stockholm på Riksettan, som bland annat gick rakt igenom Nyköping.

Största problemet var de grusbelagda vägavsnitten. Vespa ska åkas på asfalt och i tätort - då känner man sig som en prins på vift. Vilken tur att jag fått uppleva detta!



Vilken tur: Ute och cyklar?



Jazz- och bluessångaren Claes Jansson (född 1947 i Nyköping) brukar sjunga "Har du kvar din röda cykel, som jag lånade en enda gång, har du kvar din cykelnyckel, har du kvar din gamla sång. Har du kvar din gamla cykel, och din gamla röda cykelpump..."

Den cykeln har möjligen varit med om en semestertur i slutet av 1940-talet. Då var bilen inte var mans egendom och en semestertur på cykel var en vanlig företeelse. En sådan cykeltur var en kraftprestation. Cykeln var ganska tung och saknade växlar. Det var styrkan i benen som gällde.

Inför resan lastades cykeln med allehanda förnödenheter. Där skulle finnas ett tält, filtar och ombyteskläder. Till det kommer attiraljer för matförsörjningen t ex spritkök, kastrull, tallrikar och bestick. Mycket skulle få plats i cykelväskorna som hängde på var sida av pakethållaren. Tältet satt fastknutet på framstyret. Och slutligen placerades barnen på pakethållaren.

Vart gick färden? Kanske till Motala och Varamobaden. Lagom lång tripp. Säkert jobbigt att cykla över Östgötaslätten i synnerhet om det var motvind. Hur många dagsetapper behövdes för att komma fram till det hägrande målet. Det kunde nog variera. Och badet i Vättern blev kanske en besvikelse. Vattnet var alltför kallt.

Efter hemkomsten från en sådan miljövänlig och kroppsstärkande resa var slutsatsen: Vilken tur!



Vilken tur: Kyrkrodden



Förr i tiden skulle alla och envar höra prästen predika i sockenkyrkan om söndagarna. Plikten att ta sig dit kunde ibland kännas både tung och besvärlig, inte minst för att vägen till Herrens ord var så lång. Men den som bodde nära sjön kunde kanske ta båten.

Kyrkbåtar lär ha funnits redan på 1500-talet. Den äldsta bevarade är från Mora och i stäven finns byggåret inskuret, 1716. Men typen, en snipa avsedd för rodd, har anor från vikingatidens långskepp.

Ofta hade varje by sin egen kyrkbåt, lagom stor för att klara transportbehovet. Mindre båtar försågs med tre, fyra par åror, de större kanske åtta, tio för att kunna ta 60-70 personer. En sådan båt vägde runt ett ton och var cirka 18 meter lång.

Mest kända är nog kyrkbåtarna från Dalarna, de som roddes på Siljan, men också hälsingeborna behövde ta sig fram, då på sjön Dellen.   

När ångbåtarna kom i bruk och vägnätet byggdes ut förlorade kyrkbåten sin ställning. Fast borta är den inte. Numera ordnas roddturer lite var stans i landet, kanske tar man sig till en friluftsgudstjänst, ett bröllop eller gör en vanlig utflykt. Turistfolk, båt- och hembygdsivrare har många idéer. Liksom hantverkarna. Kyrkbåtssouveniren på bilden är från Leksand och gjord helt i trä 1957.

Här sitter roddarna lugnt och stilla. Annat var det förr, då man efter gudstjänsten snabbt fyllde båtarna för att sedan ro hem i kapp!

Den sedvänjan har satt spår. Kyrkbåtsrodd är idag en alldeles speciell sportgren. Förhoppningsvis är dess  deltagare både armstarka och omdömesgilla. Olyckor, som den i Jämtland 1780, får bara inte ske!

Byborna hade samlats i Mälgåsens kyrkbåt efter ett besök i Revsunds kyrka. Vädret var hårt, männen onyktra. Båten förliste i Revsundssjön och 15 personer förlorade livet!


Vilken tur: Den barmhärtige samariten



Skolplanscher från början av 1900-talet – det var ett nytt, visuellt hjälpmedel i folkskolans undervisning som säkert betydde mycket för både lärare och elever. Och vilken inlevelse de kunde skapa – vilka fantasier eleverna spann kring de motiv som avbildades i detaljrika, suggestiva bilder!

Det var erkända konstnärer som användes för utförandet och de bästa tryckerierna gjorde färglitografierna. Som här i denna bild, där den tekniskt skicklige Julius Kronberg (1850-1921) utfört en biblisk scen som vi alla känner till. Den barmhärtige samariten – eller "samariern" som den senaste bibelöversättningen har valt att skriva. Planschen är från 1903.

Med sin "fäbless" för att skildra nakenhet – han är verkligen skicklig den gode Julius då han avbildar människokroppen – har han lagt den döende i en välkänd position. Naken och utsträckt med armarna åt sidan.

Det är inte för inte man kommer att tänka på hans mest berömda verk från 1875 – "Jaktnymf och fauner" – en målning som väckte ett enormt uppseende då den ställdes ut på Nationalmuseum. Men den tavlan avbildade kvinnokroppen med ohöljd erotisk laddning. Här är det en manskropp som stråtrövarna överfallit, misshandlat och lämnat att förblöda. Fast så mycket blod syns inte till!

Ja många medmänniskor var det som skyndade förbi den stackars utslagne som låg där på marken – men ingen stannade.

Men till sist kom samariern – en man från den av judarna så föraktade folkgruppen. Denne man stannade och vad mer – han tog sig tid att "hälla olja och vin på såren och förbinda dem". 

VILKEN TUR!



Vilken tur: Det gör vi om!



Förstår inte riktigt vad jag tänkte när jag valde ett skrin i furuspån till ämnet "Vilken tur".
Förmodligen, var det "god tur" jag hade i tankarna, nu när jag drar mej till minnes.

Tänkte så här: Packar lite godsaker i skrinet.
En rutig duk, matchande servetter, ljus.
En flaska gott vin.
Glas och porslin, riktiga bestick.
Kaffe och en liten god kaka.
En skön pläd, fast den får inte plats i skrinet, den tar jag över armen.

Givetvis är det vackert väder med sol och värme, denna eftermiddag vid 17-tiden när jag beger mej iväg. Ja, naturligtvis i sällskap med någon, gärna en god vän av motsatt kön. Tänker mej en picknick på en fin plats i närheten av tätorten, cykelavstånd, eftersom vin finns med i skrinet. Lindbacke kanske eller Tjuvholmen, där är det fint. Tjuvholmen får det bli. Vi dukar upp och äter, dricker och njuter, tittar ut över vattnet och solnedgången.

Vilken tur. Vilken tur med vädret. Vilken tur med hela arrangemanget, det gör vi om!

Om ovan nämnda skrin finns ingen uppgift, mer än givaren som är Edvard Holmgren, det finns att beskåda på Sörmlands museums magasin.



RSS 2.0