Vinter: "Nej, se det snöar"



Nej, se det snöar,

nej, se det snöar
Det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter,
nu blir det vinter
Som vi har önskat, hurra!

Då tar vi kälkarna fram
och vantarna på
Och sen vi åker i backen,
hej, vad det ska gå!

Känner du igen texten? I så fall ljuder melodin hur lätt som helst. "Nej, se det snöar" är en svensk barnvisa skriven av musikpedagogen och tonsättaren Felix Körling (1864-1937). Den publicerades 1913.

Det var verkligen ett äventyr att susa ner för den snöiga backen på en masonitskiva, ett ”tefat” i plåt, eller allra helst på en träkälke. Ofta bands flera stycken ihop med dragrepen till ett långt, långt tåg. Lyckan för oss 40-talsungar var om kälken hade ratt och broms med trähandtag, som den gula på bilden ovan. Den har medar, underrede och stag av metall och är av senare datum, tillverkad 1961.

Senare blev snow racern allt vanligare. Den finns kvar än idag och har breda stadiga plastmedar i stället för de tunna av metall. Dessa skär inte ner i snön så lätt och fordonet får fart också innan snön i backen blivit till is. Samma sak med plastpulkan.

I dag får man se upp för ett annat fartvidunder, skranan, den nya svårstyrda åkmadrassen med en glatt undersida som kan glida farligt fort. Dagens föräldrar förser dock sina telningar med hjälm, något som inte alls var vanligt när vi seniorer var i backen, då små, snöiga, rödkindade och mycket glada i vintern.

Margareta Dahl


Vinter: "Vad kall ni är om handen"

“Vad kall ni är om handen” sjunger Rodolfo i La Bohème av Puccini. De här vantarna har tillhört en folkskollärarinna och när jag fick se dem påmindes jag om syslöjden i skolan. Flickorna kämpade med garn och fem stickor. Pojkarna slapp ifrån med en enkel stickad grytlapp. Då talades det aldrig om könsdiskriminering.

Vantarna skulle stickas med två färger på garnet och det var ett krångligt mönster. Färdiga var de varma och sköna och leder onekligen tankarna till vintern. Synd bara om tösen som råkade sticka två vänstervantar.


Vinter kan betyda mycket mer än ett par varma ullvantar:

·
 Den kan vara smutsig och slaskig snö på halkiga gator med besvärliga snövallar svåra att passera.

·
 Den kan betyda ishala vägar som kan leda till bilolyckor och benbrott.

· Den är också den isbelagda sjön eller fjärden som ett nybonat golv som inbjuder till underbara färder på långfärdsskridskor.

· Vintern kan också vara liktydig med snötäckta fält orörda, förutom ett och annat spår efter hare eller rådjur.


Snörika vintrar minner om snölyktor, snöfästningar och snöbollskrig. För att inte tala om när killarna mulade tjejerna. Efter sådana lekar fanns inte en torr vante, bara dyblöta, tunga och med den speciella ulldoften. Resultatet var också det som kallades “nagelspräcken”, det vill säga när fingrar och naglar värker på grund av kylan. Den värken lindras bäst med att hålla fingrarna i kallt vatten, men absolut inte i varmt. När vantarna torkat var det full fart på snöbollskriget igen.

Vad som blivit allt vanligare är den gröna vintern som antas bero på klimatförändringar. Den skapar oro bland många människor och den ger politikerna i hela världen huvudbry. Eller handlar det bara om naturliga variationer?


Harriet Peterson


Vinter: "Enorma snödrivor tornar upp sig"



Den här bilden förmedlar en stark känsla av vinter, med de enorma snödrivor som tornar upp sig över den lilla stugan. Hela taket är täckt och skogen står mörk och ruvande och vid horisonten är himlen kall och svagt gulblek.

I de små fönstren anar betraktaren ljus, men det mörknar ute. Snön har vräkt ned i flera dagar och kölden håller naturen i ett hårt grepp. Det är midvinter i det inre av Norrland. Det är en stark stämning i denna bild som jag fastnade för då jag tänkte på ämnet Vinter.

Signaturen ”Jernbergh 19” skall uttydas som Carl Victor Jernbergh som är konstnären och denna kritteckning är gjord 1919. På länsmuseets förvärvskort står ”inköpt 1957 på stadens (Nyköpings?) auktionskammare”.

Att muséet förvärvade denna tavla som ser skenbart obetydlig ut – måtten 35 gånger 30 cm – i sin svartmålade ram kan ha sin förklaring i följande. Victor Jernbergh var född i Eskilstuna 1882 och han dog 1963. Han var tecknare och grafiker– studerade måleri för Carl Wilhelmson och lärde etsning av Axel Tallberg.

Han är en av det tidiga 1900-talets mer kända konstnärer från Sörmland och finns representerad med grafik på Nationalmuseum, Eskilstuna museum samt Östersunds museum. Han flyttade tidigt, omkring 1912 till Helgum, en ort i Västernorrlands län i närheten av Sollefteå.

I Svenskt konstnärslexikon, del III, nämns hans landskapsskildringar och dess stämningar liksom hans säkra blick för linjens ornamentala uttrycksvärden. Min reflexion är att han påminner i sitt uttryckssätt om John Bauer – även han född 1882 och som haft samma lärare som Victor Jernbergh. Det är denna slingrande mjuka jugendstil som i och för sig många konstnärer odlade under 1900-talets första årtionden. Victor Jernbergh illustrerade även sagoböcker.


Olle Hallberg


Vinter: "Ett par riktigt gamla skridskor"



När jag var fyra år fick jag mina första skridskor och inte ett par utan en hel hög av samma modell som de på bilden. Det fanns något enstaka par som hörde ihop men det fanns flera omaka. Det var en grinig granne som skulle städa upp på sin tomt och han tyckte att det var lustigt när jag bar hem skrotet till vår tomt.

Vad mina föräldrar sa har jag förträngt, det enda jag vet är att skridskorna hamnade hos en skrothandlare. Strax efteråt fick jag ett par pottor. Vad pottor är för något förklaras här nedan, men först ett kort rim som innehåller en del av förklaringen.


Olika falla ödets lotter
En del får vållare och andra pottor


Det fanns minst tre olika slags skridskor vid den här tiden:

1. Helrör – ganska lika dagens bandy- eller hockeyrör (vållare)

2. Halvrör – samma typ av skridsko som helrören, men de spändes fast på de vanliga kängorna.

3. Pottor – andra slags lösa skridskor som ej var halvrör.


Nackdelen med dessa lösa skridskor var att de alltid lossnade och föll av i ett avgörande ögonblick. Jag är född i Skåne och Skåne och vinter går inte ihop. Inte nu, men i min barndom var det några riktigt trevliga vintrar.

En vinter blev vi hemskickade från skolan då de inte kunde värma upp lokalerna. Det var då som vinterlovet uppfanns, men då hette det kokslov. Snö var sällsynt även dessa vintrar men isar fanns det. Skyddade delar av Kattegatt var igenfrusna så man kunde göra långturer och dessutom fanns ju de skånska märgelgravarna som frös till direkt när temperaturen kom under noll.

Att försöka vara elegant isdansör i flickors sällskap eller att spela bandy med pottor på fötterna var ett totalt misslyckat företag, det kom ju alltid ett avgörande moment i dansen eller matchen och då lossnade en skridsko. När jag fick helrör var de kalla vintrarna enbart ett minne. Min yngre bror ärvde dem efter mig och därefter vandrade de vidare till minst tre kusiner. De blev aldrig utslitna utan hade kunnat hamna på ett museum som släktens arvegods.


Egon Toft


Vinter: "Stjärnor bakom hockeyprodukter"



Kanadensaren Bobby Hull, född 1939, är en av ishockeyvärldens mest mytomspunna spelare. Under 1960- och 70-talen spelade han över 1000 matcher i National Hockey League (NHL) för Chicago Black Hawks.  Hans slagskott uppmättes till 190 km/tim och skridskor åkte han snabbare än de flesta, 48 km/tim. Sammanlagt spelade han i Chicago och Winnipeg Jets under 23 säsonger.

   Att en sådan stjärna gett namn åt en skridskomodell ter sig numera tämligen självklart. Till och med vi som spelade i Korpens hockeybockey-serier på 1970-talet skulle ha CCM-skridskor med Bobbys namnteckning vid vristen. Det påstods att själva skon var så behaglig och förnämligt formgiven att proffsen åkte barfota i dem. Sådant prövade vi aldrig, och särskilt fort gick det väl inte heller för oss.. Men roligt hade vi på naturisarna.

   Riktiga kanadensare spelade ishockey barhuvade en bra bit in på 1950-talet. Deras bleka kopior i Sverige använde skärmmössa med uppvikt ”hockey-stuk”, möjligen med en toppluva under när termometern gått ned under 15 minusgrader. Någon inomhusrink fanns ju inte. Ryssar hade egendomliga cykelhjälmar.

   Men så kom Sven Tumba, svensk hockeys största namn, på att spelarna kunde ha nytta även av skallens insida, som därför var värd att skydda. Han lanserade då den första moderna hockeyhjälmen av hårdplast, som fick namnet ”Spaps”. Åt den har många revyförfattare haft mycket roligt att säga.

   Men strax efter kom landslagskollegan Nisse ”Dubbel-Nisse” Nilsson med ”VM-hjälmen” utvecklad av företaget Jofa, som tack vare bättre resurser och kontakter blev marknadsledande. Till den hjälmen kunde ett (tyvärr inte särskilt effektivt) mun- eller tandskydd kopplas.

   Sedan dess har naturligtvis hjälmen utvecklats med hårdare plast och ögonvisir. Yngre spelare använder galler. Likväl inträffar skador i en allt hårdare sport, som numera inte kan tänka sig annat än varma inomhushallar. Även den ytkrävande bandyn vill ha tak över huvudet. Vilket kanske är nödvändigt när vintrarna är som de är.


Bosse Tolander


Vinter: "Helt bedårande söt"



I mitten av 1940-talet när jag var ett litet barn, var vintrarna tusan så kalla och snöiga. Inte fanns det overaller av Bävernylon som när mina barn och barnbarn var små.

Skidbyxor, vindtygjackor, stickiga ylletröjor, raggsockor, pjäxor, tumvantar, var plagg jag hade. Växte upp på landet som jag talat om tidigare, där hade vi lite djur som höns, gris och kaniner.

Min kära mor var en mycket duktig kvinna, sydde kläder på beställning men ville inte kalla sig sömmerska. Av skinn från kaninerna sydde hon bland annat mössor till mig. Har för mig att hon lämnade bort skinnet för att få det behandlat så det gick att sy av.

En mössa, eller kanske rättare sagt luva, som jag minns väl var sydd av ett fläckigt skinn, mycket fint, fodrat med flanelltyg som var mjukt och lent och varmt.

På Raspen (Sörmlands museums föremålsarkiv) finns en liten barnpäls med tillhörande mössa i vitt kaninskinn. Helt bedårande söt. Det finns en berättelse till den, som liknar min historia. Det är en ganska lång berättelse som tyvärr är svår återge här.


Astrid Hjelm


RSS 2.0