Tema Vitt: "Skänkskåp"



Det här skänkskåpet har jag kastat lystna blickar på vid varje besök på Raspen. Det är oemotståndligt vackert med sin mjuka rundning i mellanpartiet. Vegetativa, snidade former i låg relief – gurka – pumpa! Och de järnsmidda dekorationerna sen! Gångjärn utformade som gurkblad.

Nu var det så att docenten Carl Benedicks skulle ingå förlovning med fröken Cecilia af Geierstam och året var 1899. I sinom tid skulle parets nya hem möbleras. Av den anledningen var man förutseende och lade en beställning på ett skänkskåp i ek hos dåtidens verkliga ”inne-verkstad” – bröderna Eriksson i Arvika (Taserud).

Mer jugendformer än så kunde ingen konstnär och möbelritare (Christian Eriksson (?) formge och ingen snickaremästare Olof (Ola) Eriksson (?) producera. Kontakten med konstsmeden Petter Andersson på Myra gjorde ju inte saken sämre – tvärtom.

Men det blev dyrt – mycket kostsamt för docenten. ”Malicen” säger att han förhandlade om priset och faktiskt med sänkt röst frågade snickare Eriksson om han kunde tänka sig att få betalt svart. Men denne svarade då med hög och tydlig röst. Nej, jag vill ha det VITT!




Tema Vitt: "Sädesskovel"



Jag har en snöslunga som inte fungerar. Jag köpte den för 30 år sedan. Efter ett par år tyckte jag att det var en väldigt bra investering för det kom flera gröna vintrar då. När man köper snöslunga då slutar det snöa! Men den här och förra vintern har jag verkligen behövt ha den igång. Till nästa år ska jag nog försöka få snurr på den.

Jag har alltid varit fascinerad av snö. Iskristaller som snön består av är veritabla konstverk. Iskristaller eller snöstjärnor som de också kallas är vanligen platta och tunna och har en typisk sexarmad struktur som lär bero på vattenmolekylens egenskaper. Snöflingor består av sammanklumpade snöstjärnor och i fuktig luft kan flingorna växa sig stora och kallas då ibland för lappvantar. Det har sagts att det inte finns två identiskt likadana snöstjärnor men det stämmer inte. Men chansen att påträffa två exakt likadana är försvinnande liten.

När jag var liten fick jag ibland hjälpa far min med snöplogningen. Han spände hästen för snöplogen och så bar det av. Pappa satt längst fram på snöplogen och min uppgift var att stå på en tvärgående regel bak på plogen och styra så att den gick rakt. Om ena sidan ville resa sig upp skulle jag flytta mig dit och tynga ned den sidan. Det var ett styvt arbete och man fick vara kvick.

I museets samlingar letade jag efter en snöplog men det fanns ingen. Den här skoveln är egentligen en sädesskovel av urgammalt slag. En träskyffel med påspikade järnplåtar på sidorna. Men den har säkert använts för snöskottning. Jag har många gånger skottat snö med min ägandes sädesskovel.


Tema Vitt: "ISTÄLLET FÖR EN MILITÄRPÄLS"



Egentligen hade jag tänkt mig att på detta tema välja en militärpäls av fårskinn. Om detta någorlunda vita, svettluktande och synnerligen värmande plagg, vet jag en hel del.  Min far och andra östgötar, som under de kallaste beredskapsvintrarna på 1940-talet hjälpte norrbottningarna att försvara Tornedalen, var nog tacksamma över att pälsen ingick i utrustningen. Och själv minns jag med viss fasa en tuff militärövning kring jämtländska Ånn i januari 1955 då termometern under ett helt dygn visade minus 35 grader. Utan pälsarna hade nog dåvarande MO (Militie Ombudsman, av ironiska officerare kallad Morbror Otto) fått en hel del att göra.

   Nu visade det sig dock att oklara ägarförhållanden gjorde det mindre lämpligt att just nu behandla det pälsexemplar som finns inhyst hos föremålsarkivet. Då tog jag naturligtvis något som är raka motsatsen och inte vet något om, alltså ett par synnerligen vita glacéhandskar som knäpps med pärlemorknappar, absolut inte svettluktande och förmodligen föga värmande.  Just detta par ingående i en hovdräkt har ägts, använts och skänkts av Mariana Nordenskiöld på Björksund.

    Glacéhandskar, som tillverkas av mycket mjukt och tänjbart lamm- eller getskinn, tas främst tas fram vid fina kalas när högtidsdräkt med lång klänning är anbefalld för damerna. Men herrarna slipper inte undan. Marskalkämbetet vid Chalmers Studentkår i Göteborg skriver i sina anvisningar om Vett och Etikett att herrar som bär frack kan behålla sina helvita glacéhandskar vid hälsande, dans etc. men bör ta av dem vid ätande.

    Från de fina salongerna kan avslutningsvis ett citat från den franske presidenten Georges Pompidou (1911-74) illustrera temats föremål:
   ”Diplomati liknar en boxningsmatch med glacéhandskar där gonggongen ersatts med champagneglasens klirr”.

   Handskarna var utan tvekan vita även efter det diplomatiska slaget.

  


Tema Vitt: "Vackert gips!"



Å, denna farliga vinter, så full med vit snö och vita isfläckar. Nu är det många, kanske du själv, som sitter med armar och ben inlindade i något ännu vitare - gips. Inte konstigt att mineralen av kalciumsulfat väcker dystra känslor hos de flesta, med eventuellt undantag för svampälskare. Den blandas nämligen in i komposten vid ekologisk champinjonodling.

  Gips finns i jordskorpan sedan de äldre haven torkat ut och är av olika sorter och beskaffenhet. Tät, finkornig alabaster har tidvis varit högsta mode i salongerna och använts till skulpturer, lampor och vaser. Den på bilden är från 1800-talet och formad som en urna på piedestal. Många detaljer som nedhängande akantusblad och mindre bladlister gör den fin, inte sant?

   Orden gips för tankarna till fler vackra ting. Vad tycker du till exempel om gipsblomman? Den är mera känd som brudslöja, Gypsophila. Det grekiska gypsos betyder krita och gips och filos vän. Växten vill ha kalkrik jord. Plantera den i vår, när snön och gipset är borta!


Tema Vitt: "I gammal stil"



Det har under några år gällt en trend att nästan allt skall vara vitt i hemmet. En blick i de stora tidningarnas bostadsbilagor talar sitt tydliga språk. Väggar och möbler är vita. Ibland tycks det som det är samma sofföverdrag som återkommer på flera bilder.

Kan det vara mäklarens påfund för att öka intresset för försäljningsobjektet. Ljust och fräscht! På sin höjd kan en grönväxt få en plats på bilden. De vita fönstren döljs inte av någon gardin. Vitt så långt ögat kan nå!

Den vita trenden tycks nu ändå lida mot sitt slut. I bostadsannonserna har nu smugit sig in lite färg - om inte annat så har soffan blivit svart. Hos många unga har också intresset för 70-talets färger väckts. Då gäller brunt och orange. Nu är också fondväggen i en stark färg tillbaka.

Det här bordet i gustaviansk stil är i furu med ben av björk. Benen är svarvade, kälade och skulpterade med blad och pärlstavar. Färgen är inte helt vit utan snarare gråvit. Inredning i denna stil känns lätt och luftig i motsats till en av inredningarna som kan beskådas på Nynäs slott. Möblerna är i mörkt träslag och klädseln i mörkröd sammet. Tungt och dystert.

 


Tema Vitt: "Vita tjänare"



  Jag inbillar mig att det var vanligare för en del år sedan att olika yrkesgrupper var klädda i vita arbetskläder. Numera är det väl bara en del inom sjukvården som håller på denna tradition.  Men det är inte helt ovanligt att doktorn är grön, inte bara som doktor utan även klädd i grönt.

  Jag är ju varken vittberömd, vittbefaren, vitter och har inte heller sett en vittra men jag vill ändå vittna, även om jag inte är vittnesgill och vittnesmålet inte värt en vitten, om en del andra yrkesgrupper som var vitklädda vid vitt skilda tillfällen.

  Riktiga korvgubbar i kiosk var vitklädda. Kläderna var absolut vita när Bacillen skulle avlägga ett besök. Bacillen hade sitt arbete på hälsovårdsnämnden det var där han fått sitt smeknamn. Charkuterister, bagare och damen i mjölkaffären var även de vitklädda och troligtvis bytte även de kläder när ovan nämnda tjänsteman skulle kontrollera renlighet och annat. Vid andra tillfällen kunde charkuteristen se ut som om han varit med om ett knivslagsmål.

  En lite mer modern yrkesgrupp som skrudade sig i vita rockar var data- operatörer. Det var absolut förbjudet att närma sig hålkorts- och övrig data- utrustning om man inte hade vit rock.

  Änglar skall ju vara vita men Hugo Simbergs ”Sårad Ängel” ser något solkig ut men man ser ändå att hon varit vit och obesudlad. Detta gäller absolut inte maskinrumspersonalen i marinen. Dessa varelser benämnes sotänglar och det är inte bara för att deras dräkt inte är vit. De är svarta ända in i själen och de hyser minimal respekt för de riktiga matroserna. Sotänglarna känns igen på att de har två korslagda propellrar på kavajärmen, är det två korslagda köttbullar på ärmen är det en kock och inte en sotängel.

Ursäkta om jag vitt-sat till det för mycket.


RSS 2.0